Selma Lagerlöfs författarskap tillhör världslitteraturens klassiker. År 1909 var hon den första kvinna som erhöll Nobelpriset i litteratur. I Sveige hade hon en framskjuten position och var första kvinnan i många sammanhang. Hon blev en ikon för rösträttsrörelsen i Sverige och internationellt.

Selma Lagerlöf föddes 1858 och växte upp på den värmländska herrgården Mårbacka där hon hade en lycklig tidig barndom. Det muntliga berättandet, som var en del av hennes uppväxt, kom att få stor betydelse för hennes författarskap. Hennes far, godsägaren och löjtnanten Erik Gustaf Lagerlöf, var en sällskapsmänniska men saknade förmågan att driva lantbruket. Familjens söner, Daniel och Johan, kostades på utbildning, men döttrarna fick stanna hemma. Ekonomiskt fick familjen det allt sämre och fadern började dricka. När de inte längre hade råd att hålla guvernant fick Selma Lagerlöf undervisa sin fyra år yngre syster Gerda. Tillsammans skrev de dikter och dockteaterspel. De drog sig tillbaka i en egen värld där även flickor i granngårdarna deltog i versskrivandet.

När Selma Lagerlöf vid 22 års ålder läste upp ett tärntal hon skrivit vid ett bröllop i trakten, upptäcktes hennes talang av Sunneprosten Anders Fryxells dotter, den sedermera kända kvinnosakskvinnan Eva Fryxell. Hon uppmuntrade Selma Lagerlöf att skaffa sig en utbildning. Men fadern var emot förslaget. Med hjälp av brodern Johan kunde hon dock få ett lån för att utbilda sig. När hon 1882 började på Högre lärarinneseminariet i Stockholm var hon lite äldre än de andra, hade en lång fläta och talade dialekt. Hon blev populär när kamraterna upptäckte att hon skrivit sonetter om lärare och elever.

Selma Lagerlöf var redan när hon började på seminariet mycket beläst. Det nya undervisningen förde med sig var att hon kom i kontakt med tidens aktuella frågor. Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus och den religiösa liberalismen gjorde ett djupt intryck och kom att prägla hennes livssyn och litterära skapande. Hon påverkades också av tidens naturvetenskapligt grundade utvecklingstro. De starkaste intrycken under åren i Stockholm fick hon av kamratlivet och av de många föreställningar hon såg på Dramaten och Kungliga Operan. Hon skrev sonetter till över 60 skådespelare och sångare i olika roller som hon hoppades få publicerade.

Sommaren 1885 dog fadern och på hösten började Selma Lagerlöf arbeta vid Elementarläroverket för flickor i Landskrona. I kollegiet mötte hon en ny kvinnovärld och utanför läroverket en stad med fattigdom och nöd. Selma Lagerlöf engagerade sig socialt men släppte inte författardrömmen. Sedan hon fått kontakt med Sophie Adlersparre, Fredrika-Bremer-Förbundets stiftare, kunde hon 1886 debutera med fyra teatersonetter i Dagny. Adlersparre intresserade sig för hennes litterära utveckling och förmådde henne att överge den bundna formen.

Idén till Gösta Berlings saga hade Selma Lagerlöf fått under åren i Stockholm. Hon prövade att skriva både på vers och i dramatisk form. Efter familjens förlust av Mårbacka, beslöt hon att skriva på sitt eget sätt för att rädda sina minnen. Våren 1889 hittade hon sin egen stil – en lyrisk, rytmisk prosa. ”Gösta Berling-stilen” är fylld av utrop, personliga känsloutbrott och hänvändelser till läsaren. Sköna kvinnor svärmar kring den avsatte prästen, tolv udda kavaljerer regerar över bruken vid Lövens långa sjö. Det var ett brott med 1880-talets ”gråvädersrealism” i litteraturen, men 1890 vann hon en pristävling i Idun med fem kapitel ur romanen.

Debuten fick blandade omdömen. Kvinnliga kritiker var entusiastiska. Carl David af Wirsén, Svenska Akademiens ständige sekreterare, och Karl Warburg var nedgörande. Selma Lagerlöfs mentorer Fryxell och Adlersparre försvarade henne på ett sätt som troligtvis enbart ökade motståndet från smakdomarna: att en damtidning som Idun utlyst ett litterärt pris ifrågasatte deras rätt att ensamma bedöma litterärt värde.

Warburg rådde Selma Lagerlöf ”att omdikta nationella folksägner” och tiden efter debuten är ett splittrat skede, då hon delade sin tid mellan skrivandet och skolan. Hon experimenterade både stilistiskt och sökte nya motiv i en mångfald noveller. Det finns spår av djärva feministiska projekt: att skriva om historien ur kvinnligt perspektiv; att vända på symbolvärlden; att göra upp med kvinnoförtryckande tendenser inom kristendomen.

Efter sin debut fick Selma Lagerlöf genom sina danska översättarinnor Ida Falbe Hansen och Elisabeth Grundtvig kontakt med danska kvinnosakskretsar och en positiv recension av den tongivande danske kritikern Georg Brandes öppnade vägen till framgång.

På nyåret 1894 mötte Selma Lagerlöf författarinnan Sophie Elkan och kärleken till henne upplevde hon som en islossning. Den världsvana Elkan blev ”reskamraten”. Romanen Antikrists mirakler, 1897, är en frukt av Selma Lagerlöfs första utlandsresa. Den utspelar sig på Sicilien och skildrar en kärlekshistoria, men diskuterar även förhållandet mellan kristendom och socialism.

