Ingrid Sandahl var svensk elitgymnast och vann guld i lag- och truppgymnastik i VM 1950 och i truppgymnastik i OS 1952.
Ingrid Sandahl föddes i Stockholm 1924. Hon tog steget in i den gymnastiska eliten som 23- åring när hon, som tävlande för GK Hermes i Stockholm, 1947 blev SM-tvåa. Hon var ”tävlingarnas angenämaste överraskning” hette det i det årets upplaga av Idrottsboken. Följande år blev hon trea efter Göta Pettersson och Karin Lindberg och 1949 vann hon sitt enda SM-tecken. Det kan noteras att hon detta år segrade i Lingiadens fristående tävling och balansgång (bom) samt därtill i Lingiadens demonstrationstävling. Vid de OS-uttagningar som ägde rum efter SM 1948 placerade Ingrid Sandahl sig som tvåa och etta och uttogs att ingå i OS-truppen.
Till OS i London 1948 sände Sveriges olympiska kommitté, SOK, åtta kvinnor att delta i gymnastikens lagtävling. Dessa var, förutom Ingrid Sandahl, Göta Pettersson och Karin Lindberg, Ingrid Andersson, Märta Andersson, Kerstin Bohman, Stina Haage och Gunnel Johansson. Vid London-OS fanns elva kvinnliga lag på plats som tävlade i sju olika grenar. Den inledande grenen var fristående gymnastik utan redskap och den vanns klart av svenskorna. Sverige låg bra placerat ända fram till sista grenen, som var fristående med redskap och där svenskorna hade valt hopprep. Förhoppningen om en bronsmedalj föreföll verklighetsgrundad. Enligt Olympiaboken, 1948, medförde de svenska hopprepen ”fullkomlig villervalla i domarnas hjärnor” och ”inkompetent bedömning” gjorde att Sverige föll till fjärde plats. Truppen och dess ledare Tora Amylong fick likväl beröm för tävlingsinsatsen från många håll.
Framgången 1948 ledde till ökad satsning under 1949 och en påtaglig optimism inför framtiden. Denna visade sig motiverad när VM hölls i Basel i Schweiz i juli 1950 med ett i jämförelse med tidigare kraftigt utökat tävlingsprogram. Den svenska truppen innehöll flera nya namn. Förutom de från London erfarna Ingrid Sandahl, Göta Pettersson och Karin Lindberg ingick nu Evy Berggren, Vanja Blomberg, Gunnel Ljungström, Hjördis Nordin och Ann-Sofi Pettersson i truppen. Det svenska laget med Carin ”Caj” Delden från Huskvarna som instruktör och ledare tog guldmedalj i lagtävlingen. De svenska damerna hemförde också guld i trupptävling i fristående gymnastik med löst redskap. I denna disciplin, där redskapet bestod av röda bollar, hade Kaija-Leena Bergérus svarat för koreografi och träning. Glädjen var stor och berömmet högljutt över truppens insats. Den svenska truppen kunde resa hem med ytterligare två medaljer, i båda fallen erövrade av den då 18-åriga Ann-Sofi Pettersson, som sedan ett par år tillbaka tillhörde landets elit.
Sju av de åtta kvinnor som hade tävlat i VM 1950 representerade Sverige vid OS i Helsingfors 1952. I diskussionerna om vinstchanserna underströks hur konkurrensen skulle bli stenhård när alla nationer, inklusive Sovjet, nu ställde upp i tävlingen. Sverige hamnade utanför prispallen i nationstävlingen, vilken betecknades som 9-kamp för 6-personslag. Enligt Olympiaboken 1952 bidrog ”mindre svenska motigheter i bedömningen”, vilka föranledde ”många och svåra besvikelser”, till att man måste nöja sig med en fjärdeplacering. Den fristående tävlingen för 8-personslag med lösa redskap innebar dock en stor triumf för det svenska laget. Med sina röda bollar genomförde svenskorna på ett fulländat sätt det program som Kaija-Leena Bergérus hade komponerat. Den poängsumma gruppen erhöll innebar att svenskorna vann guldmedaljen och med bred marginal förvisade Sovjet och Ungern till prispallens lägre delar.
För Ingrid Sandahl utgjorde OS-guldet 1952 slutpunkt för en tämligen kort men mycket framgångsrik idrottskarriär. Innan året var slut gifte hon sig och fick under det följande decenniet fyra döttrar.
Ingrid Sandahl dog i Örebro 2011 och är begravd på Almby kyrkogård i samma stad.
