Viveka Starfelt är framför allt känd för sina flickböcker, men verksam inom en mängd olika genrer. Utöver sitt skönlitterära författarskap arbetade hon som översättare, journalist och filmcensor vid Statens biografbyrå.

Viveka Starfelt föddes i Helsingborg 1906 som dotter till advokaten Emil Starfelt och Vera Francke. Efter studentexamen studerade hon språk vid Lunds universitet. Hon gifte sig tre gånger varav den sista gången med författaren och översättaren Sven Barthel.

Viveka Starfelt debuterade som författare 1938 med Narkissos. Romanen kan karakteriseras som en flickbok, i vilken en flickas utveckling är knuten till en blivande manlig livsledsagare. Den unga självupptagna flickan Narkissos mognar till kvinna genom mötet med den stora kärleken Gösta i romanen. Troligtvis var valet av flickbok som genre avhängigt av att Viveka Starfelt vid denna tid börjat översätta engelskspråkiga flickböcker.

Trots att flickboken är absolut kysk till sin genrekaraktär har Viveka Starfelts författarskap förknippats med gestaltning av problemen kring den kvinnliga sexualiteten och därför ställts bredvid en författare som Agnes von Krusenstjerna. Sexualteori och psykoanalys är också återkommande ämnen i hennes romaner. Exempelvis uppträder en häftig kritiker av psykoanalytisk sexualteori i hennes andra roman Silverbröllop, 1939, genom en nazistisk läroverksadjunkt som försvarar de tyska partibrödernas bokbål med att de ”visste nog vad de gjorde, när de ställde till en präktig brasa på den illustre herr Freuds snuskböcker”. I romanen låter Viveka Starfelt också gestalterna begrunda andra tidstendenser såsom att ”det verkligen var modernt med religion”, och att det var socialt accepterat, eftersom ”massor med fina och bildade människor hade ju blivit oxford”. Oxfordrörelsen var ett utbrett fenomen i den borgerliga och intellektuella miljö som utgjorde Viveka Starfelts värld vid denna tidpunkt.

Trots dessa kommentarer till samhällssituationen har Viveka Starfelt inte beskrivits som någon utpräglat politisk författare. Likväl problematiserar hon nazismen redan i debutromanen, där en middagsgäst får lyssna på en naziförespråkares åsikt att behandlingen av de tyska judarna är högst motiverad och eftersträvansvärd, och att ”Kinder, Küche und Kirche borde vara idealprogrammet för varje sann kvinna”. I den följande romanen får en nazist till och med inta en av huvudrollerna. Viveka Starfelts behandling av nazism och nazister pekar på ett tydligt avståndstagande, och framställningen består till övervägande del av häcklande eller ironisk distansering. I sistnämnda roman anas en ironisk distans då nazistens göranden och låtanden beskrivs. Eldad av Führerns maning om förföljelse av allt judiskt utför adjunkten en handling som ”anstod en nordisk man och en medlem av Partiet”, nämligen att smälla igen grinden framför näsan på grannen, lektor Landstein, som är jude. Även adjunktens mor färgas av sonens antisemitism. I följande fragmentariska passage försvarar hon Hitler, såväl hans antisemitism som hans upprättande av ”ordning och reda”, inte minst vad beträffar kvinnornas ställning: ”Judarna är ett pack, det tycker ju alla människor, tänk bara på Isaac Schwartz, så han lurade mig med den där radion, och han har då alldeles rätt, när han tycker kvinnorna skola hålla sig hemma och sköta sitt och ej lägga sig i männens angelägenheter, ordning och reda skall han ju också hålla överallt på gator och i butiker och inga tiggare eller tjuvar finns det längre.”

Viveka Starfelts författarskap spänner över fem decennier. På 1940-talet skrev hon ett par verk med självbiografisk bakgrund och senare några historiska romaner samt två detektivromaner under pseudonym. Flicka med flätor, 1941, Skärvan i ögat, 1949, Blindbock, 1951, Ej så, min kung, 1957, och Pors och lavendel, 1965, är titlar bland hennes sexton utgivna verk. Hennes sista roman, Lika barn -, utkom 1974. Dessförinnan, 1968, erhöll hon Sveriges författarfonds premium som belöning för litterär förtjänst.

Utöver författare var Viveka Starfelt verksam som översättare. Hon har bland annat bidragit med en av många översättningar av Ethel Turners klassiska flickbok Sju syskon, men också med översättningar av Pearl Buck och Agatha Cristie samt av Franz Kafkas brev. Exemplifieringen visar att översättandet omfattade såväl skilda språk som skilda genrer. Karen Blixens novellsamling Vintersagor översatte hon tillsammans med sin make Sven Barthel. Inalles omfattade översättningsverksamheten närmare fyrtio titlar, såväl skön- som facklitterära.

Viveka Starfelt dog 1976 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.