Vårterminen 1895 var Selma Lagerlöfs sista termin på Elementarläroverket för flickor i Landskrona. Hon vågade nu räkna med att kunna försörja sig som författare. År 1897 lämnade hon Landskrona för att flytta till Falun, där systern Gerda Ahlgren bodde. Där följde ett produktivt skede. En herrgårdssägen, 1899, är en studie i sinnessjukdomens psykologi och kärlekens under. Nästa verk, Jerusalem, 1901–1902, grundar sig på verklighetsunderlag från Nås socken i Dalarna. Därifrån hade 1896 en grupp bönder av religiösa skäl utvandrat till Jerusalem. Selma Lagerlöf, som läst om detta i en tidningsnotis, diktade vidare på materialet. Men hon gjorde även grundliga studier genom en resa till Jerusalem och besök i Nås. När Ingmarssläkten går ”Guds vägar” innebär det att varje generation självständigt måste visa moralisk resning. Lill-Ingmar blir Stor-Ingmar inte genom att följa traditionen utan genom att förnya den. Jerusalems första del fick ett översvallande mottagande. I boken blir männens arbete något av en rit, meningen med livet, och ett uttryck för folksjälen.

I Falun hade Selma Lagerlöf vid denna tid upplevt en ny kärlek till seminarieadjunkten Valborg Olander som framöver renskrev hennes manus samt hjälpte till med annat praktiskt. Relationen med Olander medföljde att hon åter närmade sig kvinnorörelsen. Hon tog del i rösträttsarbetet och tvekade inte att ställa upp när hennes namn kunde vara till nytta. Mest uppmärksamhet väckte talet ”Hem och stat”, hållet i samband med den internationella rösträttskongressen i Stockholm 1911. I talet är det kvinnornas arbete som står i centrum. Selma Lagerlöf uppmanar kvinnorna att gripa in överallt för att tillsammans med männen skapa den goda staten.

Argumentationen är i samklang med Elisabeth Cady Stantons tal vid den första kvinnokongressen 1848 i Seneca Falls, USA. Selma Lagerlöf skiljer sig i talet idémässigt på ett avgörande sätt från den i hennes samtid världsberömda landsmaninnan Ellen Key, vars åsikt var att kvinnan endast var lämpad för vissa typer av arbeten och att moderskapet var hennes viktigaste bidrag till samhällsbygget.

Via Olander fick Selma Lagerlöf frågan om att skriva en ny läsebok i geografi för Sveriges folkskolor. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige fordrade en lång förberedelsetid och många resor. Boken blev en barnboksklassiker och kom att bli hennes mest internationellt spridda verk. Några månader innan den blev färdig, 1907, köpte Selma Lagerlöf tillbaka det förfallna Mårbacka. Nobelpriset, som hon erhöll 1909, gav henne möjlighet att köpa tillbaka hela egendomen. Hennes diktning fick efter återkomsten till Mårbacka en förnyad anknytning till hembygden, vilket bland annat kommer till uttryck i Liljecronas hem, 1911, och Kejsarn av Portugallien, 1914.

Efter storstrejken 1909 ställdes krav på nutidsskildringar med socialt engagemang i litteraturen. Selma Lagerlöf ville hävda sig som samtidsdiktare och Körkarlen, 1912, utspelar sig i slummen och skildrar gränslandet mellan liv och död under en nyårsnatt. Frälsningssoldaten syster Edith vill rädda den försupne busen David Holm. Första världskriget fick först en förlamande inverkan på Selma Lagerlöf. Många väntade på ett inlägg mot kriget. Det kom i form av Bannlyst, 1918. Här är budskapet att krig är värre än kannibalism.

När Mårbacka omskapades till en pampig byggnad i stram karolinsk stil återvände Selma Lagerlöf till sin barndom även litterärt, med Mårbacka, 1922, Ett barns memoarer, 1930, och Dagbok, 1932. Gården och dess människor skildras i ett idealiserande skimmer av en medvetet arbetande författare. Men många trodde att det handlade om autentiska minnen.

Inte bara Mårbackas huvudbyggnad rustades upp utan också allt övrigt på gården. Selma Lagerlöf skapade ett eget ”patriarkalt” folkhem. Hon engagerade sig kommunalpolitiskt för De frisinnade. Hon blev under sin livstid en institution och till Mårbacka sökte sig turister som störde arbetsron.

Uppslaget till Selma Lagerlöfs sista romanserie fick hon av en samling brev från en präst. Inledningen Löwensköldska ringen, 1925, är en spökhistoria i linje med tidens intresse för det ockulta. De följande delarna Charlotte Löwensköld, 1925, och Anna Svärd, 1928, försöker lösa gåtan hur en from präst kunde brytas ner moraliskt.

Höst, 1933, är en samling berättelser och tal som blev det sista som utgavs av Selma Lagerlöf. Men hon upphörde aldrig att skriva. Så sent som i januari 1940 höll hon på med berättelser om Sophie Elkans liv.

Redan under Selma Lagerlöfs livstid översattes hennes verk till ett 40-tal språk. Genom åren har inte minst olika former av adapationer av verken till film och teater bidragit till att vidmakthålla intresset för författarskapet.

Selma Lagerlöf dog på Mårbacka i mars 1940, och är begravd i familjegraven på Östra Ämterviks kyrkogård. I enlighet med hennes testamente bevaras Mårbacka som en släkt- och minnesgård. Hemmet visas för allmänheten som det såg ut vid hennes bortgång. Hennes manuskript, korrespondens med mera är deponerade i Kungliga biblioteket.