Sigrid Storråda, alternativt Sigríð Storråda, anses ha varit Sveriges första kända drottning.
Sedan det sena 1800-talet fram till idag har Sigrid Storrådas existens som en verklig historisk person diskuterats, och ibland ifrågasatts och avfärdats inom modern forskning, bland annat av Lauritz Weibull. Detta på grund av en ansenlig mytbildning kring henne under medeltiden och i senare tiders skönlitteratur. Mytbildningen beror på att hon ofta felaktigt, och ibland avsiktligt, har förväxlats med andra personer, eller att en och samma person har presenterats under olika namn: Gunhild (Gunhilda) och Świętosława (Sviatoslava). Sammanblandningen ligger till grund för påståenden om att Sigrid Storråda var den första dynastiska länken mellan polska, danska och svenska kungahus.
Nästan all information om Sigrid Storråda är baserad på rekonstruktioner utifrån ett otillförlitligt källmaterial som tillkom cirka 150—200 år efter hennes presumtiva död, framförallt de norsk-isländska sagorna, bland annat Heimskringla av Snorri Sturluson, och Saxo Grammaticus Gesta Danorum, där hon omnämns som Syritha. Enligt sagorna var Sigrid Storråda dotter till den svenske stormannen Skoglar-Toste (ibland stavat som Skǫglar-Tósti eller Scoglar-Tosta), som forskare har försökt knyta till den så kallade Orkestastenen, en runsten i Uppland (U 344). Enligt sagorna och den danske krönikören Saxo Grammaticus avböjde Sigrid Storråda efter Erik Segersälls död, cirka 995, Olav Trygvassons frieri, och bidrog därmed indirekt till Sjöslaget vid Svolder, cirka 999/1000, mellan Olav Trygvasson, Olof Skötkonung och Sven Tveskägg.
Med starkt förbehåll om historisk äkthet kan man säga att Sigrid Storråda förmodligen kom från en svensk stormannasläkt och var gift med Erik Segersäll. Eventuellt var hon därmed moder till den förste kristne kungen av Sverige, Olof Skötkonung. Efter Erik Segersälls död var hon möjligen gift med den danske kungen Sven Tveskägg, med vilken hon fick Estrid/Astrid, och var på så sätt mormor till Sven Estridsen, kung av Danmark från 1047. Dessa förhållanden, om de stämmer, gör henne till en av de första kända drottningarna i både Danmark och Sverige.
Förvirringen kring Sigrid Storrådas person beror på att hon troligen har förväxlats med en annan samtida kvinna, Gunhild, ibland, sannolikt felaktigt, presenterad som Świętosława/Sviatoslava. Även kunskapen om Gunhild och hennes namn baseras emellertid på sent tillkomna sagor av tvivelaktig sanningshalt. Enligt dessa var Gunhild Sven Tveskäggs hustru strax före hans giftermål med Sigrid, fram till cirka 995, och Gunhild var troligtvis moder till bland annat Knut den Store. I forskningen har Gunhild uppfattats som dotter till Mieszko I av huset Piast, Polens första kristna furste, från hans andra giftermål med den tyska Oda av Haldensleben. Om det stämmer skulle Gunhild komma att giftas bort med Sven Tveskägg av sin halvbror, Bolesław I Chrobry, den blivande förste polske kungen, krönt 1025. Alliansen mellan det polska och danska kungahuset kan delvis spåras via samtida historiografi, framförallt genom Thietmar av Merseburgs Chronicon, samt genom Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, som till viss del baseras på uppgifter direkt från Sven Estridsen.
I modern tid har Sigrid Storråda/Gunhild/Świętosława-gestalten använts flitigt i skönlitterära och populärvetenskapliga verk i både Sverige och Polen, bland annat i Selma Lagerlöfs Drottningar i Kungahälla, 1899, Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden I, 1913, Frans G Bengtssons Röde Orm, 1941—1945, Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, 1908—1910, samt i Jöran Mjöbergs Kvinnoöden i vikingatid, 2001. I Polen har samma gestalt varit huvudperson för två kommersiellt framgångsrika historiska romaner: Harda samt Królowa, båda utgivna 2016 av Elżbieta Cherezińska. Som påpekats av de svenska historikerna Birgitta Fritz och Birgit Sawyer har somliga skildringar av Sigrid-gestalten, som i medeltida kontext ofta presenterades som ett exempel på kvinnlig list, maktgirighet och skoningslöshet, eventuellt inspirerats av andra starka kvinnogestalter, till exempel den ryska prinsessan Olga av Kiev. De moderna tolkningarna däremot presenterar henne snarare som en stark och självständig kvinnogestalt, unik för sin tid.
