Hedvig Elisabet Charlotta (ofta Charlotte) är känd som dagboksförfattare, politiskt engagerad hertiginna och drottning av Sverige.

Hedvig Elisabet Charlotta föddes 1759 som prinsessa i det lilla tyska furstehovet i Eutin. Hon var den enda av Ulrike Friedrike Vilhelmine av Hessen-Cassels och furstbiskop Friedrich Augusts, från 1773 hertig av Oldenburg, döttrar som överlevde till vuxen ålder. Hon hade en äldre bror, Peter Friedrich Wilhelm, som led av psykisk ohälsa, vilket gjorde att en kusin ärvde titeln och hertigdömet vid faderns bortgång.

Hedvig Elisabet Charlotta utbildades enligt de krav som hennes sociala ställning och kön ställde, med målet att kunna föra sig väl i mondäna kretsar och göra ett lämpligt gifte. Undervisningen leddes av en fransk guvernant, vilket gjorde henne tvåspråkig från unga år. Ämnena var religion, fransk litteratur och stavning, italienska, historia, teckning, musik och förmodligen också dans. Hon lärde sig svenska i tonåren.

Som 14-åring förlovades hon med sin kusin hertig Carl av Södermanland, yngre bror till Gustaf III. Detta ur svensk synvinkel blygsamma gifte speglade förmodligen Gustaf III:s önskan att inte äventyra maktbalansen mellan paren inom den svenska kungafamiljen. På resan mellan Tyskland och Stockholm lärde Hedvig Elisabet Charlotta känna Sophie von Fersen, senare gift Piper. Förhållandet till Sophie von Fersen och hennes släkt skulle prägla Hedvig Elisabet Charlottas personliga och politiska liv.

Hertigparets första gemensamma år i Sverige genomsyrades av ett livfullt hovliv och en ouppfylld önskan att få barn. Hedvig Elisabet Charlotta började samtidigt författa sin berömda politiska journal i form av månadsbrev till Sophie von Fersen, publicerad i nio band 1902– 1942 som Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. Efter sekelskiftet 1800, då relationen med Sophie genomgått en större kris, uteslöt Hedvig Elisabet Charlotta tilltalet till väninnan och ersatte det med spontanare och mer introspektiva dagboksliknande anteckningar. Innehållsmässigt utvecklades journalen från ungdomens lättsamma uppteckningar av politiska händelser, hovliv och personporträtt till ingående analyser av det politiska skeendet i Sverige och utomlands.

Under 1780-talet intensifierades de politiska motsättningarna mellan Gustaf III och den svenska adeln, med Sophie von Fersens far Axel von Fersen den äldre som frontfigur. Under ryska kriget och riksdagarna 1786 och 1789 tog Hedvig Elisabet Charlotta parti för familjen von Fersen, mot sin svåger. Hon och svägerskan Sofia Albertina ledde en adelsfrond mot Gustaf III under åren 1789–1792 som vedergällning för hans brutala åtgärder under riksdagen 1789. Hedvig Elisabet Charlotta planerade samtidigt en sammansvärjning tillsammans med Gustaf Adolf Reuterholm för att häva förenings- och säkerhetsakten, i praktiken för att skadeskjuta Gustaf III:s auktoritet. Kuppen blev aldrig verklighet eftersom de saknade hertig Carls stöd.

Efter Gustaf III:s död blev Hedvig Elisabet Charlotta rikets första dam under makens förmyndarskap för Gustaf IV Adolf. Hon var inledningsvis Carls och Reuterholms politiska bollplank, men motsatte sig deras tilltagande despotiska regeringsvälde efter den Armfeltska sammansvärjningen 1794. Åsiktsskillnaderna ledde till en brytning mellan makarna och även mellan Sophie von Fersen och Hedvig Elisabet Charlotta, vilkas respektive nätverk hamnade i skilda politiska läger. Hertigparets relation förbättrades emellertid i förmyndarregeringens slutskede, sammansvetsade av den gemensamma erfarenheten att få och mista två barn. Den 2 juli 1797 födde Hedvig Elisabet Charlotta en dödfödd dotter, och den 3 juli 1798 en son som bara levde en vecka. Snart därefter åkte de på en längre resa genom Tyskland till Wien där de tillbringade vintern. Planerna att fortsätta till Italien ställdes in på grund av Napoleons fälttåg.

