Ulla Poppius var en av de främsta kvinnliga folkbildarprofilerna under 1950-, 1960- och 1970-talen. Hon värnade om äldres, funktionsnedsattas och psykiskt sjukas rätt till studier på egna villkor och om samarbetet mellan universitet och folkbildningsorganisationer.
Ulla Poppius föddes 1919 i Karlskrona, där fadern Sigfrid Leander var officer. Modern Calla, född Mårtensson, var utbildad gymnastikdirektör med rötterna i Karlskrona skärgård och under en del av Ulla Poppius uppväxt bodde familjen periodvis på ön Senoren. Här började hon i småskolan, med mormodern som lärare. Så småningom bosatte de sig permanent i Karlskrona, fadern lämnade det militära livet och blev museiman och landsantikvarie. Han brann för det fria bildningsarbetet och gjorde många föreläsningsresor runtom i Blekinge. Ibland fick dottern följa med och föreläsningarna gjorde starka intryck på henne. När Ulla Poppius var 11 år dog modern, kort efter fjärde barnets födelse. Fadern gifte senare om sig och Ulla Poppius fick ytterligare två syskon.
Ulla Poppius gick i flickskola och tog sedan studentexamen 1938 vid Karlskrona högre allmänna läroverk. Därefter flyttade hon till Lund för att studera. Föreläsningsverksamheten fortsatte att locka även här och hon besökte ofta studentaftnarna vid Akademiska föreningen, dit välkända kulturpersonligheter, politiker med flera bjöds in för att föreläsa. 1942 avlade hon filosofie kandidatexamen i konsthistoria, romanska språk och ryska. Sin första anställning fick hon därefter vid redaktionen för Svensk uppslagsbok i Malmö. Under tiden i Lund mötte hon också sin make, Hans Poppius, med vilken hon så småningom fick tre barn.
År 1947 flyttade familjen till Stockholm och ett år senare blev Ulla Poppius Fredrika-Bremer-Förbundets studiesekreterare. Här kom hon för första gången i kontakt med studiecirkelverksamheten, ordnade föreläsningsturnéer och träffade människor som på olika sätt var engagerade i bildningsverksamheten. Slutet av 1940-talet var en mycket expansiv tid för det fria bildningsarbetet, då staten gjorde om reglerna för statsbidragen och kraftigt ökade stödet till folkbildningsverksamheten. Som en konsekvens av detta bildades en rad nya studieförbund och ett av dem var Liberala studieförbundet (LiS). Dit sökte sig Ulla Poppius; 1949 anställdes hon som studiesekreterare. I sin nya roll kom hon på allvar i kontakt med det folkrörelseförankrade bildningsarbetet och hennes uppgift blev att som enda anställd på kansliet bygga upp studiecirkelverksamheten. Som studierektor och ytterst ansvarig fungerade folkbildaren, föreläsaren och läroverksadjunkten från Uppsala, Carl Cederblad; 1954 avled han dock hastigt och oväntat. Sigfrid Leander, som då var föreståndare för Stockholms Arbetareinstitut, valdes till ny studierektor för LiS.
Ulla Poppius fick således sin egen far som chef, ett arrangemang som dock fungerade mycket bra enligt hennes egen uppgift. 1960 avgick fadern och då tog Ulla Poppius över uppdraget som studierektor. Folkbildningen var emellertid en mycket mansdominerad värld och hon blev den enda kvinnliga studierektorn i studieförbundskretsen, en situation som inte alltid var helt lätt att hantera. Hon kände ofta svårigheter att göra sin röst hörd i mötena med de manliga studierektorskollegerna. LiS var dock ett av de första studieförbunden som engagerade sig i cirkelverksamhet för äldre, med studieplaner som Aldrig för gammal att lära, 1958, och Vi som fyllt 60, 1961. Man gjorde också pionjärinsatser bland människor i psykisk ohälsa och organiserade studiecirklar för intagna på mentalsjukhus.
Ulla Poppius stannade som studierektor för LiS till 1963, då hon rekryterades till ett annat uppdrag: att leda uppbyggnaden av ett nytt kansli för föreläsningsverksamheten i landet, nämligen Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå. Det var en sammanslagning av fyra äldre föreläsningsbyråer och de olika anslagsformer som tidigare funnits, till en enda enhet med en statsbidragsmodell. Reformen innebar att inte bara föreläsningsföreningar utan även studieförbund nu kunde få bidrag till föreläsningsverksamhet.
Ulla Poppius såg som en viktig uppgift att försöka åstadkomma en pedagogisk förnyelse av föreläsningsverksamheten, genom att använda de erfarenheter hon skaffat sig i arbetet med studiecirkelverksamheten om hur människor tar till sig ny kunskap i grupp. Viktiga kunskaper hade hon även genom sitt mångåriga deltagande i det så kallade Vuxenpedagogiska seminariet, som kom till 1953 och leddes av pedagogikprofessorn Torsten Husén vid Stockholms högskola. Här diskuterades bland annat inlärningspsykologi, gruppdynamik och aktivitetspedagogik.
