Ingrid Rydbeck-Zuhr var målare, konstskribent och redaktör för tidskriften Konstrevy under perioden 1932–1952. Hennes konstnärliga produktion utgörs främst av landskaps- och porträttmåleri.
Ingrid Rydbeck-Zuhr föddes 1905 som näst äldst i en syskonskara på sju, och var dotter till bankiren Oscar Rydbeck och hans hustru Signe, född Olsson. Hon växte upp i Djursholm och gick i Djursholms samskola, där hon 1923 tog studenten på latinlinjen. Föräldrarna hade ett stort kulturintresse och ett omfattande kontaktnät inom musik-, litteratur- och inte minst konstlivet. Hennes morbror Gösta Olson startade 1918 Svensk-franska konstgalleriet, som kom att bli en viktig förmedlare i Sverige av fransk 1800- och 1900-talskonst och en samlingspunkt för yngre svenska konstnärer. Bland de nära vännerna till familjen fanns konstnärerna Otte Sköld och Hilding Linnqvist.
Efter studentexamen ville Ingrid Rydbeck-Zuhr studera vidare för att skaffa sig ett självständigt yrke. Föräldrarna hade dock andra planer och skickade henne istället till flickpensionen Le Lierre utanför Paris, för undervisning i konst, musik, litteratur och dans, som förberedelse för en roll som hustru och kultiverad värdinna i ett förmöget hem. Skolans lärare var av hög klass, med goda kontaktnät i det franska kulturlivet; en som kom att betyda speciellt mycket var musikpedagogen och pianisten Dorothy Swainson. Genom henne fick Ingrid Rydbeck-Zuhr möjlighet att bevista konserter och operaföreställningar med tidens allra främsta musiker. Nu började hon också, uppmuntrad av Otte Sköld som var bosatt i Paris, att på skolan ta lektioner i teckning och målning. Sköld såg hennes talang, uppmuntrade hennes konstnärsambitioner och blev hennes mentor, genom att under helgerna ta henne till museer och gallerier för att titta på konst. Via honom lärde hon också känna hela den skandinaviska konstnärskolonin i Paris.
Året vid flickpensionen Le Lierre blev viktigt – men kanske inte riktigt på det sätt föräldrarna tänkt sig. Man accepterade hennes målartalang och inredde en ateljé i ett uthus hemma i trädgården, men deklarerade samtidigt att det var uteslutet att hon skulle ha måleriet som yrke. Istället förväntades hon engagera sig i hushållet och i sina småsyskons skolgång. Genom Otte Skölds försorg lyckades hon dock få en plats under hösten och vintern 1924–1925 i Carl Wilhelmsons målarskola i Stockholm, där hon framförallt tecknade modell. Under en period fick hon även privatundervisning av Hilding Linnqvist. Otte Sköld lyckades övertala hennes far att hyra en ateljé i Paris, så hon kunde återvända dit för att måla och under hösten 1926 och våren 1927 var hon elev vid den nystartade konstskolan Académie Scandinave, Maison Watteau, där hon fick undervisning av den norske målaren Per Krohg och av Sköld. Under en målarvistelse sommaren 1927 i sydfranska Collioure blev hon bekant med målaren och skulptören Jean Matisse, son till Henri Matisse. De förlovade sig och Ingrid Rydbeck-Zuhr blev introducerad i den berömda franska konstnärsfamiljen. Hennes egna föräldrar vägrade dock att acceptera relationen; hon tvingades vända hem och breven som fästmannen skrev fick hon aldrig.
Under de närmast följande åren var Ingrid Rydbeck-Zuhr under en period elev vid Otte Skölds nyöppnade målarskola i Stockholm, delade ateljélokaler med vännen och skulptören Britta Nehrman och gjorde studie- och målarresor till bland annat Egypten, Frankrike, och Mallorca. 1931 hade hon en separatutställning i Svensk-franska konstgalleriet. Via de äldre konstnärskollegerna Vera Nilsson och Mollie Faustman blev hon under en tid del av en grupp kvinnliga konstnärer, som varje vecka samlades på Konstakademien för att teckna kroki.
Våren 1932 förändrade Kreugerkraschen i ett slag situationen för familjen Rydbeck. Fadern, som var Ivar Kreugers bankkontakt, hamnade i fokus efter Kreugers självmord och fick ta en del av skulden för oegentligheterna i hans affärer. Han förlorade sin position inom bankvärlden och många vänner vände honom ryggen. Detta ledde till personlig konkurs, flytt från Djursholm och han dömdes så småningom till 10 månaders fängelse för skattebrott.
Ingrid Rydbeck-Zuhr, som hade en nära relation till sin far, tog hans öde hårt och lade stor energi på att hjälpa föräldrarna. Även Svensk-franska konstgalleriet drabbades av ekonomiska problem och hon började hjälpa till också här, bland annat med en utställning av Siri Derkert. Tidskriften Konstrevy som man utgivit sedan 1925 gick med stora förluster, och hon ombads av morbrodern att ta över ansvaret. Hösten 1932 blev hon därför, endast 27 år gammal, Konstrevys redaktör och 1933 övertog hon formellt utgivningsrätten. Hon fortsatte sedan som redaktör ända fram till 1952. Tidigt knöts tidskriften dock till Åhlén & Åkerlunds förlag. Ofta arbetade hon som redaktör helt ensam: kom överens med skribenter, skrev egna artiklar, gjorde layout, kommunicerade med tryckeriet samt åkte runt och försökte sprida tidskriften i bokhandlar och på konstgallerier. Det egna måleriet var därför svårt att hinna med annat än på nätterna. Hon var även aktiv inom flera kvinnoorganisationer; bland annat ledde hon från 1935 konstcirkeln inom Yrkeskvinnors klubb i Stockholm.
