Sophia Isberg, även känd som Jungfru Isberg, var en träkonstnär som bland annat snidade figurförsedda piphuvuden, askar och urnor.

Helena Sophia Isberg föddes 1819 i Säby i Småland. Fadern Johan Isberg hade från början varit sockenskräddare men bytte sedan yrke till svarvare. Han och hustrun Magdalena, född Andersdotter, hade också en son, Jacob, även han svarvare. Redan från tidiga år fick barnen under faderns överinseende hjälpa till med enklare träarbeten. Sophia Isberg, som visade konstnärliga anlag, kunde redan som elvaåring tälja träleksaker. I nittonårsåldern var hon skicklig nog att kunna försörja sig som träsnidare. Till en början tillverkade hon piphuvuden samt snus- och tobaksdosor.

År 1840 gick flyttlasset till Motala där hela familjen bosatte sig i ett lågt trähus som rymde två rum, kök och kammare. När föräldrarna så småningom hade dött fortsatte syskonen att leva tillsammans. Brodern hade sin verkstad i köket och Sophia Isberg sin arbetsplats i kammaren innanför. Från början hade formen varit det viktigaste i hennes alster men med tiden blev utsirningarna och relieffigurerna allt mer framträdande.

År 1847 lät friherre Otto Mörner, känd för att ha erbjudit den svenska tronen åt Jean Baptiste Bernadotte, ställa ut ett av Sophia Isbergs piphuvuden på en utställning i Stockholm anordnad av Svenska Slöjdföreningen (nuvarande Svensk Form). Prisnämnden tyckte att ”arbetet röjde ovanliga konstanlag” och det belönades med en bronsmedalj. Den hittills okända upphovskvinnan rönte så stor uppmärksamhet att professor Carl Gustaf Qvarnström vid Konstakademien försökte övertala henne att flytta till Stockholm för att vidareutbilda sig. Han erbjöd ekonomisk hjälp med både boende och utbildning men Sophia Isberg lät sig inte övertalas. Hon ville sköta sig själv och hellre stanna i Motala.

Under de följande åren skickade Jungfru Isberg, som hon föredrog att kallas, in sina verk till olika utställningar i Europa. Hon deltog i världsutställningen i Paris 1855 med två tavlor skurna i relief. Motiven var Napoleons triumftåg och Gustaf II Adolfs landstigning i Tyskland. Vid Londonutställningen sju år senare erhöll hon medalj och på en industriutställning i Malmö 1865 vann hon första pris, som utgjordes av en silvermedalj. Hennes alster ställdes också ut i Paris 1867 och i Wien 1873.

Sophia Isberg hade fått materialkännedomen genom sin far och sin bror, som båda var kunniga yrkesmän. Till större dosor användes masurbjörk och till mindre lönn. Endast enstaka arbeten skars i elfenben. Träden som skulle bli material att snida och svarva i fälldes en tid före midsommar då de var rika på sav. Hela trädet med grenar och löv pallades sedan upp på bockar, och i september eller oktober kunde virket användas. Det var då ingen risk för sprickbildning. Sophia Isberg snidade med specialtillverkade verktyg för att forma de intrikata figurerna. Hon hade 53 knivar som brodern tillverkat och fick ibland använda förstoringsglas till de minsta detaljerna. Inspirationen hämtade hon i tidningar och tidskrifter där det fanns litografiska illustrationer. Hon försågs oftast med tidningar av sin mecenat, järnhandlare Eduard Molander, samt journalisten och rösträttsförespråkaren Isidor Kjellberg.

Sophia Isberg beskrevs som en enkel kvinna med kärvt sinnelag. Hon var inbunden, men hade vänner, och med de hon kände förtroende för kunde hon vara glad och uppsluppen. Hon släppte sällan in någon i hemmet, arbetade koncentrerat och levde ett stillsamt liv, men var ändå en känd person i Motala. Det berättas att kung Karl XV var på besök i staden och önskade få träffa den skickliga träsniderskan. Hon avböjde att infinna sig hos monarken med orden: ”Har han något att säga får han komma hit”. Det blev inget sammanträffande, men kungen beställde en urna. Denna så kallade Kunga-Urnan är för ovanlighetens skull signerad och den förvarades länge på Tullgarns slott. År 1953 skänktes den av dåvarande kung Gustav VI Adolf till Motala Museum.

I den lilla stugan i Motala skapades allt från enklare bruksföremål som bestick, nålhus, virkaskar och servettringar till riktiga praktpjäser. Sophia Isbergs sniderier förändrades omkring 1855 från att vara utförda i låg relief till en högre. I dessa arbeten är figurerna så djupt skurna att de är nästintill fristående. Hon skar jaktscener, figurer ur mytologin och bibeln. Kungar var särskilt populära och Sophia Isbergs egen favorit var Napoleon som återfinns på många föremål. Ett av hennes verkligt fulländade verk är en urna som tillhört den i Motala legendariske sjökaptenen Johan August Carlsson. Arbetet hyser hela 223 figurer, 15 hästar, två lejon och en fågel. Motiven är hämtade från historiska händelser och sagans värld och urnan snidades troligen i början av 1860-talet. Sophia Isberg gjorde också ett självporträtt i form av en ringgömma. Den sju centimeter höga statyetten är skuren i björk.

Efter hennes död lät Konstakademien resa en gravvård i gjutjärn över hennes stoft på Stora kyrkogården i Motala. Den bär minnesorden:

Med blomsterprakt
i hårda trädet
hon täljde
fädernas öden.
Konstens mål
anadt i lifvet
hon nådde
först uti döden

Tretton år efter Sophia Isbergs död sändes en av hennes pokaler till världsutställningen i Bryssel. Femtioårsminnet av hennes död firades med en utställning på Motala Museum 1925. Museet har under åren byggt upp en unik samling av hennes verk och en minnessten har rests i Motala på platsen där hon hade sitt hem.

Sophia Isberg avled av tarmvred 1875, 56 år gammal.