Signe Salén var en av Sveriges första kvinnliga läkare. Hon engagerade sig för kvinnliga läkares rättigheter till arbete, och arbetade många år på en poliklinik för kvinnor.
Signe Salén föddes som Sigrid Alfhild Maria af Klintberg i Stockholm 1871. Hon var den femte dottern till Ludvig Ferdinand af Klintberg och hans maka Gertrud, född Bergman. Hennes mor kom från en prästfamilj och fadern var revisor. Under 1905 var han också tillförordnad överkommissarie vid civilstatens pensionsinrättning under tio månader.
Familjen var adlig och när Signe Salén föddes bestod den, förutom av föräldrarna, också av fyra döttrar. Senare fick Signe Salén ytterligare sju syskon: två bröder och fem systrar. Liksom Signe Salén själv skaffade sig tre av hennes systrar en högre utbildning: Elsa och Margit som sjukgymnaster, och Eivor som lärare. Brodern Carl Ferdinand blev kapten och Bengt Hjalmar Axel vice auditör.
Signe Salén tog studentexamen 1890 och tillbringade därefter vintern med medicinska studier i Tyskland. Därefter studerade hon i Uppsala och tog sin mediko-filosofiska examen 1892, innan hon fortsatte till Karolinska Institutet (KI), där hon tog en medicine kandidat 1896 och blev medicine licentiat 1901. Den samtida läkaren Gerda Kjellberg, som började på KI 1901, har beskrivit det goda kamratskapet mellan de kvinnliga läkarstudenterna och nämner då bland annat Signe Salén.
Gerda Kjellberg menar att den tidigare generationens kvinnliga läkare, som till exempel Karolina Widerström och Ellen Sandelin, tog väl hand om sina yngre kollegor. Bland de yngre fanns, förutom Signe Salén, även Ada Nilsson och Alma Sundquist. Tillsammans diskuterade de tidens viktiga kvinnofrågor, som prostitution och preventivmedel. År 1901 var Signe Salén också en av de 31 kvinnliga läkare och studenter som skickade en skrivelse till kungen med begäran om rätt till innehav av offentliga befattningar, som hittills förvägrats de kvinnliga läkarna. Under en kortare tid tjänstgjorde Signe Salén som extra amanuens på en barnpoliklinik, och som vikarierande amanuens på Allmänna Barnhuset i Stockholm.
År 1902 gifte sig Signe Salén med den två år äldre Ernst Salén, som också var medicine licentiat och kom från en läkarfamilj. Både före och efter giftermålet, då i sällskap av sin man, reste Signe Salén på studieresor till Tyskland och Schweiz.
I april 1903 fick paret sonen Ernst Ferdinand och 1905 föddes sonen Sven. Samma år utnämndes Ernst Salén till lasarettsläkare på det nya länslasarettet i Luleå. I Luleå öppnade Signe Salén en läkarpraktik och assisterade även sin man i kirurgiska operationer på lasarettet. Hon blev därmed Sveriges ”nordligaste kvinnliga läkare”. Under åren i Luleå engagerade sig Signe Salén också som läkare i Föreningen Mjölkdroppen, som startades i Luleå den 18 april 1906. Organisationen, som då fanns runt om i landet, tillhandahöll steriliserad mjölk till småbarn där modern inte kunde amma.
I april 1908 bodde familjen Salén i Visby, när maken Ernst Salén gick bort i en hjärnhinneinflammation. År 1910 började Signe Salén som underläkare för tuberkulospatienter vid det nybyggda Söderby sanatorium. Vid folkräkningen 1910 stod också Signe Salén och hennes barn, precis som överläkaren och andra anställda, skrivna som boende på sanatoriet. Enligt Svenska kvinnor från skilda verksamhetsområden, 1914, ska hon också ha varit amanuens vid barnpolikliniken det året. Året därpå blev hon amanuens vid Allmänna barnbördshuset och tillförordnad amanuens vid Stockholms epidemisjukhus (senare Roslagstulls sjukhus). År 1911 blev hon också ledamot av Gustav Vasa församlings barnbespisningskommitté och 1912 suppleant i styrelsen för Stockholms stads barnhärbärge, som låg inhyst i Malmgårdarna i Stockholm. Härbärget var en tillfällig bostad för yngre barn som omhändertagits av fattigvårdsnämnden.
Mellan 1916 och 1918 arbetade Signe Salén som amanuens och underläkare vid Sankt Görans sjukhus, som vid den tiden främst behandlade tuberkulos och veneriska sjukdomar. Det senare var något som Signe Salén skulle komma att inrikta sig på under de följande åren, då hon arbetade med hud-och könssjukdomar. År 1919 blev hon anställd som läkare vid statens poliklinik för könssjukdomar hos kvinnor.
Signe Salén var också delaktig i den debatt som pågick i Svenska Läkaresällskapet i början på 1900-talet, rörande den prostitutionsreglementering som införts under 1800-talet. Från 1859 tvingade lagen prostituerade kvinnor att underkasta sig regelbunden besiktning, offentlig registrering med mera. I början på 1900-talet hade en kommitté tillsatts för att utreda bland annat denna förordning och bett Svenska Läkaresällskapet att yttra sig i frågan. Efter att ha diskuterat frågan på ett antal möten föreslog Läkaresällskapet att reglementeringen skulle kvarstå och ingå i hälsovårdsmyndighetens kontroll. Karolina Widerström och Johan Erik Johansson hade argumenterat emot förslaget, och den senare skrev en reservation mot beslutet som undertecknades av ett fyrtiotal läkare, däribland Signe Salén. Den signerade reservationen invände mot reglementeringens ineffektivitet, men påpekade också att även om man föreslog att de prostituerade främst skulle undersökas av kvinnliga läkare, skulle ”brännmärkningen [av den undersökta] allt fortfarande kvarstå”.
År 1939 tvingades Signe Salén lämna sin befattning på polikliniken, då hon fyllt 67 år. År 1946 skickade hon en skrivelse till sjukhusdirektionen för ansökan om pension. Hon påpekade att hon vid polikliniken ”uppbar [...] ett bestämt arvode utan rätt till semester, sjukledighet, dyrtidstillägg eller pension”. Hon beskriver vidare hur arbetstiden ”alltid måst överskridas, ofta med flera gånger den bestämda arbetstidens längd (tiden diarieförd under alla år), särskilt vid kvällsmottagningarna, då arbetet var lika långvarigt som ansträngande och hindrande varje vanlig form av vila och rekreation.” Hon menade att hennes egna besparingar inte räckte till att ”erhålla åtminstone en anspråkslös försörjning på ålderdomen” och hänvisade också till att kollegan Gerda Kjellberg fått rätt till pension. Ansökan avslogs, med motiveringen att 18 000 patientbehandlingar per år var att betrakta som normal arbetsprestation, och eftersom Signe Saléns patientbehandlingar understeg detta, skulle hennes anställning betraktas som en ”bisyssla”.
Signe Salén avled i Stockholm 1963 och begravdes på Norra begravningsplatsen i Solna.