Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Sofia Albertina, prinsessa

1753-10-081829-03-17

Prinsessa av Sverige

Prinsessan Sofia Albertina deltog aktivt i det politiska livet under det senare 1700-talet och det tidiga 1800-talet.

Sofia Albertina föddes 1753 som det yngsta barnet till kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika. Själv gifte hon sig aldrig och fick inga barn. Som ogift och enda dotter stod hon sin mor särskilt nära; efter faderns död 1771 och fram till moderns bortgång delade de bostad och hushåll. I de spända relationerna inom kungafamiljen tog Sofia Albertina sin mors parti mot Gustav III och Carl. Den första stora familjekonflikten uppstod inför kronprinsens (sedermera Gustav IV) födelse 1778, då Lovisa Ulrika uppmuntrade ett rykte om att Gustav III inte var far till Sofia Magdalenas barn. Familjen försonades bara hjälpligt på änkedrottningen Lovisa Ulrikas dödsbädd fem år senare. Schismen fick Sofia Albertina att författa den opublicerade skriften ”Mémoires de ma vie” (innehållsmässigt daterad till 1782–1792), som var ett försvar för modern och ett hätskt angrepp på Gustav III. Detta är det enda bevarade litterära manuskript som finns av prinsessans hand.

Det är oklart om det faktum att Sofia Albertina inte blev bortgift berodde på ett medvetet val eller var ett utslag av tillfälligheter. Att de äldre syskonen gifte sig men inte de yngre, vilket alltså blev fallet i den gustavianska familjen, följde också traditionen i tyska furstliga familjer. En bidragande omständighet var säkert att Sofia Albertina stod som arvtagare till det protestantiska stiftet Quedlinburg, vilket skulle säkra en del av hennes framtida försörjning efter mostern Anna Amalias död och gjorde ett äktenskap mindre nödvändigt för henne.

Som ogift medlem av kungafamiljen var Sofia Albertina ekonomiskt beroende av regenten, som kvartalsvis tilldelade henne en handkassa för hushållsutgifter ur de publika medlen. Efter moderns död 1782 fick Sofia Albertina ett eget hushåll med adlig uppvaktning. Hon disponerade det nuvarande Bååtska palatset på Blasieholmen tills den omfattande och kostsamma ombyggnaden av hennes eget hus, det så kallade Arvfurstens palats, hade avslutats på 1790-talet. Efter brodern Fredrik Adolfs död 1803 fick hon dispositionsrätt till hans lantegendom Tullgarn. Det blev en uppskattad sommarbostad för henne och jordbruket gav henne också vissa inkomster.

Sofia Albertina var politiskt initierad och tog ställning i många frågor. Hon tycks sällan ha hållit inne med sina åsikter. Hon berikade ständigt sitt flöde av europeiska nyheter genom omfattande tidningsprenumerationer och brevkorrespondenter. Sofia Albertina var liksom sin mor bildad och blev med tiden också berest. Hon ägde ett praktfullt bibliotek om cirka 5 000 volymer som hon ärvt på mödernet och utökade livet igenom. Samlingen dominerades på tidstypiskt vis av franskspråkig litteratur och franska översättningar. Böckerna speglar ett särskilt intresse för samtidshistoria, franska revolutionen och de kontrarevolutionära emigranternas öden.

År 1787 reste Sofia Albertina till Tyskland för att ta stiftet Quedlinburg i besittning som abbedissa. Sedan medeltiden hade stiftet styrts av ogifta kvinnor ur tyska furstliga familjer. Fram till 1803, då stiftet sekulariserades av Preussen efter Napoleons segrar, styrde Sofia Albertina över ett eget litet rike där hon uppbar skatt. Utnämningen till abbedissa var betydelsefull för hennes prestige och anseende hos det svenska hovet och de tyska släktingarna. Perioderna 1787–1788, 1792–1794 och 1799–1803 bodde Sofia Albertina utomlands, huvudsakligen i Quedlinburg med utflykter till andra tyska städer och en längre vistelse i Italien vintern 1792–1793. Hon blev en viktig förbindelselänk för svenska Europaresenärer och för tysk-svenska diplomatiska kontakter. Vid Sofia Albertinas besök i Berlin 1787 fick hon i uppdrag av Gustav III att inleda samtal med den preussiske kungen om ett förbund med Sverige, något som denne dock avslog.