Konstrevy var närmast ett reklamblad för Svensk-franska konstgalleriet då Ingrid Rydbeck-Zuhr tog över, men utvecklades snabbt till en konsttidskrift av hög kvalitet och var under hennes tid den enda av sitt slag i Sverige. Syftet var att här ge en bred bild av svenskt och internationellt konstliv – det senare med stort fokus på Frankrike. Ganska snart vidgades perspektivet till de övriga nordiska länderna och tidskriften såldes även i Danmark, Norge och Finland. Bland de många kända nordiska konstkritiker, konstnärer och författare som medverkade i Konstrevy fanns exempelvis Erik Blomberg, Otto G. Carlsund, Gunnar Ekelöf, Greta Knutson-Tzara, Knut B. Jaensson, Otto Gelsted, Alf Rolfsen och Sigrid Schauman. Från Paris kom skribenter som Siri Rathsman, Tristan Tzara samt Marguerite och Georges Duthuit. Genom sitt stora kontaktnät inom både den nordiska och franska konstvärlden lyckades Ingrid Rydbeck-Zuhr dessutom själv få många intervjuer med kända konstnärer. Mest omtalad blev hennes intervju 1937 med den franske målaren Pierre Bonnard, som var känd som en mycket skygg person, men som hon lyckats få att ställa upp genom sina tidigare kontakter med Matisse. Samma år lyckades hon även få ett möte med Pablo Picasso i hans ateljé, där han visade henne målningen Guernica, som just blivit klar. Hon intervjuade den franske målaren och skulptören Georges Braque 1947 och den schweiziske skulptören Alberto Giacometti 1952. Den franske skulptören Henri Laurens bidrog med ett originalomslag till Konstrevy samma år.
Ingrid Rydbeck-Zuhr gifte sig 1941 med konstnären Hugo Zuhr och paret fick tre barn tillsammans. Maken, som framförallt var landskapsmålare och en orolig natur, försvann ofta på målarresor antingen till norra Sverige eller till Sydeuropa, och kunde då vara borta månader i sträck. Det blev slitsamt att stötta honom i hans skapande samtidigt som hon även skulle sköta arbetet som tidskriftsredaktör och ansvara för hemmet och barnen. 1952 fattade hon därför beslutet att sluta som redaktör för Konstrevy för att helt ägna sig åt familjen. Maken ville gärna att hon skulle följa honom på hans resor och under 1950-talet for de flera gånger tillsammans till Grekland och Frankrike. 1963 köpte de ett hus i Vik på Österlen, där de inredde en ateljé. Trots detta är Ingrid Rydbeck-Zuhrs egen produktion från denna tid sparsam; maken hade svårt att acceptera hennes målande.
Efter makens död 1971 återupptog Ingrid Rydbeck-Zuhr dock måleriet igen på allvar. Bland annat gjorde hon flera resor till en liten vävarby i södra Mexico, där hon bodde i hemmet hos en familj och hämtade sina motiv ur deras vardagsliv. Hon hade ett flertal utställningar under 1970-talet, framförallt på Galleri Färg och Form i Stockholm.
Efter en bilolycka i början av 1980-talet tvingades Ingrid Rydbeck-Zuhr sluta måla. Under 1980-talets första hälft gjorde hon istället en serie mycket uppskattade program för Sveriges Radio tillsammans med konstkritikern Ulf Linde, där hon berättade ur sina minnen från konstvärlden. De följdes i början av 1990-talet av serien Tonträff, där hon samtalade om musikminnen från bland annat Paristiden under 1920-talet och spelade musik, tillsammans med sin kusin Anna-Lisa Olson – mångårig hallåa på Sveriges Radio. 1995 skapade Ulf Linde på Thielska galleriet utställningen Hommage à Ingrid Rydbeck-Zuhr, som ett sätt att lyfta fram hennes gärning inom det svenska konstlivet.
Mesta tiden under 1980- och 1990-talet ägnade Ingrid Rydbeck-Zuhr dock åt sitt författarskap. Först kom hennes biografi över maken: Hugo Zuhr: ett liv i skapande oro, 1988. Framgångarna med radioprogrammen gav henne också inspiration att skriva ned minnena över sitt eget liv. Under de sista åren på Konstrevy hade Gerhard Bonnier varit hennes chef och han hade då föreslagit hennes far att skriva sina memoarer för Bonniers, bland annat för att ge sin bild av Kreugerkraschen. Så blev det dock aldrig och 1951 dog fadern. När dottern nu istället började skriva sina, fick fadern och hans öde stort utrymme. Första delen, Barn av min tid, utgavs av Bonniers 1992 och beskriver hennes uppväxt och tiden fram till Kreugerkraschen 1932, liksom släktens historia. Även en andra del blev helt klar men publicerades aldrig. Den behandlar perioden 1933–1955 och beskriver ingående dels Kreugerkraschens konsekvenser för fadern och resten av familjen, dels arbetet med Konstrevy och upplevelserna och kontakterna inom den svenska och internationella konstvärlden.
Ingrid Rydbeck-Zuhr avled 96 år gammal i Stockholm 2001. Hon vilar på Djursholms begravningsplats.
