Siri Derkert var konstnär och en modernistisk pionjär. Hon var en av Sveriges viktigaste konstnärer under 1900-talet.
Siri Derkert föddes i Stockholm och växte upp där och i Norrköping. Hon var dotter till affärsmannen Edvard Derkert och sömmerskan Valborg Derkert. Hon hade sex syskon och familjen levde ett välbeställt liv.
Som barn gick Siri Derkert under några år på Whitlockska samskolan i Stockholm. Sin konstnärliga utbildning påbörjade hon 1904 på Althins målarskola, där hon gick fram till 1910. Hon antogs därefter till Kungliga konsthögskolan 1911. Skolan var konservativ och kvinnor och män undervisades på olika sätt. Siri Derkert reagerade bland annat mot att de kvinnliga eleverna inte fick teckna nakna manliga modeller och drev en elevprotest.
Efter Konsthögskolan reste Siri Derkert 1913 till Paris och hyrde en ateljé i Montparnasse i närheten av vännerna och konstnärerna Ninnan Santesson och Lisa Bergstrand. De bjöd in henne att umgås i de nordiska konstnärskretsarna i det parisiska konstnärslivet. Hon gick på privata konstskolor, Académie russe och Académie de la Grande Chaumière.
Tillsammans med Ninnan Santesson och Lisa Bergstrand reste Siri Derkert till Algeriet 1914 och målade där flera viktiga verk. Dessvärre blev hon bestulen på ett antal av dem under hemresan. Samma år inledde hon en relation med den finlandssvenske konstnären Valle Rosenberg. Våren spenderade de i Paris där de levde det parisiska konstnärslivet. Under sommaren besökte de Siri Derkerts syster i England. När första världskriget bröt ut tog de sig till Sverige. Under hösten 1914 blev Siri Derkert gravid. Graviditeten hemlighölls för föräldrarna och paret vistades från och med våren 1915 på Sicilien. Sonen Carlo föddes i Neapel i juli. Vistelsen i Italien var en konstnärligt intensiv period för Siri Derkert. Hon utvecklade då en kubistiskt influerad modernism i sitt måleri, företrädesvis i grått, blått och grönt. Hon skapade där flera betydelsefulla verk, huvudsakligen landskapsmålningar och självporträtt.
På grund av svåra ekonomiska bekymmer reste Siri Derkert hem till Stockholm våren 1916. Valle Rosenberg och sonen blev kvar i Italien. Planerna på att hon skulle ordna en gemensam utställning med deras verk blev inte av. Siri Derkert kom däremot senare att ställa ut sina kubistiska målningar från Sicilien på grupputställningen Den fri udstilling i Köpenhamn 1919 och på Aprilutställningen på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1921.
Tillbaka i Stockholm umgicks Siri Derkert i kretsen kring Tennispaviljongen på Gärdet, där flera konstnärer bodde i ett slags kollektiv. En av dem var vännen Anna Petrus-Lyttkens. Tillsammans med Siri Derkerts syster Sonja Derkert och Märta Kuylenstierna satte de upp en dansföreställning på Intiman i maj 1917. Kläderna hade de ritat själva. Dessa syddes upp på modeateljén Birgittaskolan. Även Valle Rosenberg var från sin position i Italien involverad i arbetet. Föreståndaren Elisabeth Glantzberg kontrakterade snart därefter Siri Derkert till Birgittaskolan för att rita kläder till två kollektioner per år. Kläderna finns bevarade i runt 30 kända modeteckningar och i fotografier på klänningar, dock finns det inte några kända uppsydda klänningar. Klänningarna var främst tänkta för kvällsbruk och skulle sys upp i ett fåtal exemplar. De följde det aktuella modet på ett övergripande plan, men kan estetiskt också knytas till Siri Derkerts konstnärskap. Kläderna hon skapade var eleganta men också originella och egensinniga. Det var ingen slump att Siri Derkert, som på 1910-talet förhöll sig till det kubistiska idiomet, designade kläder. Flera av modernismens konstnärer skapade under samma period kläder som en del av sitt konstnärskap. Dessa kläder tar utgångspunkt i modernismens tre centrala begrepp: tid, rum och rörelse. De skapades utifrån idén att de var bilder som bars på kroppen och rörde sig genom tid och rum.
Siri Derkert träffade under sommaren 1917 konstnären Bertil Lybeck och blev gravid. Dottern Liv föddes, också hon i hemlighet, i Köpenhamn i april 1918. Hon placerades på barnhem och senare på fosterhem. Siri Derkert återsåg Valle Rosenberg endast kort i november 1919, när han svårt sjuk reste från Italien, över Stockholm, till Finland. Där dog han några veckor efter ankomsten. Sonen Carlo fanns kvar i Italien.
Siri Derkerts andra dotter med Bertil Lybeck, Sara, föddes 1920, också hon i hemlighet i Köpenhamn. Hon placerades i samma fosterfamilj som systern Liv. Relationen mellan Siri Derkert och Bertil Lybeck tog strax därefter slut men de ingick ett pro forma-äktenskap 1921. Detta gav döttrarna status som legitima, något som Siri Derkert stred för.
