Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Signe Hasso

1915-08-152002-06-07

Skådespelare, författare, musiker

Signe Hasso var en svensk skådespelare som gjorde karriär i Hollywood och på Broadway under 1940-talet. Under sin omkring 60 år långa karriär medverkade hon i drygt 30 långfilmer och över 50 TV-produktioner.

Signe Hasso föddes på Kungsholmen i Stockholm 1915, som dotter till kontorschefen Kaifas Larsson och hans hustru Helfrid. Familjen flyttade senare till Södermalm. År 1920 avled fadern och efter hans bortgång hade änkan med de tre barnen Signe, Helfrid och Valle det svårt ekonomiskt. Modern fick arbeta hårt för försörjningen. För att tjäna extrapengar staterade hon bland annat på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm.

Det var också på Dramaten som Signe Hasso med framgång skulle komma att debutera som tolvåring, år 1927, i rollen som Louison i Molières Den inbillade sjuke, där hon upptäcktes av pjäsens regissör Olof Molander. Hon hann spela ytterligare några roller innan hon 16 år gammal, efter avslutade studier på Norrmalms enskilda läroverk, 1932 antogs till Dramatens elevskola, där Hilda Borgström blev en av hennes lärare. Hon var liksom sina jämngamla klasskamrater, Ingrid Bergman och Irma Christenson, en av de yngsta som antagits till utbildningen. Efter examen från elevskolan 1935 engagerades hon vid nationalscenen och verkade där fram till och med 1939.

Signe Hasso filmdebuterade i Tystnadens hus, 1933, men filmen blev ett fiasko och hon valde därför att avstå från filmarbete under flera år. Samtidigt fick hon sitt stora scengenombrott som Manuela i Flickor i uniform på Blancheteatern 1934, där hon var engagerad en period. Regissören Schamyl Bauman övertalade henne att börja filma igen genom att locka med Gösta Ekman som motspelare i Häxnatten, 1937, och trots att filmen fick ett svalt mottagande var kritikerna eniga om att en ny stjärna var född. Signe Hasso fick fortsättningsvis framträdande roller, hon spelade bland annat den kvinnliga huvudrollen i Karriär, 1938, och i Vi två, 1939, mot Sture Lagerwall. I Filmen om Emelie Högqvist, 1939, spelade hon titelrollen som aktrisen och kronprinsens älskarinna Emilie Högqvist, och Georg Rydeberg gjorde rollen som den blivande kungen Oscar I.

Signe Hasso spelade med i ytterligare närmare tio filmer i Sverige innan hon antog anbudet från det amerikanska filmbolaget Radio-Keith-Orpheum, RKO, och gav sig iväg till Hollywood 1940. Det dröjde dock ett par år innan hon kom att medverka i någon amerikansk film och hon sysselsatte sig i stället med att spela teater i New York, vilket ledde till att hon erbjöds kontrakt av filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer, MGM, och hon började därmed spela in film. En av de första filmerna Signe Hasso medverkade i var Himlen kan vänta (Heaven Can Wait), 1943, i regi av Ernst Lubitsch. Sedan följde bland annat Det sjunde korset (The Seventh Cross), 1944, Möte i dimman (Johnny Angel), 1945, Huset vid 92:a gatan (The House on 92nd Street), 1945, och Dubbelliv (A Double Life), 1947, av George Cukor. Hennes motspelare var bland andra Spencer Tracy, Bob Hope, Dick Powell och Gary Cooper. Men trots flera huvudroller i stora produktioner blev Signe Hasso aldrig ett lika stort stjärnnamn som Ingrid Bergman eller Greta Garbo. Detta trots att hon vid sin ankomst introducerats som ”nästa Garbo”, då denna abdikerat från sin tron 1941. Att vara en vacker och dramatisk filmaktris med exotisk svensk accent samt att medverka i storfilmer var bevisligen inte ett nog vinnande recept, så de orealistiska förväntningarna om att bli en ny "Garbo" infriades inte.

Signe Hasso gifte sig med den tyske filmfotografen Harry Hasso 1933. Äktenskapet varade fram till 1941. Makarna fick sonen Henry, som omkom i en bilolycka 1957. Sitt andra äktenskap ingick hon med den kanadensiske skådespelaren William Langford, som dock avled redan 1955, endast 35 år gammal.

År 1950 hade Signe Hasso hunnit spela in 14 filmer i Hollywood och hon återvände till Sverige för att medverka i två dramafilmer, Ingmar Bergmans Sånt händer inte här, 1950, och Börje Larssons Taxi 13, 1954. Signe Hasso regisserade tillsammans med exmaken Harry Hasso dramafilmen Maria Johanna, 1953, och i Tyskland och i Sverige producerade och spelade hon 1955 i filmen Den underbara lögnen, med sin dåvarande make Bill Langford. Hon medverkade även i TV-pjäsen I sista minuten, 1961, i regi av Frank Sundström.

