Lena Larsson var en inredningsarkitekt som på ett avgörande sätt bidrog till såväl debatten om som den praktiska utformningen av svenska hem från 1950-talet och framåt. Hon var under 1960-talet en av Sveriges främsta förespråkare för det så kallade ”slit-och släng”- idealet.
Lena Larsson föddes 1919 i Tranås, där fadern tidvis vårdades för sin tuberkulos på Romanäs sanatorium. Föräldrarna var juristen och kompositören Nils Rabenius och Elsa Rabenius. Lena Larsson växte upp i Stockholm tillsammans med en bror och föräldrarna. Fadern dog dock när hon bara var fem år gammal. Lena Larsson utbildade sig vid Carl Malmstens Verkstadsskola i Stockholm och gifte sig år 1940 med arkitekten Mårten Larsson. Paret fick fyra barn, Kristina, Anna Clara, Johannes och Lisen. Dottern Kristina (gift Torsson) blev modeskapare och en av grundarna av textilföretaget Mah-Jong.
Redan på 1940-talet deltog Lena Larsson i undersökningar om människors bostadsvanor: Hur användes hemmet? Var sov och åt man? Fanns det utrymme för barnen? Trots utbredd trångboddhet visade det sig att folk ogärna ändrade på konventioner. Bland annat lät man det så kallade ”finrummet” i princip stå oanvänt medan familjen trängde ihop sig i det andra rummet. Det fanns med andra ord inte bara en av nöden påtvingad trångboddhet utan också en självvald, som i utredarnas ögon handlade om okunnighet. I ett flertal kurser, utställningar och rådgivningsspalter blev därför de ”oförnuftiga” bostadsvanorna en måltavla. Otympliga interiörer med mörka och murriga möbler skulle bytas ut mot lätta, ljusa och praktiska varianter.
Lena Larssons erfarenheter från undersökningarna satte starka avtryck i utformningen av ”NK-bo”, där hon verkade som konstnärlig ledare 1947–1956. Där arrangerade hon kurser om inredning, men det var framför allt den första svenska ”miljöbutiken”, det vill säga en möbelbutik där möblerna presenterades i inspirerande iscensättningar, vilket sedermera blev möbelföretagets IKEA:s signum.
På utställningen H55 i Helsingborg fortsatte Lena Larsson att gestalta radikala idéer genom inredningen till huset "Skal och kärna" som ritades av hennes make Mårten Larsson och Anders William-Olsson. I bostaden, som blev en av utställningens mest omskrivna, var det sällan använda finrummet utbytt mot ett mer öppet och barnvänligt allrum: en kombination av vardagsrum och matrum med plats för lek och hobbyer. Utmed ena väggen fanns en långbänk med lösa skumgummimadrasser och mitt i rummet stod ett klätterträd.
Lena Larssons heminredningsfilosofi har beröringspunkter med författaren och samhällsdebattören Ellen Keys idéer. Redan vid sekelskiftet 1900 hävdade Ellen Key med emfas att hemmets utformning hade betydelse för människors välmående och hon vände sig mot överlastade och syrefattiga borgarsalonger. Ellen Key propagerade också för att ge barn tid och möjlighet att utveckla fri lek, fantasi och känsla. I stället för att styra, hämma och kuva skulle vuxna utgå från barnens behov och aktivitet. Efter andra världskriget talade åtskilliga reformpedagoger i samma ordalag.
Från 1950-talet och framåt var Lena Larsson en orädd och frispråkig debattör i press, radio och tv. Hon reagerade tidigt mot den vetenskapligt orienterade konsumentforskningen och dess rationella anda. I stället för experiment och kvalitetsprövning förespråkade Lena Larsson lekfullhet, nyfikenhet och individualism.
Mest känd blev en debatt om modern konsumtion som startade i tidskriften Form år 1960. Under rubriken ”Köp, slit och släng” polemiserade Lena Larsson mot konsumentupplysaren och journalisten Willy Maria Lundberg som i den nyutgivna boken Ting och tycken, 1960, slog vakt om slitstarka ting. Enligt Lena Larsson handlade kvalitet om betydligt mer än hållbarhet. Alla produkter behövde enligt Lena Larsson inte kunna lagas. Ibland var det bättre att helt enkelt köpa nytt. År 1961 arrangerades en tv-debatt om ämnet på bästa sändningstid. I studion satt även nationalekonomen Jan Wallander och designhistorikern Arthur Hald. Lena Larsson pläderade för att det fanns betydelser bortom hantverk och hög kvalité. Omväxling, bekvämlighet och estetik spelade också en viktig roll. Därmed hamnade hon nära idéer som sedermera framfördes inom 1980-talets kulturforskning och av många sedan dess, det vill säga synen på konsumtion som en aktiv, meningsfull och identitetsskapande handling.
Lena Larsson dog år 2000.
