Solveig Hedengran var en uppskattad skådespelare verksam under 1900-talets första hälft.

Solveig Hedengran var dotter till fondmäklaren Jacob Hedengran och hans maka Astrid, född Svedlund. Hon föddes i Stockholm år 1910. Hon hade en äldre bror, James. Fadern dog redan 1913 och i moderns andra gifte med August Strindbergs systerson Henry von Philp fick hon ytterligare en bror, Clarence. Solveig Hedengran föddes in i Stockholms teaterkretsar, på moderns sida av familjen fanns såväl skådespelare som sångare.

Efter genomgången flickskola studerade Solveig Hedengran sedan vid Dramatens elevskola från 1929, där hon hade klasskamrater som Stig Järrel och Georg Rydeberg. Klassen undervisades i scenframställning bland annat av Hilda Borgström. Solveig Hedengran var även premiärelev 1931–1932. Hon bedrev också teaterstudier i såväl Tyskland som Frankrike.

Solveig Hedengran hade redan som nioåring filmdebuterat år 1919 i John W. Brunius filmatisering av Bjørnstjerne Bjørnsons Synnöve Solbakken. Där spelade hon titelrollen som barn, vilken sedan som vuxen gestaltades av Karin Molander. Solveig Hedengran blev i och med detta en av Sveriges första barnfilmstjärnor. Hon skulle även komma att medverka i Tancred Ibsens filmversion från 1934, men då inte i titelrollen, utan som Torbjörns syster Ingrid Granliden.

Solveig Hedengran hade redan viss scenvana då hon begick sin egentliga scendebut 1930, i pjäsen Ungkarlspappan på Dramaten. Efter sin utbildning blev hon engagerad där fram till 1933. Hon var därefter verksam vid flera stockholmsteatrar, däribland Blancheteatern, Vasateatern, Södra teatern och Skansens friluftsteater. Hon spelade även teater runtom i landet, på turnéer med bland annat Riksteatern.

Bland Solveig Hedengrans scenroller kan nämnas Louison i Den inbillade sjuke på Dramaten 1930, Amanda Westling i Dunungen på Skansens friluftsteater och Isabella i Pickwick-klubben på Dramaten, båda 1931. Vidare Edelgard i Flickor i uniform på Blancheteatern 1934, Porlande Källa i En dotter av Kina på Blancheteatern 1936, Lise i Maxwell Andersons Drömmarnas berg för Riksteatern 1939, Kitty Verdun i Charleys tant på Södra teatern 1940. Hon spelade Josephine i Lille Napoleon mot Max Hansen på Vasateaterns turné och Lisbeth Drake i Väninnor på Blancheteatern, båda 1942, och dessutom Patricia Graham i Terence Rattigans Åter i gryningen på turné med Riksteatern samt Éliante i Misantropen på Nya teatern, båda 1944. En av hennes sista scenroller var i Peter Blackmores komedi Sjöjungfru på vift, på turné med Programbolaget 1951, mot bland andra George Fant. Uppsättningen innebar svensk urpremiär för pjäsen och blev en succé. Även om Solveig Hedengran var blygsam och skygg som person var det för henne ett kall att stå på scenen och där få förvandlas, förmedla och få ut något av det hon bar inom sig. Att för några timmar gå upp i en roll och ge allt för teaterkonsten, det var lyckan och hennes rätta element.

Solveig Hedengran kom att agera i omkring 30 filmer, däribland Ådalens poesi, 1928, Rågens rike, 1929, och på 1930-talet kom Bröderna Östermans huskors, 1932, Skärgårdsflirt, 1935, Laila, 1937, Kamrater i vapenrocken, 1938, Melodin från Gamla Stan, och Mot nya tider, båda från 1939. Under 1940-talet var hon med i Swing it, magistern!, 1940, En trallande jänta och Tre glada tokar, båda från 1942, Barnen från Frostmofjället, 1945, Mästerdetektiven Blomkvist, 1947, och Kärleken segrar, 1949. Under 1950-talets första hälft agerade hon i Två trappor över gården, 1950, Mästerdetektiven och Rasmus, och All jordens fröjd , båda kom 1953, Café Lunchrasten, 1954, och Flickan i regnet, 1955. Hon medverkade också i en tysk stumfilm 1927, Deutsche Frauen - Deutsche Treue, i regi av Wolfgang Neff. Även Hollywood visade sitt intresse, men hon valde som ensamstående mor att sätta familjen först.

Solveig Hedengran var en ofta anlitad uppläsare av lyrik såväl som prosa, i radio samt på olika scener och tillställningar. Hon gjorde sig känd som en känslig uppläsare, med hängiven inlevelse. Hon framförde också sagor och likaså barnrim i olika radioprogram, en del tonsatta av Alice Tegnér och ackompanjerad av densamma. Hon medverkade även i första generationens husmorsfilmer tillsammans med en rad andra publikfavoriter vid 1950-talets början.

Solveig Hedengran var också den första att väljas till Stockholms Lucia. Hon korades av en jury i Stockholms Dagblad, vilka lanserat idén, i konkurrens med 200 andra flickor 1928. Som Lucia färdades hon i kortege genom stadens ”cityring” i fyrspänd vagn, åtföljd av bland annat härolder, tomtar, stjärngossar, tärnor, fackelbärare och orkester. Luciatåget möttes av omkring hundratusen stockholmare som kantade gatorna i flera led längs dess färdväg med start- och slutpunkt i Kungsträdgården. Därefter hölls en Lucia-bankett på restaurang Atlantic där Stockholms stadsfullmäktiges vice ordförande hyllade henne. Solveig Hedengran kom utöver detta även att framträda som Lucia på ett flertal evenemang december månad ut. Stockholms luciafirande fick genomslag i hela landet då detta inledde traditionen att årligen rösta fram och kröna Lucior i städer runtom i Sverige.

Solveig Hedengran var även djupt engagerad i humanitär hjälp och bidrog i olika former till att stötta nödställda, privat och organiserat. Hon var en av Sveriges allra första fältartister och tillhörde landets första beredskapsteatertrupp, som gav sig ut på turné till militärförläggningar runtom i landet i januari 1940. Initiativtagare var Svenska teaterförbundet, med regissör Per-Axel Branner i ledningen. Med i truppen fanns även exempelvis Gudrun Brost, Artur Rolén och Lille-Bror Söderlundh. Efter kriget reste Solveig Hedengran med Röda korset till Tyskland för att bland annat hjälpa till med att dela ut mat till svältande barn. Hennes sista sceniska framträdande kom också att bli i ett Röda korsspel i Kungsträdgården sommaren 1953.

Solveig Hedengran hade en mjuk, ljus och varm utstrålning. Hon gestaltade ofta renhjärtade och ömsinta kvinnor. Hon hade en naturlig och lågmäld spelstil samt tidigt även en lätthet för att tala vardagsnaturligt på film, då detta ännu inte var någon självklarhet. Hennes skådespeleri var på en gång anspråkslöst som förfinat, hon förmedlade äkthet och var mångsidigt begåvad. Solveig Hedengran ansågs löftesrik och spåddes en lysande karriär redan under elevskoletiden, men hölls delvis tillbaka av bräcklig hälsa, ändock hann hon med att göra många fina och värdefulla insatser i flera sammanhang.

Solveig Hedengran var gift med tandläkaren Folke Öfverholm från 1936 fram till 1943. I äktenskapet föddes dottern Margareta.

Solveig Hedengran avled i Stockholm 1956. Hon är gravsatt i Gustav Vasa kolumbarium i Stockholm.