Elsa Stenhammar var sångare, organist och musiklärare samt Sveriges första betydande kvinnliga kördirigent.
Elsa Stenhammar föddes 1866 och levde sina första år i Stockholm. Hon föddes in i två av Sveriges största musikfamiljer, Andrée och Stenhammar. Båda föräldrarna var operasångare, och Elsa Stenhammar och tvillingbrodern Sigfrid fick sin första musiklärare i morfadern Andreas Andrée. Uppväxten präglades av familjens stora kontaktnät av musiker och kulturpersonligheter. När modern Fredrika Stenhammar dog 1880 flyttade Elsa Stenhammar till Göteborg, där mostern Elfrida Andrée övertog ansvaret för hennes musikaliska utbildning.
År 1885 tog Elsa Stenhammar organistexamen vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm. Hennes önskan var dock att bli skådespelare och åren efter sin organistexamen deltog hon tre terminer i Kungliga Musikkonservatoriets talscensklass. Debuten ägde rum vid Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm och hon var därefter engagerad som altsångerska vid Stora teatern i Göteborg under åren 1888–1891. År 1891 tog hon kantorsexamen vid Kungliga Musikkonservatoriet.
Elsa Stenhammar var bosatt i samma hus i Göteborg som mostern Elfrida Andrée, och de bådas verksamheter kom att i hög grad uppgå i varandras. Under 1890-talet övergick Elsa Stenhammar successivt till att ägna sig åt musikundervisning i piano, orgel, teori, sång och recitation. Hon medverkade vid Harmoniska Sällskapets konserter och från och med 1895 även vid de folkkonserter som då började arrangeras av Göteborgs Arbetareinstitut under Karl Walentins ledning. År 1897 övertog Elfrida Andrée ansvaret för folkkonserterna och tillsammans anordnade hon och Elsa Stenhammar över 800 konserter fram till Elfrida Andrées död 1929, varefter Elsa Stenhammar övertog verksamheten fram till 1936. Folkkonserterna vände sig till arbetarklassen och kan ses i ljuset av tidens bildningsideal: man ville ge alla möjligheter att ta del av den klassiska musiken. Biljettpriserna var kraftigt subventionerade och programutbudet sträckte sig från Georg Friedrich Händel via de wienklassiska och romantiska tonsättarna till nyskriven nordisk musik. Bland Elsa Stenhammars uppgifter vid folkkonserterna ingick att ackompanjera solister och leda körsången.
Flera olika sångensembler var knutna till folkkonserterna. En av dem var Folkvisekören, bestående av cirka 10–15 sångerskor. Utöver sina mångtaliga framträdanden i Göteborg gjorde Folkvisekören även turnéer runtom i landet. De framförde folkmusik från olika landsändar, iklädda folkdräkter och till ackompanjemang av traditionella instrument.
Elsa Stenhammar-kören inledde sin verksamhet som en damkör men utökades sedermera till en blandad kör som fick allt större utrymme under folkkonserterna. Kören samarbetade med Göteborgs orkesterförening som då stod under ledning av Elsa Stenhammars kusin Wilhelm Stenhammar. I anslutning till detta samarbete fick hon 1916 uppdraget att grunda Göteborgs konserthuskör med därtill hörande körskola. Konserthuskören som gjorde sitt första framträdande 1917 kom under 1920-talet att anses som en av landets bästa körer.
Mellan 1905 och 1929 var Elsa Stenhammar tillförordnad kantor i Göteborgs domkyrka, där Elfrida Andrée var organist. Tillsammans ansvarade de för domkyrkans körer och konsertverksamhet. Kantorstjänsten avslutade hon 1929 i samband med Elfrida Andrées död. På grund av konflikter med Göteborgssymfonikernas dåvarande dirigent Tor Mann avsade hon sig 1935 ansvaret för konserthuskören och flyttade 1936 till Stockholm.
Elsa Stenhammar emottog 1924 den kungliga medaljen Litteris et Artibus. År 1930 invaldes hon som ledamot 596 i Kungliga Musikaliska akademien.
Elsa Stenhammar var sedan 1920-talet engagerad i den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, en verksamhet som hon utökade under åren efter flytten från Göteborg. Från 1935 och fram till skolans nedläggning 1954 var hon ledare för Fogelstadskören, föreläste för studenterna om tonsättare och undervisade även i vältalighet. Bildkonstnären Siri Derkert som vistades på skolan från 1943 avbildade kören under Elsa Stenhammars ledning, och hon har i sina porträtt fångat Elsa Stenhammars omtalade förmåga att förmedla musikaliskt uttryck och energi till sångarna.
Elsa Stenhammar var en högt uppskattad, mångsidig och kunnig person. Hennes 85-årsdag firades med en hyllningstaffel där tidigare elever och kollegor, bland andra Honorine Hermelin, berömde hennes engagemang och förmåga att entusiasmera människorna i sin omgivning.
Elsa Stenhammar avled 1960 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
