Ulla Bjerne var författare och en pionjär i gestaltningen av en modern kvinnlig erfarenhet och en sexualitet ”lika fri som mannens”. Hon introducerade också den kvinnliga vagabonden i svensk litteratur.
Ulla Bjerne föddes i Söderhamn 1890 som Gully Cecilia Ohlson. Under de första sex levnadsåren var hon sjuklig, ofta sängliggande med långvariga infektioner orsakad av skrofler, en form av tuberkulos hos barn. Fadern Vilgot Ohlson var handlare och tillika en framträdande myndighetsperson i Söderhamn. Det utåt sett solitt borgerliga hemmet präglades av inre splittring och disharmoni, dels beroende på ekonomiska bekymmer, dels på grund av motsättningar mellan föräldrarna.
Efter sju år i flickskola förväntades Ulla Bjerne att som 16-åring försörja sig själv. Planerna på att bli konsertpianist sade fadern nej till och avfärdade alternativen skådespelare eller varietéartist som galenskaper. Efter att utan större framgång först ha prövat lyckan som guvernant i Skåne och därefter som sällskapsdam i Värmland fick Ulla Bjerne låna pengar av sin farbror, den framgångsrike grosshandlaren Carl Alfred Ohlson, till en kurs på Påhlmans Handelsinstitut i Stockholm. Därefter arbetade hon som kontorist i fem år, först i Malmö, sedan Trelleborg och slutligen Köpenhamn innan hon hösten 1911 reste till Paris. I Malmö inledde hon ett förhållande med köpmannen Berthold Dieden, som bekostade hennes resa och uppehälle i Frankrike. Under tiden som kontorist i Köpenhamn lärde hon känna den blivande journalisten och konstnären Iwar Donnér som troligen blev bidragande till att hon reste till Paris. I Köpenhamn blev Gully Ohlson Ulla Bjerne på uppmaning av arbetsgivaren, som inte ville ha så många sonnamn på kontoret.
I Paris bosatte sig Ulla Bjerne så småningom i Montparnasse där hon lärde känna en mängd konstnärer och författare, bland andra konstnärerna Nils Dardel och Tor Bjurström och författaren Gustaf Hellström. Den omfångsrika brevsamling hon lämnat efter sig vittnar om ett stort kontaktnät som utökades under många resor. Kontakterna upprätthölls ofta livet ut. Under första världskriget bodde Ulla Bjerne i Danmark. Vid denna tid träffade hon bland andra juristen och kriminalpsykologen Andreas Bjerre som fick stor betydelse för henne.
Debutromanen Mitt andra jag kom ut 1916 på Olof Dahlbergs Förlag efter att först ha refuserats av Albert Bonniers Förlag. Romanen skrevs i Danmark och det var författaren Frank Heller (pseudonym för Gunnar Serner), som Ulla Bjerne lärt känna i Köpenhamn, som rekommenderat henne till förlaget. Detta gav huvudsakligen ut underhållningslitteratur till ett billigt pris i stora upplagor. Ulla Bjernes tidiga böcker sålde också bra. Mitt andra jag trycktes i 9 000 exemplar, Dårarnes väg, 1917, i 11 000, Ingen mans kvinna, 1919, i 4 000 exemplar och Blodets krav, 1920, i 8 000. När förlaget gjorde konkurs 1920 övergick Ulla Bjerne till Albert Bonniers Förlag.
Under de kommande decennierna refuserades Ulla Bjernes manus emellanåt av Bonniers med hänvisning till dåliga försäljningssiffror. Det ledde till att hon publicerade böcker på andra förlag, företrädesvis det finska svenskspråkiga Holger Schildts Förlag. Hon ångrade att hon gett ut böcker på Dahlbergs Förlag eftersom de var slarvigt redigerade. Dagböckerna, som Ulla Bjerne förde under större delen av sitt liv, vittnar också om hennes kamp för att frigöra sig från stämpeln som underhållningsförfattare och att på allvar göra sig gällande som författare.