De återkom till Sverige hösten 1799. Resan tillfredsställde hertigparets stora bildningstörst och beredde dem ett personligt utrymme i de mondäna kretsarna på kontinenten. Vid hemkomsten omsatte de sina konst- och kulturförvärv i en nygestaltning av egendomen Rosersberg i Märsta, där de tillbringade alltmer tid. Skälet kan ha varit relationen till Gustaf IV Adolf. År 1803 lät kungen upplösa hertigparets hemliga sällskap Gula Rosen och tog sin faster och farbror i förhör på grund av misstänkta konspirationer. Denna så kallade Bohemanska affären ledde till att Hedvig Elisabet Charlotta brände stora delar av sitt arkiv. När Gustaf IV Adolf avsattes 1809 uppträdde hertigparet dock som hans försvarare mot den politiska falang som ville förhindra kungens absoluta makt genom en grundlagsreform. Hertig Carl tilläts stiga upp på tronen som Karl XIII mot löfte att anta den nya regeringsformen, vilket han formellt lovade men samtidigt försökte upphäva genom en kupp hösten 1809, planer som dock gick om intet eftersom han insjuknade. Tillsammans med bland andra syskonparet Axel von Fersen den yngre och Sophie von Fersen önskade kungaparet även återinföra den gustavianska dynastin genom att Carl och Hedvig Elisabet Charlotta adopterade Gustaf IV Adolfs äldste son Gustaf. Detta komprometterande engagemang bidrog till hatkampanjen mot syskonparet von Fersen och det brutala mordet på Axel von Fersen den yngre i juni 1810. Hedvig Elisabet Charlotta kände sig medansvarig eftersom deras nära band hade varit ett motiv till hatet mot syskonen von Fersen. Mordet tycks ha blivit spiken i kistan för hennes vidlyftiga politiska stämplingar.

Hedvig Elisabet Charlottas politiska betydelse som hertiginna och drottning kan förstås på flera nivåer. Som mångårig och ordrik politisk författare agerade hon som uttolkare av politiska händelser och personligheter. Det innebär att hennes analyser ofta har blivit tagna för allmänna av eftervärlden. Under sin samtid uppfyllde hon ett aktivt värdinneskap med politiska implikationer. Hon hade bland annat en patronatsroll som fördelade och föreslog personer till poster vid hovet och giftermål i de högsta kretsarna. Hedvig Elisabet Charlotta hade även en nyckelroll i det ständiga informationsflöde som förberedde politiska initiativ och som förband det svenska hovet med utländska stater. Hon var mentor och rådgivare till den formella makten. Vid upprepade tillfällen förberedde hon politiska aktioner, som dock inte förverkligades eller kommit till eftervärldens kännedom (på grund av att spåren undanröjts).

Hedvig Elisabet Charlotta försvarade hovsamhällets traditionella värden, hängiven en stark kungamakt, svaga politiska institutioner och tydliga sociala skillnader. Kungen och hans familj borde enligt henne vara patriarkala förebilder och endast bisprungna i regerandet av en adlig oligarki. Detta politiska synsätt var gängse i högre sociala skikt under 1700-talets senare hälft, men uppfattades vid tiden för trontillträdet 1809 som alltmer konservativt, av vissa politiska grupperingar till och med som obsolet. Valet av den franske ofrälse marskalken Jean Baptiste Bernadotte gick på tvärs mot hennes politiska uppfattning, präglad av ett intensivt hat mot Napoleon. Dessutom tillintetgjorde det hennes förhoppning att kunna genomföra sina politiska idéer via sin makes brorsbarnbarn prins Gustaf. Spåren från dessa turbulenta år kring 1810 tycks dock skickligt undanröjda och Hedvig Elisabet Charlotta ändrade så småningom inställning till sin adoptivson Carl Johan. Huruvida det var av personlig sympati eller av beräkning är svårt att fastslå. Hon blev änka i februari 1818 och dog i juni samma år.

Efter Hedvig Elisabet Charlotta finns ett mycket stort arkivbestånd, idag fördelat på olika samlingar i Riksarkivet. Källmaterialet i original är till övervägande del på franska. Journalen var den del av produktionen som hon själv framhöll som det värdefullaste bidraget till eftervärlden. Här ville hon förmedla bilden av sig själv som observatör av samtida skeenden, medan hennes egen inblandning i det politiska spelet tonades ned. Dessa aspekter kan i stället utläsas genom hennes brev. Genom bokkataloger och räkenskapsmaterial kan man återskapa hennes vardagsliv och relationer till tjänstefolket. Till Sophie von Fersen finns en mycket stor samling brev fram till sekelskiftet 1800, då brevskörden har glesats ut. Från den turbulenta och politiskt avgörande tiden 1807 till 1814 finns knappast några brev av Hedvig Elisabet Charlottas hand bevarade. Den främsta källan till hennes tid som drottning är en stor samling brev till svägerskan Sofia Albertina från åren 1814–1817.