Göta Pettersson var en svensk elitgymnast som vann guld i lag- och truppgymnastik i VM 1950 och i truppgymnastik i OS 1952.
Göta Pettersson föddes i Stockholm 1926. Hennes far avled redan ett halvår före hennes födelse och hon växte upp med sin ensamstående mor. Göta Pettersson hade i början av sitt idrottsliv avsikten att bli simmare. När fritidssysselsättningen för skolungdom inleddes 1941 började hon även ägna sig åt gymnastik, som hon så småningom valde att satsa på. Hon anslöt sig till GK Stockholmsflickorna där hon tidigt tog plats i elitgruppen och snart blev tätflicka i föreningens uppvisningstrupp. Hon fick sitt definitiva genombrott 1946 då hon blev trea i SM. Redan nu tillskrevs hon stora chanser att nå högsta klass. År 1948 tog hon förstaplatsen i SM-tävlingen före Karin Lindberg och tillsammans med henne och Ann-Sofi Pettersson segrade Göta Pettersson då också i lagtävlingen. Vid de OS-uttagningar som ägde rum efter SM kvalificerade sig Göta Pettersson för en plats i OS-truppen. Från och med 1949 tävlade hon för Östermalms GF eftersom hennes tidigare förening hade upphört.
Tävling i gymnastik ingick i det olympiska programmet redan 1896 men kom under lång tid att vara förbehållen herrar. Damernas tävlingsdebut i OS-sammanhang skedde i Amsterdam 1928. Vid OS 1932 förekom inte någon damgymnastik men i Berlin 1936 var det dags för come back. Damernas OS-tävling var begränsad till en enda gren, truppgymnastik, och Sverige deltog inte.
Till OS i London 1948 sände Sveriges olympiska kommitté (SOK) åtta kvinnor att delta i gymnastikens lagtävling. Dessa var, förutom Göta Pettersson, Ingrid Sandahl, Karin Lindberg, Ingrid Andersson (GK Gymnos Stockholm), Märta Andersson (GIF Järnringen Malmö), Kerstin Bohman (Stockholms GF), Stina Haage (Stockholms GF) och Gunnel Johansson (Växjö Gymnastikkrets). Elva kvinnliga lag fanns på plats och tävlingen omfattade sju olika grenar. Den inleddes med fristående gymnastik utan redskap och denna gren vann svenskorna klart. Sverige låg bra placerat ända fram till sista grenen, som var fristående med redskap och där svenskorna hade valt hopprep. De svenska hopprepen medförde enligt den officiella Olympiaboken 1948 ”fullkomlig villervalla i domarnas hjärnor” och ”inkompetent bedömning” gjorde att Sverige föll till fjärde plats i slutprotokollet. Truppen och dess ledare Tora Amylongs tilldelades likväl stort beröm från många håll.
Framgången 1948 medförde en påtaglig optimism inför framtiden och en ökad satsning på de svenska gymnastikdamerna. Sommaren 1950 hölls VM i Basel i Schweiz med ett i jämförelse med tidigare år kraftigt utökat tävlingsprogram. Den svenska truppen innehöll flera nya namn. Förutom de från London erfarna Göta Pettersson, Ingrid Sandahl och Karin Lindberg ingick nu Evy Berggren, Vanja Blomberg, Gunnel Ljungström, Hjördis Nordin och Ann-Sofi Pettersson i truppen. Sverige med Carin ”Caj” Delden från Huskvarna som instruktör och ledare vann guld i lagtävlingen. De svenska damerna hemförde också guld i "trupptävling i fristående gymnastik med löst redskap". I denna disciplin, där redskapet bestod av röda bollar, svarade Kaija-Leena Bergérus för koreografi och träning. Vinsten genererade högljutt beröm över truppens insats. Den svenska truppen kunde resa hem med ytterligare två medaljer, i båda fallen erövrade av 18-åriga Ann-Sofi Pettersson, som sedan ett par år tillbaka tillhörde landets elit. Hon vann guld i romerska ringar och hon placerade sig som tvåa sammanlagt för de fyra individuella grenarna fristående, balans (bom), ringar och hopp.
Sju av de åtta kvinnor som hade tävlat i det svenska laget i VM 1950 återfanns i den trupp som kom att representera Sverige vid OS i Helsingfors 1952. I diskussioner om chanserna till framgång betonades genomgående att konkurrensen skulle bli mycket hård när alla nationer, inklusive Sovjet, nu ställde upp. I nationstävlingen, som betecknades som 9-kamp för 6-personslag, hamnade Sverige utanför prispallen. Liksom i London blev det fjärde plats och liksom då var förklaringen, enligt Olympiaboken 1952, ”mindre svenska motigheter i bedömningen” vilka föranledde ”många och svåra besvikelser”. En stor svensk triumf blev det däremot i den fristående tävlingen för 8-personslag med lösa redskap. Med sina röda bollar genomförde svenskorna på ett fulländat sätt det program som Kaija-Leena Bergérus var ansvarig för. Den poängsumma gruppen erhöll innebar att svenskorna med bred marginal vann guldmedaljen, medan Sovjetunionen fick nöja sig med silver och Ungern med brons.
För Göta Pettersson liksom kollegan Ingrid Sandahl utgjorde OS-guldet 1952 final på en ganska kort men synnerligen framgångsrik karriär. Hon gifte sig i början av 1953 och tycks i samband härmed ha lämnat gymnastiken.
Göta Pettersson dog i Stockholm 1993 och är begravd på Järfälla kyrkogård.
