Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Christina Charlotta (Stina) Piper

1734-01-271800-01-07

Grevinna, godsförvaltare, salongsvärdinna

Stina Piper var grevinna och godsförvaltare. Hon levde och verkade nära maktens centrum i Sverige under andra hälften av 1700-talet.

Stina Piper föddes 1734 i Stockholm och växte upp i Piperska palatset vid Munkbron i Gamla stan i Stockholm och på Ängsö slott utanför Västerås. Hon var dotter till presidenten i Kammarkollegiet greve Carl Fredrik Piper och grevinnan Ulrika Christina Mörner av Morlanda och nummer två i en syskonskara på fem – två flickor och tre pojkar. Hon fick en uppfostran som det anstod en flicka i en högadlig familj, om än inte lika bred och djup som hennes bröders.

20 år gammal gifte sig Stina Piper med den 12 år äldre greve Erik Brahe, som var änkeman och förde fyra barn med sig i boet. Bröllopet stod på det piperska godset Krageholm i Skåne den 28 april 1754 och som morgongåva fick Stina Piper Skarhults slott – även det beläget i Skåne. Greveparet Brahe hörde till de förnämsta i riket. De umgicks med kungaparet Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik och deras barn var lekkamrater till de kungliga barnen. Ätten Brahe hade sköldebrev nummer ett på Riddarhuset och Stenbockska palatset på Riddarholmen fungerade som deras Stockholmshem.

Drygt ett år efter bröllopet nedkom Stina Piper med en dotter, som dock inte blev äldre än åtta månader. Dottern dog på vårvintern 1756 i koppor. Sex dagar senare avled även styvdottern drabbad av samma sjukdom och även två av styvsönerna dog några månader senare. Tragedin var total när Stina Pipers make avrättades på Riddarholmstorget den 23 juli 1756. Erik Brahe hade blivit dömd till döden för påstådd delaktighet i kungaparets försök till statskupp.

Stina Piper steg ut i offentlighetens ljus när hon lät sig föras i bärstol genom Gamla stans gränder för att söka nåd för sin make. Hennes väg kantades av människor som beklagade hennes öde. Hon sökte upp de fyra stånden i deras respektive sammanträdeslokaler, men ingen hörsammade hennes vädjan – inte ens hos sina gelikar i Riddarhuset fann hon gehör. Den Braheska familjen var slagen i spillror och Stina Piper stod ensam kvar med den nioåriga styvsonen Per Brahe och ett sju månaders foster i magen. Den 10 oktober 1756 nedkom Stina Piper med en son som döptes till Magnus Fredrik.

Erik Brahe lämnade efter sig ett mycket stort godsinnehav som bland annat bestod av de uppländska egendomarna Rydboholm, Skokloster, Salsta med Vattholma bruk, Tuna, Penningby och de skånska godsen Skarhult och Pugerup. Dessa skulle nu änkegrevinnan Stina Piper förvalta åt sina söner till dess att de blev myndiga, med undantag av hennes morgongåvogods Skarhult som var hennes eget och som kom att bli hennes främsta inkomstkälla. Till sin hjälp hade hon några av rikets mest bemärkta män som också var utsedda till de unga grevarna Brahes förmyndare.

Ett maktpåliggande uppdrag som ingick i Stina Pipers roll som änkegrevinna var att tillsätta kyrkoherdar i fyra pastorat som låg under godsen Rydboholm, Skokloster, Skarhult och Pugerup. Dessa hade så kallad patronatsrätt vilket innebar att ägarna fick tillsätta kyrkoherdar i pastoraten.

Erik Brahe hade skrivit ett mycket detaljerat avskedsbrev till Stina Piper om hur hon skulle handha deras gods och gårdar. När det gällde hennes privatliv rekommenderade han henne att leva ett tillbakadraget liv som det anstod en änka. Denna hans önskan kom inte att uppfyllas. I stället kom Stina Piper att leva ett utsvävande liv vid Lovisa Ulrikas och Adolf Fredriks hov i likhet med sina ståndssystrar och ståndsbröder. Rokokons tidevarv uppmuntrade inte änkedok och sedesamhet. Kungaparet försökte på olika sätt gottgöra familjen, då hennes man hade fått plikta med sitt liv för deras revolutionsplaners skull.

