Wilhelmina von Hallwyl var samlare av ovanliga mått. Hon är främst känd för att ha grundat och format Hallwylska museet i Stockholm.

Wilhelmina von Hallwyl föddes i Stockholm 1844. Hon var sina föräldrars, brukspatronen Wilhelm Kempes och hans hustru Johannas, enda barn. Wilhelm Kempe skapade sig en stor förmögenhet baserad på affärsverksamhet och trävaruexport, en förmögenhet som Wilhelmina von Hallwyl ärvde. Hennes uppväxt präglades av ensamhet och hon saknade en ordentlig utbildning.

Bara 20 år gammal träffade Wilhelmina von Hallwyl under en utlandsvistelse den tysk-romerske riksgreven Walther von Hallwyl, då kapten vid generalstaben i Schweiz. De gifte sig 1865 och bosatte sig i Sverige på säteriet Erikslund i Södermanland. Fyra döttrar föddes i äktenskapet, varav en dog i späd ålder.

När Wilhelm Kempe avled 1883 flyttade familjen von Hallwyl till Stockholm. Walther von Hallwyl skulle nu driva Ljusne-Woxna AB som svärfadern hade grundat. Tio år senare beslöt makarna von Hallwyl att bygga sig ett eget hus i Stockholm vid Hamngatan 4. Uppdraget att rita byggnaden gick till arkitekten Isak Gustaf Clason. Det blev en bostad för två personer, de tre döttrarna var redan gifta när huset stod klart 1898. Fasaden är inspirerad av såväl spanska som italienska förebilder från övergången mellan sengotik och renässans. Byggnaden skulle först och främst vara makarna von Hallwyls hem, men här skulle också rymmas kontorslokaler för affärsverksamheten och sist men inte minst Wilhelmina von Hallwyls samlingar, som vid denna tid hunnit bli omfattande.

Wilhelmina von Hallwyl tog aktivt del i inredningsarbetena och befann sig så gott som dagligen på byggarbetsplatsen. Inga pengar sparades för att göra bostaden så påkostad som möjligt. Rummen inreddes i olika historiska stilar i utsökta material och för den konstnärliga utsmyckningen engagerades svenska konstnärer. Bland dessa hade Julius Kronberg en framträdande roll. Hemmet utrustades också med alla tidens tekniska innovationer som elektricitet, luftkonditionering, rinnande varmt och kallt vatten, hissar, telefon med mera.

Det väsentliga för Wilhelmina von Hallwyl var inte att samla särskilt dyrbara eller sällsynta saker utan att hopbringa ett så rikhaltigt och mångskiftande material som möjligt. På så sätt ville hon belysa sin egen liksom äldre tiders kultur. Redan på 1880-talet köpte hon keramik, silver och vapen, samlingar som utökades under årens lopp. En viss del av samlingarna, som till exempel möbler, mattor och husgeråd, skapade sig själva. Genom ett utvecklat kontaktnät i museivärlden såväl i Sverige som i utlandet kom hon över attraktiva föremål. Bukowski Auktioner AB hörde till hennes leverantörer och under sina årliga resor i Europa, Afrika och Orienten passade hon på att förvärva saker till det blivande museet. Inom målerikonsten var det de gamla holländska och flamländska mästarnas verk från 1500- och 1600-talen som intresserade henne. Konstnären Julius Kronberg blev hennes rådgivare och det är tack vare honom som samlingen håller en så hög kvalitet.

Wilhelmina von Hallwyl levde för sina samlingar och identifierade sig med dem. I sitt samlande var hon inspirerad av Artur Hazelius och såg det betydelsefulla i att också tillvarata alla de till synes mindre värdefulla vardagliga föremålen som vi omger oss med. I Sverige är det framför allt konstnären Anders Zorns och hans hustru Emmas samlingar i Mora som påminner om Wilhelmina von Hallwyls. Förmögna privathem som det Hallwylska, vilka donerats till allmänheten som offentliga museer är inte heller ovanliga i utlandet. Bland dem som överlevt kan nämnas Frick Collection i New York, Isabella Stewart Gardner Museum i Boston, Wallace Collection i London och Musée Jacquemart-André i Paris. Dessa donationer var inte bara uttryck för en humanitär idé. Det handlade lika mycket om att bygga monument över sig själva och sina familjer. Det är bland annat i denna kontext man ska söka förklaringen till Wilhelmina von Hallwyls museiskapelse.

Samlingarna var ett led i folkbildningens tjänst. De skulle vetenskapligt systematiseras: sättas in i ett sammanhang, registreras och katalogiseras. En katalog var oumbärlig för Wilhelmina von Hallwyls museiskapelse. I det omfattande arbetet med denna deltog en rad unga studenter från Stockholms högskola under hennes ledning. Arbetet resulterade så småningom i ett katalogverk som består av 78 band innehållande 68 olika föremålsgrupper, tryckt i 110 exemplar. Den Hallwylska katalogen, vars officiella namn är Hallwylska samlingen, finns på större museer och bibliotek över stora delar av världen.

Sin makes stamborg, slottet Hallwil (numera Hallwyl) i Schweiz, som funnits i släkten sedan 1100-talet, ägnade Wilhelmina von Hallwyl ett stort intresse. År 1903 började hon ordna arkivet innehållande ca 4 000 handlingar, som därefter överlämnades till landsarkivet i Bern. Under hennes ledning startades 1910 en utgrävning av de igenslammade vallgravarna runt slottet och fyra år senare företog hon en renovering av själva slottsbyggnaden. Hon bildade en familjestiftelse, Hallwil-Stiftung, och den gamla Hallwilborgen öppnades som museum för allmänheten.

Huset i Sverige med alla samlingar donerade hon och hennes make till svenska staten 1920 och 1938 öppnades det som museum för allmänheten. Genom det omfattande katalogverket och dess spridning i utlandet samt räddningen av slottet Hallwil i Schweiz har hennes gärning också satt spår utanför Sveriges gränser. Den vetenskapliga forskningen har gynnats genom en donation till Nordiska museet för inrättandet av en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning. Den så kallade Gotlandsfonden erhöll 500 000 kronor för vård av och forskning kring landskapets kulturminnen. Till Skansen skänktes Julius Kronbergs ateljé vid Lilla Skuggan. En rad andra kulturinstitutioner fick också de motta gåvor, exempelvis Kulturhistoriska museet i Lund, länsmuseet i Nyköping och Tyska församlingen i Stockholm.

Wilhelmina von Hallwyl avled i Stockholm 1930 och är begravd på Västerljungs kyrkogård.