Sofia Albertina och väninnan och svägerskan Hedvig Elisabeth Charlotta utgjorde från 1770-talet och in på 1810-talet förtruppen i det svenska hovets sällskapsliv och var varandras politiska vapendragare. I kölvattnet av Gustav III:s ryska krig och riksdagen 1789, då kungen ville stärka sin makt på adelns bekostnad, ledde prinsessorna en frond mot honom. De underminerade Gustav III:s ställning genom (icke-genomförda) kupplaner, utfrysning av monarken och hans kumpaner och genom att negligera sina kungliga representativa plikter. Dessa aktioner uppmuntrade den politiska oppositionen och bidrog – om än sannolikt indirekt – till mordet 1792.

Som kvinna kunde inte Sofia Albertina ikläda sig någon formell politisk roll utöver de representativa uppdragen. Däremot utnyttjade hon sin ställning som prinsessa för att agera som patron och gynnare av enskilda individer och släkter. Hon uppvaktade nyckelpersoner vid hoven med brev och besök, och spred information och pamfletter i stridbara ämnen. År 1794 tog hon sin tidigare hovfröken Magdalena Rudenschöld i försvar när brodern hertig Carl och Gustaf Adolf Reuterholm hade utfärdat en dödsdom mot henne för politiska konspirationer. Hon pläderade för Rudenschölds benådning och uppnådde en lindring av hennes straff.

I samband med den svenska revolutionen 1809 försvarade Sofia Albertina den gamla regimen mot de reformer av enväldet som genomförts av en liberalare politisk falang. Sofia Albertina och Hedvig Elisabet Charlotta uppträdde som drottning Fredrikas särskilda försvarare och beskyddare när Gustav IV Adolfs avsattes och kungafamiljen tvingades i exil. De kungliga svägerskorna, liksom hertig Carl, önskade upprätthålla den gustavianska dynastin genom att kronprins Gustaf, son till Gustav IV Adolf, skulle adopteras av hertig/regentparet. Det var ett hårt slag mot dem och deras politiska värderingar när en av Napoleons nära män, marskalken Jean Baptiste Bernadotte, valdes till svensk kronprins 1810 med namnet Karl Johan. De fruktade den franska republikens militära framgångar och var personligt berörda av lidandet och oredan som Napoleon orsakade bland de europeiska hoven och deras kungliga släktingar.

Hur den gustavianska kungafamiljen eventuellt agerade för att motarbeta den nya dynastin är emellertid svårt att belägga. Strömmen av brev upphör nämligen kring denna turbulenta period i svensk politik, från Gustav IV Adolfs popularitetsras omkring 1805 fram till Karl Johans politiska konsolidering som svensk kronprins kring 1814. Frånvaron av brev stärker misstanken att de var kritiska mot utvecklingen men att de undanröjde bevisen för sin opposition. Detta vore också ett logiskt förfarande mot bakgrund av kronprins Karl Johans politiska förtryck. I december 1812 upprättade han en förordning som förbjöd samröre med den tidigare gustavianska kungafamiljen, som Sofia Albertina och Hedvig Elisabet Charlotta hittills hade stått i tät förbindelse med. Kronprinsen påbjöd även en utplåning av Gustav IV Adolfs minne, en så kallad damnatio memoriae där konstverk och inskriptioner från hans regeringstid förstördes. Förordningen upphörde först i samband med Oscar I:s trontillträde 1844. Efter Sofia Albertinas död fann man emellertid i en skrubb i Arvfurstens palats undangömda minnessaker och offentlig konst som härrörde från Gustav IV Adolf. Det är ett intressant bevis för hennes politiska sympatier och ett tyst motstånd in i döden, trots en förment acceptans av den nya tidens ordning.

