Karin Lindberg var en svensk elitgymnast som vann flera medaljer vid internationella mästerskap i gymnastik åren 1950–1956.

Karin Lindberg föddes i Nederkalix 1929. När hon var två år flyttade familjen till Stockholm. Här började hon ägna sig åt gymnastik 1945. Hon anslöt sig till GF Stockholmsflickorna sedan hon under sommaridrott träffat föreningens ledare Karin Harvig. Detta var det första år som det tävlades inom svensk gymnastik, såväl individuellt som i lag, både för herrar och damer. De svenska tävlingsbestämmelserna skilde sig till en början ganska mycket från de internationella. Genom en svensk aktion vid den internationella gymnastikkongressen 1947 kom dock OS-programmet för 1948 att erhålla en utformning i vilken nordisk gymnastik vann betydande insteg.

Karin Lindbergs genombrott kan dateras till 1947. Hennes utveckling hade då avancerat så långt att hon blev uttagen som reserv till den första inofficiella damlandskampen i Stockholm mellan Sverige och Belgien. Detta gav henne inspiration att träna ännu mera intensivt. I SM 1948 utkämpade hon en spännande tvekamp med Göta Pettersson som hon dock förlorade. Lagsegern hemfördes likväl av Stockholmflickornas trio Karin Lindberg, Göta Pettersson och Ann-Sofi Pettersson.

Karin Lindberg kom att deltaga i SM under totalt tio år. Hennes individuella placeringar blev 2, 3, 5, 2, 2, 1, 1, 5, 2, 4. Åren 1952 och 1953 var mästerskapet uppdelat i två avdelningar, en svensk och en internationell del där Karin Lindberg hemförde segern i den sistnämnda. Från 1954 var denna det enda alternativet.

Till OS i London 1948 sände Sveriges Olympiska Kommitté åtta damer till gymnastikens lagtävling. Karin Lindberg var en av dem som kvalificerade sig till OS-truppen via de uttagningar som hölls. Till de övriga hörde bland andra Ingrid Sandahl och Göta Pettersson. Elva kvinnliga lag fanns på plats i London och tävlingen omfattade sju olika grenar. Den inleddes med fristående gymnastik utan redskap och denna gren vann svenskorna klart. Sverige låg fint placerat ända fram till sista grenen, som var fristående med redskap och där svenskorna hade valt hopprep. Förhoppningen om en bronsmedalj föreföll verklighetsgrundad. Enligt Olympiaboken medförde de svenska hopprepen ”fullkomlig villervalla i domarnas hjärnor” och ”inkompetent bedömning” gjorde att Sverige föll till plats fyra i slutprotokollet. Truppen och dess ledare Tora Amylongs tilldelades likväl stort beröm från många håll. Karin Lindberg framstod som bäst i den svenska truppen med placering som etta i både fristående och hopp. Eftersom damernas tävling vid detta OS enbart gällde lag blev hon således utan medalj.

Framgången i OS ledde till ökad satsning under 1949 med en påtaglig optimism inför framtiden. Denna visade sig motiverad när VM hölls i Basel i Schweiz i juli 1950 med ett i jämförelse med tidigare kraftigt utökat tävlingsprogram. Den svenska truppen innehöll flera nya namn. Förutom de från London erfarna Karin Lindberg, Ingrid Sandahl och Göta Pettersson ingick nu Evy Berggren från Skellefteå GF, Vanja Blomberg och Gunnel Ljungström, båda från Huskvarna GF, Hjördis Nordin från GF Idrott Landskrona samt Ann-Sofi Pettersson från Stockholms Studenters IF i truppen. Sverige med Carin ”Caj” Delden från Huskvarna som instruktör och ledare vann guld i lagtävlingen. De svenska damerna hemförde också guld i ”trupptävling i fristående gymnastik med löst redskap”. I denna disciplin, där redskapet bestod av röda bollar, hade Kaija-Leena Bergérus svarat för koreografi och träning. Glädjen var stor och berömmet högljutt över truppens insats. Idrottsboken tillhörde gratulanterna men påminde om att de tre främsta nationerna från London-OS samt Sovjet inte deltog i VM-tävlingen. Den svenska truppen kunde resa hem med ytterligare två medaljer, i båda fallen erövrade av 18-åriga Ann-Sofi Pettersson, som sedan ett par år tillbaka tillhörde landets elit. Hon vann guld i romerska ringar och hon placerade sig som tvåa sammanlagt för de fyra individuella grenarna fristående, balans, ringar och hopp. De svenska prestationerna kommenterades i media med många superlativer.

