Louise Granberg var författare, översättare och teaterdirektör och ledde Nya teatern i Stockholm under perioden 1877–1879.

Louise Granberg föddes 1812 i en syskonskara om fem döttrar. Fadern var dramatikern Per Adolf Granberg och modern hette Jeanetta Vilhelmina Hedmansson. Hemmet i Stockholm var litterärt och flickorna fick en intellektuell uppfostran. Föräldrarna lät även sina döttrar lära sig olika yrken. Louise Granberg avlade gesällexamen i färgning vid Tekniska högskolan. På bekostad av staten reste hon sedan omkring i Sverige och lärde ut hemfärgning. Hon lär också ha varit en skicklig snickare, svarvare och brodös och förfärdigade möbler och mattor. När hennes syster Jeanette Granberg gifte sig med teaterdirektören Edvard Stjernström flyttade hon med till deras hem och verkade som hushållerska och sekreterare. Tillsammans med sin syster verkade hon också som litteratör på Mindre teatern i Stockholm, vilken Edvard Stjernström drev fram till 1863. Sju år efter det att Jeanette hade dött i barnsäng, år 1864, ingick Louise Granberg äktenskap med änklingen. När Edvard Stjernström dog 1877 levde hon kvar i deras våning, men delade hushåll med sin mor och sina tre ogifta systrar som bodde i våningen en trappa ned.

Louise Granbergs bana som teaterdirektör inleddes efter hennes makes död. Hon var då 65 år gammal. I februari 1877, dagen efter begravningen av Edvard Granberg, samlade hon personalen och frågade om de vågade anförtro henne teaterdirektörsposten och stå henne bi i arbetet med att fortsätta sin bortgångne makes verk. Skådespelarna svarade enhälligt ja. Hon ansågs bland skådespelarna vara en pålitlig och teaterkunnig kvinna som ”med stillhet tagit del av alla teaterns arbeten” och ”troget stått vid sin mans sida vid de svåraste tiderna”. Hon hade varit sin makes rådgivare i smakfrågor och översatt, bearbetat och författat en stor del av teaterns repertoar. Dessutom ansågs hon alltid ha varit ”personalens bästa vän och talman” hos deras ”duktige, rättrådige, men mycket häftige chef”. Under Louise Granbergs ledning satte teatern upp 44 större verk och flera mindre pjäser. Att få en teater att gå runt ekonomiskt var dock inget lätt företag under slutet av 1800-talet. Det som drog publik var lätta komedier, farser och vaudeviller. Kanske var det oförenligheten i de ekonomiska villkoren och det folkbildningsintresse som Louise Granberg hyste som gjorde att hon gav upp livet på teatern redan två år efter makens död. Sommaren 1879 hyrde hon ut teaterlokalen till Ludvig Josephson och senare samma år sålde hon den till finansmannen Henrik Palme.

Louise Granberg var inte bara en tidig kvinnlig teaterchef utan gjorde också en pionjärinsats som översättare av dramatik. Hon översatte och bearbetade bland annat ett stort antal pjäser av Richard Sheridan och Émile Augier, två av de mest populära dramatikerna på Europas scener under 1800-talet. Hon skrev även egen dramatik i flera genrer, oftast anonymt, bland annat komedierna Tvänne ringar, som första gången spelades på Mindre teatern 1861, och Familjen Mohrin, som hade premiär på Nya teatern 1876. På Nya teatern spelades också hennes historiedrama I Sverige 1676, som handlar om häxprocesserna. ”Bellmaniaden” Johan Fredman i fem akter gavs första gången på Mindre teatern 1861. Hon skrev även borgerlig salongsdramatik som handlar om familj och äktenskap. En pröfvning hade premiär på Kungliga Dramatiska Teatern 1869. Hustrun däremot gick aldrig till premiär men kollationerades på samma teater 1886. Louise Granberg författade även pjäser tillsammans med sin syster Jeanette Granberg. De skrev bland annat Tidens strid eller det bästa kapitalet: skådespel i tre akter och fyra tablåer, 1850, och kallade sig då Carl Blink (Louise) och Georges Malméen (Jeanette). De två systrarna gjorde också översättningar och bearbetningar tillsammans. Det är ibland svårt att veta vilka verk av de två systrarna som är enskilda arbeten och vilka som är gemensamma produktioner.

Efter makens död började Louise Granberg skriva historiskt romantiska romaner. De var avsedda som folkbildande läsning för vuxna och ungdomar och knöt an till historikern och folkbildaren Georg Starbäcks historiska romansviter. Hon lärde sig också spånad och att spinna med två trådar och reste runt för att undervisa i dessa färdigheter. Hon intresserade sig dessutom för mathållning och arbetade för att introducera biodling, kaninavel, vintillverkning och insamling av krydd- och medicinalväxter i de svenska hemmen.

På sin ålders höst var Louise Granberg en av de mest utgivna bland periodens kvinnliga författare. Hennes serier Svenska medeltidsromaner, 1888–1890, och Svenska historiska romaner, 1891–1896, gavs ut under signaturerna Carl Blink och Erik Ejegod och var en bra affär för Albert Bonniers Förlag. Hon publicerade också ett antal tidsbilder. Den sista var Karl von Linnés levnadssaga, samlade anteckningar, 1907, ett häfte på 45 sidor, som publicerades samma år som hon dog.

Louise Granberg dog i Stockholm 1907, 95 år gammal, och är begravd på S:t Johannes kyrkogård i Stockholm.