Ulrica Arfvidsson var en spåkvinna som var verksam i Stockholm under andra hälften av 1700-talet. Hon var känd som mamsell Arfvidsson och sägs ha förutspått Gustav III att han skulle bli mördad.
Ulrica Arfvidsson föddes i Stockholm 1734, som dotter till vaktmästaren vid Generalförrådskassan Erik Lindborg och dennes hustru Anna Katarina Burgin. Namnet Arfvidsson tog hon efter sin styvfar, kocken Arvid Arfvidsson. Uppväxten tycks ha varit relativt välbärgad och hennes far efterlämnade en större boksamling. Styvfadern kom senare att bli kunglig mästerkock. Ulrica Arfvidsson hade det således gott ställt och en viss utbildning. Hon växte upp i kontakt med hovet.
När Ulrica Arfvidsson inledde sin spådomsbana är inte känt, men från och med 1780-talet omnämns hon i flera memoarer, dagböcker och brev. Hon spådde i såväl händer som kort, men framför allt spådde hon i kaffesump. Detta var på modet bland de stockholmska spåkvinnorna, som också gick under benämningen ”kaffe-pytissor”. Ulrica Arfvidsson ska ha haft ett väl utbyggt kontaktnät av spioner, vilket troligen bidrog till ryktet att hon aldrig spådde fel.
Ulrica Arfvidsson hade två pigor i sin tjänst, där den ena, vars namn var Adrottja, sannolikt också bidrog till Ulrica Arfvidssons rykte. Vid sin död beskrevs hon som ”piga från Marocko, turkinna här döpt”. Hur hon hamnat hos Ulrica Arfvidsson är höljt i dunkel, första gången hon nämns är 1775. Hon sägs ha varit ”slavinna”.
I 1780 års mantalslängd uppges att Ulrica Arfvidsson skattade för överflöd, vilket bekräftar att hon vid det här laget var en känd och framgångsrik spåkvinna. Bland dem som uppges ha besökt Ulrica Arfvidsson kan nämnas Carl August Ehrensvärd, hertig Karl och Magdalena Rudenschöld.
Mest prominent bland de återkommande besökarna var dock Gustav III, som ska ha fått spådomar som kunde tolkas som förvarningar om att han skulle bli mördad. Bland annat sägs han vid ett tillfälle ha blivit spådd att han skulle akta sig för den herre han mötte samma kväll som bar värja, ”han traktar efter ert lif”. Strax därefter ska kungen ha mött en av konspiratörerna, Adolph Ludvig Ribbing, med en värja. Enligt en annan uppgift skulle han akta sig för den förste han mötte i röd väst – och strax därefter mötte kungen samme Ribbing iförd röd väst. Här finns dock också en uppgift om att Ribbing hört att kungen varnats för en man i röd frack, och därefter låtit sy upp en sådan för att injaga skräck i kungen. Att kungen blivit spådd om sin död har senare figurerat i flera romaner och operor som skildrar kungamordet.
Under 1780-talet tycks Ulrica Arfvidssons verksamhet ha väckt en del anstöt. Hon flyttade från de burgna kvarter där hon tidigare bott till mer påvra områden och polismästare Liljensparre utfärdade ett förbud för mamsell Arfvidsson att "vidare uppenbara tillkommande öden". Förbudet finns dock bara nämnt i ett brev och tycks aldrig ha vunnit laga kraft, kanske på grund av att Ulrica Arfvidsson hade mäktiga beskyddare.
Mot senare delen av livet klingade karriären som spåkvinna av och år 1800 beskrevs Ulrica Arfvidsson som ”orkeslös och utfattig”. Hon dog i Stockholm år 1801.