Liksom andra förmögna aristokratiska kvinnor höll Stina Piper salong i hemmet. Efter makens bortgång hade hon flyttat från Stenbockska palatset till en fashionabel adress vid Västra Trädgårdsgatan i Stockholm. Där tog hon emot både män och kvinnor ur sin egen krets och lät sig uppvaktas av männen på ett ganska intimt vis. Under 1760-talet hade hon en lös förbindelse med sin kusin, friherre Carl Ribbing, vilken resulterade i tre illegitima barn. Hon tycks inte själv ha tagit hand om barnen utan det var fadern som hade dem hos sig. I december 1773, då Carl Ribbing skrev sitt testamente, ingick två av barnen i hans hushåll i Sankt Petersburg, där Ribbing var stationerad som diplomat. Barnen kom att heta Carlstedt i efternamn.

År 1773 gifte Stina Piper om sig med en av de främsta företrädarna för den gustavianska epoken, kanslipresidenten och riksrådet Ulrik Scheffer. Under ett tiotal år var han Gustav III:s närmaste man och Stina Piper kunde fortsätta sitt uppburna liv vid hovet, nu som riksrådinna och grevinna Scheffer och som mor till den ende överlevande greve Brahe. Styvsonen Per Brahe hade avlidit 1772. Nu fick Stina Piper om möjligt en ännu mer framträdande plats än tidigare nära maktens centrum. Som riksrådinna stod hon näst i rang efter de kungliga prinsessorna och hade rätt att inta en så kallad taburett vid publika spisningar.

Stina Piper miste sitt morgongåvogods när hon ingick giftermål med Ulrik Scheffer. Både Skarhult och den stora braheska godsmassan övergick till sonen Magnus Fredrik Brahe. Fram till 1784 ägde och bebodde paret Scheffer en fastighet i hörnet av Drottninggatan, Odens gränd och Klara Östra Kyrkogata i Stockholm.

År 1783 lämnade Stina Piper och hennes make plikterna i huvudstaden och slog sig ned på Ulrik Scheffers gård Stora Ek söder om Mariestad i Västergötland. I jämförelse med de stora Braheanläggningarna som Stenbockska palatset, Skokloster, Rydboholm, Skarhult och Salsta var Stora Ek en liten anläggning men en utsökt sådan. Redan vid grinden markerade Stina Piper sin närvaro. De höga portstolparna kröntes av två lejon – och gör så än i dag – där det ena lejonet bär det schefferska vapnet och det andra det piperska. Där levde Stina Piper de sista 16 åren av sitt liv. Som herrgårdsfru i Västergötland var hon långt från hovlivet i Stockholm och i sina brev till sin svägerska Sophie von Fersen klagade hon över ensamheten och sin dåliga hälsa. Om somrarna såg hon dock ljusare på tillvaron för då for greveparet Scheffer till Medevi och drack brunn. Två gånger under dessa 16 år fick de kungligt besök. Gustav III kom till Stora Ek för att träffa sin forna kanslipresident och för att göra grevinnan Scheffer, född Piper, en gång gift Brahe, sin uppvaktning.

Efter Ulrik Scheffers död 1799 flyttade Stina Piper till Stockholm igen, men hennes vistelse i huvudstaden blev kortvarig. I januari år 1800 avled hon, nästan 66 år gammal.


Carin Bergström



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Christina Charlotta (Stina) Piper, www.skbl.se/sv/artikel/StinaPiper, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Carin Bergström), hämtad 2018-12-19.




Övriga namn

    Gift: Brahe, Scheffer


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Ulrika Christina Mörner af Morlanda
  • Far: Carl Fredrik Piper
  • Syster: Ulrika Fredrika Piper, gift Mörner af Morlanda
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Stockholm: Ståndsmässig uppfostran


Verksamhet

  • Yrke: Godsförvaltare
  • Ideellt arbete: Salongsvärdinna


Kontakter

  • Vän: Lovisa Ulrika, drottning av Sverige
  • Vän: Adolf Fredrik, kung av Sverige
  • Vän: Gustav III, kung av Sverige
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Skokloster
fler...


Källor

Litteratur
  • Bergström, Carin, Stina Piper: grevinna i 1700-talets Sverige, Atlantis, Stockholm, 2007



Vidare referenser



Stina Piper
Stina Piper

Nyckelord

1700-talet Adel Litterära salonger