Sigrid Elmblad var en produktiv författare och översättare. Hon tillhörde kretsen kring det av Ellen Key grundade Sällskapet Nya Idun.

Sigrid Elmblad växte upp i en familj med konstnärliga intressen. Fadern var arkitekt och modern, som hade sina rötter i Finland, var musikaliskt begåvad. På grund av svag hälsa fick Sigrid Elmblad undervisning i hemmet. Då fadern dog 1866 kom hon att vistas en stor del av uppväxten hos moderns släktingar i Finland och återvände till Stockholm först i de sena tonåren. I början av 1880-talet började hon publicera dikter i olika poetiska kalendrar under pseudonymen Toivo. År 1885 valdes hon in i Sällskapet Nya Idun och samma år debuterade hon med diktsamlingen Vind för våg. Dikter och skisser. År 1887 var hon redaktionssekreterare på Svenska Familj-Journalen och åren 1887–1896 medarbetare i Dagens Nyheter.

År 1888 gifte hon sig med operasångaren och Wagnertolkaren Johannes Elmblad och fick med honom två döttrar. På grund av mannens arbete kom hon att vistas utomlands i långa perioder. Hon bodde i Berlin, Breslau, Prag och rörde sig i de närmaste kretsarna kring Wagner i Bayreuth. Intresset för Wagner resulterade i att hon översatte librettot till Nibelungens ring till svenska och senare även Parsifal och Mästersångarna i Nürnberg. Hon översatte också romanser av Schubert och Schumann samt texten till sången Sankta Lucia.

Efter makens död 1910 slog Sigrid Elmblad sig ner i Stockholm för gott och ägnade sig åt att skriva för flera tidningar och tidskrifter och att översätta, bland annat Henrik Ibsens Brand, Sigrid Undsets Jenny och Romain Rolands Pierre och Luce. Hon återupptog sitt engagemang i Nya Idun, där hon var sekreterare 1912–1918 och ordförande 1918–1921. Förutom romanerna Mot sin lycka och Fru grefvinnan, skrivna 1897 respektive 1902, gav hon ut flera sagor och berättelser för barn, varav några är illustrerade av dottern Saga Walli, och även en biografi över Jenny Lind.

Sigrid Elmblad avled 1926. Postumt utgavs diktsamlingen Dröm och längtan, 1928.