Under 1920 bodde Siri Derkert en tid i Paris och pendlade under de följande åren mellan Stockholm och Paris flera gånger för Birgittaskolans räkning, och från 1922 även för tidningen Idun. Då hade hon barnen med sig så mycket hon kunde. När hon var i Stockholm bodde de fortsatt hos fostermodern i Danmark. Hon hämtade sonen Carlo i Italien 1921, men det dröjde ytterligare några år innan han kom till Sverige.
Samarbetet med Birgittaskolan upphörde formellt 1921. Sitt engagemang i modevärlden fortsatte Siri Derkert med under ytterligare några år, bland annat som Iduns moderepresentant. Under åren 1923–1924 skapade hon modeteckningar till Bonniers Veckotidning på uppdrag av Célie Brunius.
Från och med 1924 levde Siri Derkert med sina tre barn. Hon bodde under resten av 1920- talet företrädesvis i Simpnäs, i skärgården norr om Norrtälje. Under dessa år utgjorde barn och vuxna i vänkretsen de främsta motiven i hennes konstnärskap. Under många år levde hon under mycket knappa förhållanden och kämpade för att få utrymme för sitt konstnärskap. Från 1931 och under resten av sitt liv bodde hon i en stuga på Lidingö.
I slutet av 1920-talet målade Siri Derkert miniatyrer som ställdes ut på Gummesons Konsthall i Stockholm och på Stockholmsutställningen 1930. Sin första separatutställning hade hon på Svensk-Franska konstgalleriet i Stockholm, 1932. Konstnärerna Ninnan Santesson, Vera Nilsson och Anna Sahlström var vänner som hon umgicks, målade och reste tillsammans med under början av 1930-talet.
Siri Derkert vistades med dottern Liv i Paris 1936 och 1937 där de gick på konstskolor. Dottern Liv kämpade i flera år mot tuberkulos och avled 1938. Sorgen förlamade Siri Derkert under flera år. Hon vistades i perioder i Dalarna åren 1942 och 1943. Från och med 1943 och fram till 1954 var Siri Derkert en återkommande kursdeltagare på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Där mötte hon flera av de frisinnade, radikala och självständiga kvinnor som hon även kan ha stött på redan på Birgittaskolan runt 1920. Många av kunderna på Birgittaskolan tillhörde tidens frisinnade och radikala kvinnor. På Fogelstad tecknade Siri Derkert föreläsare och kursdeltagare, dock inte alltid så fördelaktigt som de själva önskade. Åren på den kvinnliga medborgarskolan påverkade henne både konstnärligt och politiskt. Kvinnorna hon mötte där återkom hon till i sitt konstnärskap under resten av sitt liv.
Parallellt med sitt konstnärskap engagerade sig Siri Derkert också politiskt. Hon stred under en stor del av sitt liv för freden, kvinnosaken och miljön, både politiskt och i sitt konstnärskap. Hon var ordförande i Svenska Kvinnors Vänsterförbunds Stockholmsavdelning åren 1950 till 1955, och hon besökte Sovjetunionen och även Warszawa på den stora världsfredskonferensen 1950.
Som Siri Derkerts genombrott räknas den utställning hon hade på Stenmans dotter, 1944, då hon var 56 år gammal. Hon ställde ut i Paris 1953 med sina tidiga modernistiska verk. Samtidigt utforskade hon nya material, metoder och motiv i sitt konstnärskap. Hon arbetade under 1960-talet mycket i betong och med bandjärn. Kvinnopelaren på T-Centralen, hennes första offentliga verk, som invigdes 1959, är ett tidigt exempel på hennes arbete med betong. Hon arbetade även med collage och i textil. Ett sådant exempel är gobelängen Vad sjunger fåglarna?, 1965, som är utförd för sessionssalen i Höganäs stadshus.
Siri Derkerts Ristningar i naturbetong, som är utsmyckningen av T-banestationen vid Östermalmstorg, invigdes 1965. Där sammanfattar hon sitt konstnärskap, det kvinnopolitiska arbetet och de kvinnor som kämpat för det hon stod för, kvinnosaken, fred och miljö, till exempel Elin Wägner. Ett annat verk är Sverigeväggen på Sverigehuset i Stockholm, som stod färdigt 1967.
Siri Derkert blev 1960 den första svenska konstnären som fick en retrospektiv utställning på Moderna museet. Under de följande åren ställde hon ut på Louisiana i Danmark, i Amsterdam och i den då nybyggda Nordiska paviljongen på Venedigbiennalen, 1962.
Siri Derkert arbetade och ställde oförtrutet ut sina verk fram till sin död 1973. Hennes konstnärskap har en närmast unik räckvidd från 1910 till 1970-talets början. Under hela sin konstnärliga karriär var hon politiskt och konstnärligt progressiv och hon utmanade både sina egna och konstvärldens gränser i uttryck och material.
Siri Derkert dog på Lidingö 1973. Hennes grav finns på Lidingö kyrkogård.