Signe Hasso varvade film med teaterarbete. Hon trivdes bäst vid teatern och verkade såväl i London som i New York samt genomförde teaterturnéer i USA. Hon slutade i stort sett agera i filmer efter makens och sonens död vid 1950-talets mitt och koncentrerade sig i stället alltmer på sin scenkarriär på Broadway. Hon förblev i sitt nya hemland främst känd som teaterskådespelare. Under 1950-, 1960- och 1970-talen medverkade hon dock även i amerikanska TV-filmer och gjorde gästroller i olika TV-serier, som Bröderna Cartwright, 1963, Magnum, P.I., 1981, och Fame, 1982. Hon gjorde comeback med filmen One Hell of a Guy, 1998, mot Rob Lowe, vilket också kom att bli hennes sista filmroll.

Under senare år var Signe Hasso verksam som författare, poet, kompositör och sångtextförfattare. Hon översatte även svenska folkvisor till engelska. Signe Hasso hade sedan barndomen haft lätt för såväl det talade som det skrivna ordet. Hon sålde sin första saga redan som åttaåring. Hon romandebuterade 1977 med Momo, som skildrar hennes uppväxt i mellankrigstidens Stockholm. Därefter följde en handfull böcker, som Kom slott och Sjunde dagen samt diktsamlingen Reflectively Yours – Signe Hasso. Åren 1988–1990 utgav hon sina memoarer i tre delar, Inte än, Om igen och Tidens vän. Signe Hasso var också musikalisk, spelade piano och skrev rim och ramsor från det att hon var sex år. Hon skrev bland annat text och musik till Alice Babs, samt översatte delar av hennes repertoar till engelska och tyska. Signe Hasso gav även ut egna skivor och hennes andra album, Where the Sun Meets the Moon, 1979, består av tolkningar av svenska folkvisor. Signe Hasso menade i en intervju mot slutet av sitt liv att hon helst ville bli hågkommen för sin prosa och poesi, inte för sitt skådespeleri.

År 1935 förärades Signe Hasso Teaterförbundets Anders De Wahl-stipendium och 1939 det första nordiska Gösta Ekman-priset. Hon tilldelades Vasaorden 1972 och 1989 utnämnde Vasa Orden av Amerika henne till årets svensk-amerikan. Signe Hasso tillhör även den lilla exklusiva skara svenska artister som hedrats med en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Signe Hasso var stor filmstjärna i Sverige under 1930-talets sista år. Hon var en av de aktörer som vid tiden bidrog till att ge svensk film ett nytt, fräscht ansikte och var samtidigt en av teaterscenens klarast lysande unga stjärnor. Hon förkroppsligade ett av tidens ideal som emanciperad men också sval och sensitiv kvinna med brinnande inlevelse.

Signe Hasso dog 2002 i Los Angeles, USA. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.


Jennifer Vintkvist



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Signe Hasso, www.skbl.se/sv/artikel/SigneHasso, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Jennifer Vintkvist), hämtad 2018-12-10.




Övriga namn

    Gift: Langford
    Flicknamn: Larsson


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Helfrid Elisabeth Johanna Larsson, född Lindström
  • Far: Johannes Petrus, kallad Kaifas, Larsson
  • Syster: Helfrid Anna Maria Larsson, gift Modin
fler...


Utbildning



Verksamhet

  • Yrke: Skådespelare, teater, film och TV, bl a Kungliga Dramatiska Teatern, Hollywood och Broadway, Sverige, USA, Tyskland, England
  • Yrke: Musiker, kompositör, sångare
  • Yrke: Författare, poet, textförfattare


Kontakter

  • Kollega: Ingrid Bergman
  • Kollega: Gösta Ekman d ä
  • Kollega: Sture Lagerwall
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Los Angeles, USA
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Hasso, Signe, Inte än, Trevi, Stockholm, 1988

  • Hasso, Signe, Om igen, Trevi, Stockholm, 1989

  • Hasso, Signe, Tidens vän, Trevi, Stockholm, 1990

  • Forslund, Bengt, Bengt Forslund presenterar filmstjärnor: en bok om svenska skådespelerskor i världen, Alfabeta, Stockholm, 1995

Uppslagsverk


Vidare referenser



Signe Hasso
Signe Hasso

Nyckelord

1900-talet Författare Skådespelare