Den bevarade korrespondensen mellan Sofia Albertina och Hedvig Elisabet Charlotta från 1810-talet vittnar om deras personliga beundran för Karl Johan och vinnläggande om hans gunst. De berömmer hans politiska beslut och diskuterar hur han bäst bör fägnas vid besök hos Sofia Albertina på Tullgarn. Prinsessan, som blev den sista överlevande medlemmen av den gustavianska kungafamiljen, blev de facto en viktig länk mellan den gamla och den nya dynastin och som legitimitetsskapare för Karl Johan. De sista åren var hon en sporadisk men uppskattad deltagare vid kungliga högtidstillfällen och testamenterade en betydande del av sina tillgångar till Oscar I och hans familj.

Betraktar man de yttre dragen av Sofia Albertinas liv framstår hon som en självständig och priviligierad prinsessa med stort självförtroende och handlingsutrymme. Hennes samtida, till exempel Hedvig Elisabet Charlotta och Hans Axel von Fersen, som tillhörde hennes närmaste umgänge, uttryckte sig däremot gärna nedsättande om hennes förstånd och personlighet. Prinsessans häftiga humör, bristande omdöme och avsaknad av skönhet påtalas ofta av personer som kände henne. Eftervärldens bild har förmodligen också färgats av den påstådda godtrogenhet som kom till uttryck i den beryktade affären med kammarfrun Lolotte Forsberg. Sofia Albertina lät sig på 1790-talet övertygas om att denna var hennes syster och hjälpte henne till socialt avancemang genom hovutnämningar, finansiellt stöd och ett förnämt äktenskap med greve Gustaf Stenbock.

Något som möjligen stöder uppfattningen om intellektuella brister är Sofia Albertinas egna brev och manuskript, som är avfattade på en klumpigt och snårigt formulerad franska – vilket avviker från många andra samtida kvinnor i hennes ställning. I Sofia Albertinas kvarlåtenskap finns en synnerligen omfattande bevarad korrespondens av omkring 8000 mottagna brev. Särskilt betydande är brevväxlingen med väninnan och hovfröken Caroline Ehrencrona, syster till Magdalena Rudenschöld, som sträcker sig från 1780-talet och fram till väninnans död 1804, samt breven från Hedvig Elisabet Charlotta från 1770-talet till 1817.

Sofia Albertina dog i Stockholm 1829 och begravdes i Riddarholmskyrkan.


My Hellsing



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Sofia Albertina, prinsessa , www.skbl.se/sv/artikel/SofiaAlbertinaprinsessa, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av My Hellsing), hämtad 2018-12-14.




Övriga namn

    Alternativ namnform: /Sophia Albertina/


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Lovisa Ulrika
  • Far: Adolf Fredrik
  • Bror: Gustav
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, : Ståndsmässig uppfostran


Verksamhet

  • Yrke: Coadjutrice i jungfrustift, regerande abbedissa


Kontakter

  • Släkting: Hedvig Elisabet Charlotta, kusin, svägerska
  • Vän: Magdalena Rudenschöld
  • Vän: Caroline Ehrencrona, född Rudenschöld
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Quedlinburg, Tyskland
  • Dödsort: Stockholm


Källor

Litteratur
  • Fersen, Axel von, Axel von Fersens dagbok. D. 2, Bonnier, Stockholm, 1926

  • Fersen, Axel von, Axel von Fersens dagbok. D. 4, Bonnier, Stockholm, 1936

  • Hedvig Elisabet Charlotta, Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, Norstedt, Stockholm, 1902-1942

  • Bergström, Carin, Sophia Albertina: 1753-1829 : självständig prinsessa, Atlantis, Stockholm, 2011

  • Persson, Fabian, 'Prinsessa på vift: om Sofia Albertinas resa till Rom', Drömmen om Italien, Nationalmuseum, Stockholm, 2004

  • Rehnström, Mats, 'Sofia Albertinas bibliotek', Biblis (Tidskrift)., 2000(3):2 = nr 10, s. 3-16, 2000



Vidare referenser



Sofia Albertina, porträtt av Gustaf Lundberg (Nationalmuseum)
Sofia Albertina, porträtt av Gustaf Lundberg (Nationalmuseum)

Nyckelord

1700-talet 1800-talet Brev Lärda kvinnor Politik Prinsessor