Den nya föreläsningsbyrån organiserade kurser för föreläsare och försökte även bredda ämnena och rekryteringen av föreläsare genom att aktivt gå ut till kultur- och universitetsinstitutioner och olika typer av organisationer. Ulla Poppius utarbetade Bättre föreläsningar: praktiska råd för anordnaren, 1968. Man sammanställde förteckningar över föreläsare inom olika områden, exempelvis internationella frågor, handikappfrågor och miljöfrågor. Dessutom startades på Ulla Poppius initiativ ett försök som innebar att studieförbunden kunde inkomma med förslag till verksamhet man ville genomföra och få stöd för, trots att den inte uppfyllde statsbidragets villkor. Gensvaret blev mycket stort och innebar att en ny typ av programverksamhet började växa fram, med fokus på kulturområdet och nya uttrycksformer som teater, dans, bild och musik. Under denna tid skapades också, genom ett samarbetsprojekt med Skolöverstyrelsen (SÖ), program för döva baserade enbart på användning av teckenspråk.
Breddningen av föreläsningsbyråns verksamhet ledde till att den 1974 omorganiserades till Förmedlingsbyrån för kulturprogram. Samtidigt ändrades reglerna för statsbidrag; olika former av kulturverksamhet inom studieförbunden blev nu bidragsberättigade, medan det separata bidraget till föreläsningar försvann. Ulla Poppius fortsatte som chef för det nya kansliet fram till sin pensionering 1981. Att klargöra för kulturinstitutionerna vilka möjligheter som låg i folkbildningsarbetet blev nu en viktig uppgift, samtidigt som hon skulle övertyga studieförbundsfolket om vikten av att de ställde upp och hakade på. Sina praktiska råd sammanställde hon i Att ordna kulturprogram i studieförbund och föreningar, som utkom i flera upplagor under 1980- och 1990-talet. Bland framgångsrika samarbeten fanns exempelvis projekt med SIDA om u-landsinformation med hjälp av hemvändande biståndsarbetare samt olika projekt med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar.
Samarbetet mellan folkbildning och universitet var också något Ulla Poppius värnade om och hon hade många samtal med sin make om detta då han var involverad i reformen 1977 om den så kallade ”tredje uppgiften”, det vill säga högskolors och universitets uppgift att dela med sig av kunskap, vid sidan av de två huvuduppgifterna, utbildning och forskning. Under sin tid vid Föreläsningsbyrån och Förmedlingsbyrån hade Ulla Poppius många uppdrag för Folkbildningsförbundet (numera Studieförbunden), ett samarbetsorgan för de statsunderstödda folkbildningsorganisationerna. Bland annat ansvarade hon från 1968 för förbundets kansli och stod som utgivare av dess tidskrift Folkbildningsarbetet. Hon var även under 1970-talet och början av 1980-talet verksam i styrelsen för Stockholms Arbetareinstitutsförening.
Efter pensioneringen flyttade Ulla Poppius och hennes make till Lund. Hon fick nu i uppdrag av SÖ att göra en kartläggning av studieförbundens verksamhet med människor i psykisk ohälsa. Bakgrunden var att denna verksamhet ifrågasattes på vissa håll inom studieförbunden, då man ansåg att det var vårdens uppgift att engagera intagna på institutioner. Arbetet ledde fram till rapporten Arbetsfält i förändring, 1984, där Ulla Poppius bland annat tryckte på alla människors lika rätt att delta i folkbildningsstudier som utgår ifrån deras egna villkor. Under tiden i Lund var Ulla Poppius även lokalt engagerad i Fountain House-rörelsen (Sveriges Fontänhus Riksförbund).
I Lund deltog hon under flera år som lärare i folkbildningskunskap, inom en kurs i vuxenpedagogik som pedagogiska institutionen vid Lunds universitet gav. Här skrev hon också När Lundaprofessorerna höll bondföreläsningar, 1991, som var en historik över föreläsningsbyrån i Lund, och återknöt bekantskapen med dess tidigare föreståndare Anna-Brita Pontén. Efter makens död återvände Ulla Poppius i början av 1990-talet till Stockholm. Hon anslöt sig till Föreningen för folkbildningsforskning när den bildades 1991 och deltog i redigeringen av de första årsböckerna. Parallellt med detta fortsatte hon sitt författarskap ända upp i 90-årsåldern och skrev bland annat en bok om sin syster, Gunn Leander-Bjurström: bildväverska och textilkonstnär , 2010.
Ulla Poppius avled 97 år gammal i Stockholm 2017. Hon vilar på Solna kyrkogård.
