Stina Sandels räknas till den svenska förskolans pionjärer, särskilt ifråga om utvecklingspsykologisk forskning om barn. För sina insatser på detta område blev hon professor vid Lärarhögskolan i Stockholm 1969.

Stina Sandels föddes 1908 i Mariestad, där hennes far var direktör för pappersbruket Katrinefors AB. Hon var nummer två i en syskonskara av fyra. Efter avslutad flickskola i hemstaden drev hon igenom sin vilja att ta studentexamen. Efter det utbildade hon sig i slutet av 1920-talet till barnträdgårdslärarinna — den första fastställda yrkestiteln för förskollärare — vid Fröbelinstitutet i Norrköping, den tidens främsta förskoleseminarium. Hennes mor kände föreståndarinnorna för detta seminarium, systrarna Ellen Moberg och Maria Moberg. Efter sin utbildning vid Fröbelinstitutet öppnade Stina Sandels en privat barnträdgård, eller förskola, i sin hemstad.

Under 1930-talet blev utbildningen till barnträdgårdslärarinna mer professionellt inriktad. På sina många resor i Europa och under collegestudier i USA fångade Stina Sandels väl upp de aktivitetspedagogiska och utvecklingspsykologiska idéströmningar som låg till grund för denna professionalisering. Särskilt inspirerades hon av den schweiziske pedagogen Jean Piaget.

År 1937 anställdes Stina Sandels som lärare vid Fröbelinstitutet i Norrköping. Som yngre kollega stod hon systrarna Ellen Moberg och Maria Moberg mycket nära. Hon försvarade och förvaltade deras traditioner och synsätt på barnomsorgens och barnpedagogikens områden. Hon och systrarna Moberg avvisade till exempel bestämt alla benämningar utom barnträdgård och barnträdgårdslärarinna för det som numera kallas förskola och förskollärare.

År 1944 efterträdde Stina Sandels Ellen Moberg som ordförande för Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund (SBR), en ombildning av Svenska Fröbelförbundet. Därmed fullföljde hon den utveckling som systrarna Moberg hade inlett redan efter första världskriget, nämligen att söka ombilda Fröbelförbundet till en kårfacklig organisation. Detta stötte på motstånd från andra förskoleutbildade, som samlade sig kring Alva Myrdal, Carin Ulin och montessoriläraren Connie af Malmborg. De ville bibehålla organisationen som en öppen ideell förening, men få bort ”Fröbel” ur dess namn.

Med Stina Sandels som riksförbundets ordförande kunde arbetet med att förbättra barnträdgårdslärarinnornas ekonomiska, professionella och sociala förhållanden inledas på allvar. Det var ett mödosamt arbete, som endast resulterade i blygsamma förbättringar, trots att barnträdgårdslärarinnornas arbete utnyttjades till bristningsgränsen under krigsåren med överfyllda barnkrubbor och barnträdgårdar. Ett visst erkännande fick de dock genom att ett blygsamt statsbidrag hade införts till barnträdgårdslärarinnornas löner. En särskild konsulenttjänst för handläggande av detta lönebidrag inrättades också vid Socialstyrelsen.

År 1949 lämnade Stina Sandels sitt ordförandeskap i riksförbundet för att istället helhjärtat ägna sig åt det som var hennes främsta intresse, utvecklingspsykologisk forskning om barns beteenden. Målmedvetet tog hon den ena examen efter den andra för att till sist disputera på en avhandling med titeln Utvecklingspsykologiska beteendestudier hos barn i åldern 1 ½ - 8 ½ år. Detta markerade hennes genombrott som forskare. Hon var den andra som disputerade inom detta forskningsområde: år 1949 hade Carin Ulin disputerat på en avhandling om handmotorikens utveckling hos förskolebarn.

Efter disputationen blev Stina Sandels docent vid Stockholms högskola, där hon samarbetade med professor Arne Trankell. År 1958 fick hon se sina drömmar gå i uppfyllelse. Med anslag från Allmänna arvsfonden öppnades det Barnpsykologiska forskningslaboratoriet. Där genomfördes så kallade barnobservationer, då barns beteenden studerades och registrerades. År 1964 blev hon biträdande professor och 1969 professor vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Stina Sandels forskning om barn och trafik, som hon bedrev i samarbete med försäkringsbolaget Skandia, var banbrytande. Hon visade övertygande att barn inte har förmåga att reagera förnuftigt och säkert i trafiken förrän de är i 12-årsåldern. Hennes bok Små barn i trafiken: undersökningar av små barns trafikförmåga publicerades första gången 1968 och trycktes därefter i nya upplagor och översattes till ett tjugotal språk, bland annat japanska. Det är värt att betona att hon hade en internationell barnpedagogisk förankring och föreläste både i Europa och i USA. Som forskare bidrog hon i mycket hög grad till en professionalisering av yrket som förskollärare.

Stina Sandels har karaktäriserats som lågmäld och blid. Detta hindrade henne inte från att framföra sina synpunkter med en tydlighet och en skärpa som fick andra att lyssna. Hon kunde också visa prov på patos och rättmätig indignation. Ett exempel på detta var när barnträdgårdslärarinnorna 1951 beskylldes för att sitta i elfenbenstorn istället för att engagera sig för sin sak. Barnomsorgen hade då varit föremål för utredning och barnträdgårdslärarinnor hade även deltagit i utredningsarbetet. Stina Sandels påpekade då att det var tack vare barnträdgårdspionjärernas arbete och engagemang, som det över huvud taget fanns någon barnomsorg att utreda.

Stina Sandels avled 1990. Hon vilar på Lidingö kyrkogård.