Efter första världskrigets slut reste Ulla Bjerne till Italien, Paris och hem till Söderhamn innan hon 1921 besökte Finland på väg till Serbien och konstnären Miljovoj Uzelac. I Finland blev hon sammanförd med Léon Biaudet, som hon gifte sig med 1922. De bosatte sig i Lovisa, där maken var verksam som överläkare och kirurg.
Som tidigare i Söderhamn vantrivdes Ulla Bjerne i småstaden. Äktenskapet saknade inte slitningar men hon rådde bot på detta bland annat genom att fortsätta resa, framför allt under vinterhalvåret, till Frankrike, Italien, Marocko, Köpenhamn, Stockholm och Helsingfors. Under andra världskriget stannade hon kvar i Lovisa med undantag för korta vistelser i Sverige och Danmark, och kom alltmer att identifiera sig med sitt nya hemland. Maken deltog, trots sin relativt höga ålder, först i finska vinterkriget och därefter i fortsättningskriget. Efter andra världskrigets slut återupptog Ulla Bjerne resandet, bland annat till Italien, Frankrike och Marocko.
Receptionen av Ulla Bjernes författarskap präglades från början av uppfattningen om henne som ”blåstrumpa”. Hennes romaner ansågs vara ”osedliga” och lästes som självbiografiska. I författarskapet finns dock ett antal uttalat självbiografiska verk som trilogin Livet väntar dej, 1955, Den glada otryggheten, 1958, och Botad oskuld, 1961. I synnerhet den sista delen av trilogin blev väl mottagen, med undantag för den kritik som riktades mot Ulla Bjerne för porträtten av bland andra Nils Dardel och Gustaf Hellström, som då båda gått ur tiden. I den självbiografiska Lustjakten, 1944, porträtteras därtill andra kända personer i Ulla Bjernes vänkrets som exempelvis Isaac Grünewald, Gösta Adrian- Nilson, Kurt Jungstedt, Ewald Dahlskog och Evert Taube. Även hennes sista bok, Sardiska stigar, 1963, är självbiografisk och bygger på minnen från Sardinien.
I sin dagbok konstaterar Ulla Bjerne att hennes första böcker väckte sensation men att ingen förstod vad hon egentligen ville, nämligen att gestalta en ny kvinnotyp som fri från konventioner söker sin egen väg. Hon ville utveckla kännedomen om människan och kvinnan med sig själv som ”försöksobjekt”. Hon framställer sig i dagboken som en revoltör som i sin ungdom gick till storms mot fördomar som inte gav kvinnor några möjligheter att själva skapa sig ett innehållsrikt liv. En betydelsefull ”systersjäl” fann hon i författaren och upptäcktsresanden Isabelle Eberhart, vilket gav upphov till romanen Att våga vara, 1948. När Ulla Bjerne såg tillbaka på sitt liv menade hon att hon hade trivts bäst i männens värld, även om det bara var två män som kommit att få någon verklig betydelse för hennes liv: Andreas Bjerre och Léon Biaudet. Samtidigt var vännerna och bekanta många, både män och kvinnor.
Ulla Bjerne var på många sätt en förvaltare av den borgerliga romanens tradition men en förnyare när det gällde ämnesvalet – om än inte uppmärksammad i någon större utsträckning i litteraturhistorien. Den frispråkiga franska författaren Colette var en viktig inspirationskälla.
Ulla Bjerne menade själv att hennes första böcker ”bildat en sorts skola i Sverige” och pekar på Förförare: italienska noveller, 1920, som förebild för Tora Dardels Flickan som reste ensam, 1923, och Konfektasken, 1924, liksom för den norska författaren Gisken Wildenveys Bedaarerne, 1925. Ulla Bjerne ansåg att Blodets krav var ”mamma” till Agnes von Krusenstjernas ”bästa serie”, romansviten Fröknarna von Pahlen, utgiven 1930–1935.
Ulla Bjerne dog 1969 i Lovisa i Finland.
