Inger Waldau var en av de första att bryta sig in i de manliga lönegraderna på Riksbanken i Stockholm.
Inger Waldau föddes som Inger Adamina Pettersson på Långö liebruk i norra Älvdalen 1895. Föräldrarna var Karl och Isabella Pettersson. Inger Waldaus farfar arrenderade bruket och var dess patron medan fadern var inspektor. Hon hade två äldre systrar: Anna som skadades svårt vid födseln och dog ung samt Ester Gill, som två år gammal drabbades av barnförlamning (polio). Familjen utökades senare med tre bröder.
Inger Waldau älskade livet på Långö med natur och djur, fotogenlampor, mörka vinterhimlar, smedjornas eldkvastar, samt lekarna med systern och andra barn. Det var därför stor sorg varje termin när hon måste fara iväg till Fernanderska flickskolan i Örebro och vara inackorderad hos en moster. Inger Waldau var tio år och systern Ester Gill tolv år när de ensamma började resa mellan Älvdalen och Örebro med tåg, med övernattning i Kristinehamn.
Långö liebruk gick i konkurs 1910 och familjen blev utblottad. Mosterns hyresvärdinna bistod med att betala skolavgiften för Inger Waldau den sista terminen. År 1911 kunde hon därför gå ut Nya elementarskolan i Örebro med goda betyg. Hon kunde dock inte fortsätta till studentexamen, vilket hon hade drömt om. Mostern, som var postexpeditör, hjälpte henne in på Postverket i Örebro. Inger Waldau var posttjänsteman i ett år, innan hon och familjen flyttade till Stockholm 1912. Tack vare en postmästare som modern kände fick hon genast arbete i Stockholm. Hon började med att vikariera på kontor när någon saknades. Lönen blev 75 kronor i månaden. På posten i Stockholm arbetade hon till 1916, då hon var 20 år. Hennes månadslön var då 87 kronor och 50 öre.
År 1915 flyttade föräldrarna och bröderna till Skanör, där fadern fått arbete hos Baltiska Cement. Inger Waldau och systern Ester Gill blev kvar i inackorderingsrum i Stockholm. Med sin postlön fick Inger Waldau försörja Ester Gill som gick på Althins målarskola i samma portuppgång som systrarna bodde.
En kusin till fadern arbetade vid Riksbanken i Malmö, men på somrarna brukade han vikariera som riksbanksfullmäktige i huvudstaden. År 1916 ordnade han en anställning vid Riksbanken i Stockholm åt Inger Waldau. När hon började i banken hade hon tre kvinnliga kollegor, i övrigt var alla anställda män. Den första arbetsuppgiften var sedelräkning, därefter kom hon till banksalen och låneavdelningen. Dit anlände växlar i stora packar från bankerna och på alla skulle belopp och adressat antecknas.
Den nya tjänsten innebar att hennes lön åter blev 75 kronor i månaden. Det kostade henne 80 kronor i månaden att bo inackorderad. Riksbankens ledning var medveten om att dess kvinnolöner inte gick att leva på, så cheferna förmedlade extrajobb. Inger Waldau fick genom sin första chef två arbeten som hon hade parallellt: på Ditzingers ekonomiavdelning och på Kommerskollegium. Ditzingers sålde tyger i en affär i Stockholm, och hennes uppgift var att bokföra inköpen från utlandet, och räkna fram ett meterpris i svenska kronor. Hon tyckte det var roligt att göra beräkningar mellan olika valutor och kronor. Efter ett år på Riksbanken steg hennes lön till 100 kronor, men hon fortsatte med båda extraarbetena i flera decennier.
Fram till 1925 var gifta kvinnor i lag förhindrade att inneha statlig tjänst, så Inger Waldau utgick från att hon aldrig skulle kunna gifta sig, eftersom hon måste försörja syskon och föräldrar. Men så lärde hon känna Gunnar Waldau som sedan 1919 hade tjänst på Riksbanken i Stockholm. Eftersom han bidrog till sina föräldrars och syskons uppehälle i Karlskrona förstod han allvaret i sådana plikter. Vid sidan om arbetet i banken skötte han Utrikesdepartementets löneutbetalningar och läste in en juristexamen.
Inger Waldau sa nej till Gunnars frieri ända tills Riksdagen beslutat att den nya behörighetslagen skulle gälla från 1925. Den gav ogifta som gifta kvinnor rätt att inneha statliga tjänster, dock kunde giftermål och graviditet ända till 1939 utgöra grund för avsked. Giftermålet med Gunnar Waldau ägde rum i Gustav Vasa församling 1924.
Uppmuntrad av sina kvinnliga kolleger sökte Inger Waldau så småningom en manlig tjänst i 16:e lönegraden på statistikavdelningen. Tjänsten gick till en mindre meriterad manlig sökande. Då övertalade de kvinnliga kollegorna Inger Waldau att överklaga tillsättningen. Hon fick tjänsten, men blev uppkallad till riksdagsmännen i bankoutskottet som hävdade: ”Vi tycker verkligen inte om att du går omkring och besvärar herrarna i riksdagen”. Inger Waldau for illa av striden, men trivdes sedan så bra på statistikavdelningen att hon blev kvar till pensioneringen 1955. År 1939 var Inger Waldau kammarskrivare i 16:e lönegraden; år 1953 fanns i Riksbanken i Stockholm enbart fem kvinnor på eller över den nivån.
Gunnar och Inger Waldau lyckades, trots sina respektive försörjningsbördor, köpa en tomt på Lidingö och byggde en villa där i slutet av 1920-talet. De fick två barn, Göran 1925 och Birgitta 1929. Men det hårda arbetet slet ut Gunnar som fick hjärtproblem i slutet av 1930-talet. Eftersom han inte orkade gå backen upp till villan måste den säljas i ogynnsam tid, i andra världskrigets inledning. Familjen flyttade till lägenhet i Stockholm, där Gunnar avled 1941, vid 53 år ålder.
Kampen blev därefter hård för ekonomin. Inger Waldau fick 390 kr i änkepension från Riksbanken, och hade själv 740 kronor i lön varje månad. Inger Waldau skaffade omedelbart inackorderingar, samtidigt som hon sökte en billigare lägenhet.
Inger Waldau var mycket kulturellt intresserad. Hon hade abonnemang på Konsertföreningen i 40 år och missade få konserter, och hon var alltid med i någon bokcirkel. Hon var noga med att hålla igång kunskaperna i franska och engelska, och på ålderns höst vistades hon längre perioder utomlands.
Inger Waldau avled 1999, 103 år gammal. Hennes aska är strödd på Långö, där hon föddes.
