Ulla Stenberg var en betydande svensk textilkonstnär och innehavare av Stenbergska damastväveriet i Jönköping i drygt trettio år.

Ulla Stenberg växte upp utanför Jönköping där fadern var kyrkoherde i Järstorps och Bankeryds församlingar. Det var förmodligen i denna krets av människor och genom Stenbergs släkt, den småländska vävkunniga Oxelgrenska släkten, som hennes starka intresse för vävnadskonsten kom att väckas. Efter faderns bortgång 1816 bosatte sig Ulla Stenberg i Bankeryd och ägnade sig helt åt vävning.

Det var vanligt förekommande i början av 1800-talet att hushållningssällskapen gav stöd till olika hantverksyrken och näringar. Särskilda medel anslogs i Jönköpings län för linodling och ett antal flickor sändes till Ångermanland för att lära linnevävnadskonsten. Vid ett av hushållningssällskapets möten 1819 erhöll Ulla Stenberg en utmärkelse som ”vittnade om Mamselle Collianders sällsynta färdighet i vävnad och deras uppbindning samt smak i randningen, och hon dessutom, nog blygsam att själv söka någon allmän uppmärksamhet av flera närvarande ledamöter vitsordades såsom ovanligt arbetsam och kunnig i varjehanda fruntimmersslöjder”.

År 1822 gifte sig Ulla Stenberg med rådmannen och snörmakaren Gottfrid Stenberg. Samma år annonserades i lokalpressen att i hans affär i Jönköping försåldes ”alla sorters ylle- och bomullstyger, mössor, tröjor, calecons av såväl eget förlag som tillsläppt gods mot vanliga fabrikspriser”. Den första egna tillverkningen ägde således rum på vävstolar inrymda i det Stenbergska hemmet. Under senare delen av 1820-talet gav Ulla Stenberg även undervisning i vävning av olika damast-, duk- och möbeltyger och hade planer på att inrätta en vävskola i staden. I samband med koleraepidemin 1834 omorganiserades stadens fattigvårdsväsen och en särskild ”fruntimmersdirektion”, där Ulla Stenberg var ledamot, grundade en arbetsskola för flickor. Det är troligt att vävning var ett viktigt inslag i undervisningen.

Vid en större slöjdutställning i Stockholm 1834 exponerade Ulla Stenberg åtskilliga linnevävnader med damastmönster, och sex år senare anordnades i prins Karls palats ytterligare en utställning där Ulla Stenbergs tillverkningar uppmärksammades. Ännu så länge bar tillverkningen karaktär av hantverk, men vid mitten av 1840-talet inträffade en förändring då makarna Stenberg gjorde en resa till Stockholm och Gottfrid Stenberg fick förevisa prov på Ulla Stenbergs vävkonst vid hovet. Ulla Stenberg begagnade vistelsen i Stockholm till att göra ett besök vid fabrikör K A Almgrens Sidenväveri. Där fick hon för första gången se en jacquardvävstol, i vilken de finaste mönster kunde vävas av en enda person. Hon imponerades av den sinnrika uppfinningen och lät inköpa två exemplar av denna vävstol.

År 1849 hade Ulla Stenberg tre jacquardvävstolar i sitt väveri och två år senare deltog hon med sina slöjdalster på världsutställningen i London. Till hennes damastväveri kom därefter beställningar inte bara från Sverige utan även från utlandet. Tillverkningsvärdet fördubblades i början av 1850-talet och uppgick året före stadsbranden 1854 till 8 500 riksdaler. Linneväveriet hyste då åtta jacquardvävstolar och 18 mantalsskrivna arbetare, mest kvinnor, och anläggningen betraktades nu som fabriksrörelse.

Mönstren till de berömda duktygen lär ha ritats av Ulla Stenberg själv tillsammans med dottern Elfrida och vävnaden var ”tillräckligt yppig för att tillåta de olika glänsande ytorna i varp och väft att livligt spela mot varandra och åstadkomma hela den rika effekt, vilken är damastvävnadens stora hemlighet”. Det var annars vanligt att damastväverier genom att använda tät varp och gles väft eller inslag kunde spara material och förenkla arbetet. Ulla Stenberg använde i stället en motsatt tillverkningsmetod med glest spänd varp och packat inslag. Varan blev då visserligen dyrare, men å andra sidan ökade kvaliteten och fastheten i tyget.

Fabriken kom emellertid att så gott som helt förstöras i samband med den stora branden i Jönköping 1 mars 1854. Endast en vävstol kunde räddas, men med stöd av allmänna medel och ett räntefritt förlagslån återuppbyggdes anläggningen och den tidigare snörmakargesällen Reinhold Beck fick den närmaste tillsynen i väveriet. Han hade varit anställd i Ulla Stenbergs makes snörmakeri och hade i mitten av 1840-talet företagit en två år lång studieresa till Tyskland där han bland annat lärt sig damastvävnad.

Efter branden flyttades anläggningen och utvidgades åter till åtta vävstolar med ett 20-tal anställda. Tillverkningsvärdet uppgick till drygt 10 000 riksdaler. Vid världsutställningen i Paris 1855 var Stenbergska väveriet åter representerat och dess alster belönades med ”mention honorable”. Det var ett segerns år för Jönköpings industrier. Hela staden talade med stolthet om tändsticksfabrikens säkerhetsstickor, nu för första gången utsläppta i handeln, och om de Stenbergska dukarna, som hemfört pris vid tävlingarna i såväl London som Paris.

Efter Ulla Stenbergs död 1858 tog döttrarna Mathilda Gustava och Kristina Elfrida tillsammans med vävmästaren Beck över verksamheten. År 1875 var alltjämt åtta vävstolar igång i den Stenbergska fabriken och fyra mönster vävdes. De Stenbergska vävstolarna försåldes i början av 1890-talet till ingenjören Arvid Gerhard Damm. Denne flyttade emellertid till Tammerfors 1897 och rörelsen avvecklades.