Vira Eklund var riksdagsledamot, folkskollärare, författare och populär folklivsskildrare. Hon var en av de tongivande inom nykterhetsrörelsen och var även en av grundarna av Frisinnade folkpartiets kvinnoförbund 1934, och för en period dess ordförande.
Vira Eklund föddes som Maria Elvira Gustafsson i Rytterne socken i Västmanland 1880. Hon var dotter till Maria Andersdotter och Gustaf Johansson, som vid dotterns födsel var statardräng vid Fiholms säteri, men senare blev lantbrukare i Västerfärnebo. År 1902 gifte hon sig med byggmästare Oskar Eklund. Året efter föddes parets första barn, en dotter som fick namnet Ellen, och elva år senare kom sonen Eyvind.
Som 18-åring tog Vira Eklund småskollärarinneexamen i Västerås, men fick sedermera dispens för att tjänstgöra som folkskollärare. Redan året därpå, år 1899, påbörjade hon sin långa karriär som folkskollärare vid en rad orter i Mellansverige. Hennes längsta tjänstgöring blev i Ösmo, där hon efter nitton år vid Herrö folkskola avslutade sin pedagogiska yrkesbana, år 1940.
Vira Eklund växte upp bland godtemplare och var själv medlem i nykterhetsföreningen IOGT, den svenska grenen av Independent Order of Good Templars (nuvarande IOGT-NTO). Hon ansåg att IOGT inte bara var en räddare från rusdryckseländet utan också gav sina medlemmar ett rikare livsinnehåll med arbetsuppgifter, höga ideal och samhörighet. Hennes starka engagemang för kvinnofrågor ledde henne även till den kvinnliga nykterhetsorganisationen Vita Bandet, där hon under många år var ledamot av centralstyrelsen. I nykterhetens och kvinnornas namn gjorde Vira Eklund föredragsresor till de flesta orter inom landet. Hon drog sig inte heller för att debattera offentligt med andra kvinnor i pressen. Ett exempel på detta är när hon 1925 skrev flera debattartiklar under rubriken ”Kvinnorna och nykterhetsfrågan” i tidskriften Tidevarvet som bemöttes av bland andra Ebba Holgersson. Ett annat exempel är när hon och vännen Elin Sundberg 1930 i nykterhetstidningen Reformatorn debatterade mot varandra kring kvinnans ställning inom IOGT.
Det fanns en kreativ och konstnärlig sida av Vira Eklund som hon tidigt utvecklade vid sidan av sitt läraryrke. Hennes skönlitterära bana tog sin verkliga början år 1905 då hon debuterade med romanen Vårbrytningar under pseudonymen Wira. Hon gjorde sig ett namn som författare och flera av hennes populära folklivsskildringar vann en stor spridning i Sverige och Danmark. Fram till 1943 gav Vira Eklund ut ett tiotal romaner och novellsamlingar, däribland Folket i Rågnora, 1923, Birgit Ramm, 1928, Det ljusnar över bygden, 1933, samt Eva och livet, 1943. I Sjöboda skola från 1927 och Syster Gerda från 1930 beskriver Vira Eklund på ett kritiskt men samtidigt humoristiskt sätt arbetsförhållandena för kvinnliga lärare och sjuksköterskor. ”Vira Eklund ska ha tack och heder för att hon har skrivit en så rolig bok om så allvarliga förhållanden. För då kan man ju hoppas att folk ska bekväma sig till att höra på”, skrev Märta Tamm-Götlind i en recension av Syster Gerda i Tidevarvet 1930.
Vira Eklund engagerade sig fackligt och politiskt under många år. År 1915 blev hon medlem i partiet Frisinnade landsföreningen och blev senare vice ordförande i dess förtroenderåd och ledamot i verkställande utskottet. År 1924 tog hon, tillsammans med bland andra Ellen Hagen och Emilie Rathou, initiativet till bildandet av Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp, Folkpartiets kvinnoförbund från 1935, där hon verkade som ordförande fram till 1938.
När Vira Eklund år 1934 blev invald som ledamot av riksdagens andra kammare, slog hon närmsta manliga kollega med över tusen röster och blev en av de första frisinnade kvinnorna i riksdagen. Under sina två år som riksdagsledamot arbetade hon flitigt och lämnade in tretton egna motioner till riksdagen — de flesta angående utbildningsväsendet och dess personal. Vira Eklund var inte rädd för att göra sin röst hörd och när Tidevarvet på våren 1934 utsände Elsa Svartengren att göra referat ”Från riksdagsläktaren” blev reportern väldigt förvånad över att se att en kvinna vågade ställa sig upp under en omröstning: ”Det var de frisinnades kvinnliga representant i Andra kammaren – ny för året – fru Vira Eklund. Jag måste verkligen, medan häpenheten varade, kila ner och fråga henne hur hon tordes – tänka själv. ’Ja, men det skall jag väl inte behöva fråga mitt parti om, sade hon med ett klokt leende. Vad skulle jag annars här att göra?’”. I ett senare nummer av Tidevarvet rapporterade Elsa Svartengren om det tumult som uppstod i kammaren när Vira Eklund höjde sin stämma inte mindre än tre gånger på samma dag som hon höll sitt Jungfrutal, vilket inte alla tyckte att en nykomling i riksdagen skulle göra.
När den socialdemokratiska riksdagsledamoten Sigrid Gillner 1935, i den omstridda skriften Kvinnorna vantrivas, varnade för att en kvinnas samhällsengagemang kunde förtvina hennes modersuppgift, svarade Vira Eklund henne i tidskriften Hertha med orden; ”För egen del har jag heller inte känt något av vantrivseln, kanske därför att jag aldrig åsatt det ena arbetet något högre värde än det andra.”
Vira Eklund avled 1967. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.