Sju av de åtta damer som hade tävlat i VM 1950 återfanns i den trupp som kom att representera Sverige vid OS i Helsingfors 1952, åter med Carin Delden som ledare. Den enda ändringen innebar att Gunnel Ljungström hade ersatts av Gun Röring från Umeå GF. I diskussioner om chanserna till framgång betonades genomgående att konkurrensen skulle bli stenhård när alla nationer, inklusive Sovjet, nu ställde upp. I nationstävlingen, som betecknas som 9-kamp för 6-mannalag, hamnade Sverige utanför prispallen. Liksom i London blev det fjärde plats och liksom då var förklaringen, enligt Olympiaboken, ”mindre svenska motigheter i bedömningen” vilka föranledde ”många och svåra besvikelser” hos de svenska flickorna. Även vid detta OS medförde Karin Lindbergs prestationer att hon rankades som bästa svenska individuellt. En stor svensk triumf blev det i den fristående tävlingen för 8-mannalag med lösa redskap. Med sina röda bollar genomförde svenskorna på ett fulländat sätt det program som Kaija-Leena Bergérus åter var ansvarig för. Den poängsumma gruppen erhöll förvisade med bred marginal Sovjet och Ungern till prispallens lägre delar. Bland svenska anhängare var naturligtvis entusiasmen stor över damernas guldmedalj. Karin Lindberg blev utsedd till Årets idrottskvinna.

I den trupp som Carin Delden kunde mönstra vid VM i Rom 1954 var Karin Lindberg den enda som fanns kvar från Londongänget 1948. Nya var Eva Rörström från GK Ryck In Umeå, Doris Hedberg från Skellefteå GF och Gun-Britt Broman från Sandvikens GA. Nykomlingarna hade tilldelats beröm i media och detta visade sig motiverat. Konkurrensen, hette det i Idrottsboken, var ”fruktansvärd”. I lagtävlingen fick de svenska damerna nöja sig med åttonde plats. I gruppfristående, som tidigare varit deras främsta gren, lyckades de efter en stark insats, på nytt med bollar som handredskap, erövra bronsmedaljer efter suveräna Ungern och Sovjet. I den individuella tävlan blev det ytterligare två medaljer. Ann-Sofi Pettersson, som numera framstod som truppens stjärna, vann delat guld med en ryska i hopp och bakom dessa båda på bronsplats placerade sig Evy Berggren. De svenska insatserna betecknades i media som berömvärda. Att Ann-Sofi Pettersson, som inom kort bytte efternamn till Colling, utnämndes till Årets idrottskvinna 1955 gav damgymnastiken extra glans.

Under 1954 genomförde en svensk trupp manliga gymnaster en lång uppvisnings- och propagandaturné i USA. Svenskarna gjorde stor succé och inbjöds att upprepa besöket följande år, nu tillsammans med en damtrupp. Så skedde. Turnén avslutades i New York i mars månad 1955. På vandring hem till sitt hotell blev Karin Lindberg och Ann-Sofi Colling påkörda av en bil och skadades svårt. För Karin Lindberg var skadan så allvarlig att hon måste tillbringa en hel månad på amerikanskt sjukhus. Rehabiliteringen blev långvarig och mödosam. Skulle de båda någonsin återfå sin elitkapacitet? var den avgörande frågan. Svaret blev ja. När SM avgjordes i slutet av oktober stod de båda i en klass för sig. Deras inbördes kamp var hård. Karin Lindberg ledde till en början men det blev till slut Ann-Sofi Colling som med mycket liten poängskillnad hemförde mästerskapstecknet. Hon vann SM också 1956, hennes sjätte i rad, medan Karin Lindberg denna gång hamnade utanför prispallen.

Till OS i Melbourne 1956 hade bestämmelserna ändrats såtillvida att den tävlande truppen i fristående inte längre utgjorde åtta utan sex personer. Karin Lindberg gjorde nu sitt tredje OS i följd. I jämförelse med VM 1954 kan konstateras att Vanja Blomberg hade lämnat de aktivas skara för att verka som ledare. Helt ny var Maud Karlén från GK Hermes i Stockholm. Sovjet och Ungern kom att dominera prislistorna. I lagtävlingen räckte den sammanlagda svenska prestationen endast till åttonde plats. I gruppfristående, där traditionen förpliktigade, lyckades svenskorna som vanligt blanda sig i toppstriden. Med de röda bollarna som redskap nådde de silverplatsen, bara besegrade av Ungern. Ann-Sofi Colling visade ännu en gång sin förmåga att prestera när det gällde som mest. Hon blev delad bronsmedaljör i hopp. På nytt kunde de svenska gymnasternas bravad betecknas som förstklassig.

För Karin Lindberg var det färdigtävlat på elitnivå efter OS 1956. Tre veckor före OS hade hon gift sig med Erik Lindén. Han var en ledande gestalt i AGF Örebro och han hade under ett flertal år varit tränare för gymnasternas herrlandslag. De nygifta kom att bosätta sig i Örebro. Här kom Karin Lindberg, änka sedan 1977, att leva fram till sin död i december 2020.