Maria Charlotta Erikson var populär och framgångsrik skådespelare under den romantiska epoken. Hon var en viktig förebild och pedagog för nästa generation svenska sceniska artister, exempelvis Emilie Högqvist och Jenny Lind.

Maria Charlotta Erikson föddes 1794 av Christina Halling, som var i tjänst hos den franskfödde Pierre Joseph Lambert, konsertmästaren vid Kungliga Teatern (nuvarande Operan) i Stockholm. Flickan var född utom äktenskapet, men Joseph Lambert, sonen i huset, var troligtvis fadern. När modern gifte sig 1797 med kammartjänaren och senare vaddfabrikören Emanuel Erikson adopterade han Maria Charlotta Erikson, som då fick hans efternamn. Detta bar hon hela livet, med undantag av de år hon var gift 1812–1821. År 1805 inträdde hon i Kungliga Dramatiska Teaterns (nuvarande Dramatens) elevskola och blev inackorderad i pension hos läraren Sofia Lovisa Gråå.

År 1812 fick hon kontrakt som aktris på Kungliga Dramatiska Teatern. Maria Charlotta Erikson rönte 1812 viss uppmärksamhet för en biroll i Granbergs historiska drama Svante Sture och Märtha Lejonhufvud där hon lovordades för ”ren och skär diktion” och 1814 prisades hon som Sally i Hartford och Sally av Zschokke.

Maria Charlotta Erikson ansågs mest lämpad för talroller, trots att hon hade fått musikalisk utbildning, men hon sjöng ofta i pjäser och hade även smärre operaroller, som exempelvis Papagena i Mozarts Trollflöjten 1824. Detta år gifte hon sig med den femton år äldre kormästaren, sångaren, skådespelaren och läraren vid Kungliga Teaterns elevskola Johan Fredric Wikström. I juli samma år föddes deras första barn, sonen Johan August. Under de följande fyra åren föddes ytterligare tre barn.

År 1817 separerade makarna Wikström och 1821 skilde de sig. Maria Charlotta Erikson var sannolikt den drivande parten i processen då hon hade förälskat sig i den populäre violinisten, sångaren, tonsättaren och kapellmästaren Edouard de Puy, som var en maktfaktor på teatern. Deras förhållande beskrivs som stormigt, men även äktenskapslikt. När han plötsligt dog 1822 blev Maria Charlotta Erikson djupt chockad och i sorg drog hon sig tillfälligt tillbaka från teatern under resten av året. Senare under 1820-talet levde Maria Charlotta Erikson som kurtisan och var både 1829 och 1831 tjänstledig då hon födde två söner.

Runt 1820 började en ny generation skådespelare dominera ensemblen där Maria Charlotta Erikson ingick, med Nils Wilhelm Almlöf, Olof Ulrik Torsslow och Sara Torsslow. Dessa skådespelare blev alla viktiga kollegor till Maria Charlotta Erikson, exempelvis ansågs hennes samspel med Sara Torsslow excellent trots aktrisernas olikartade spelstil och utstrålning. Fram till 1834 dominerade de Dramatens kvinnliga ensemble.

Vid denna tid präglades ofta dramatiken av sentimentalitet, vari Maria Charlotta Erikson oftast gestaltade de romantiska unga kvinnorna, de levnadsglada unga fruarna och de ömsinta mödrarna. I detta fack blev flera av hennes rollskapelser mycket omtyckta av publiken, som exempelvis titelrollen i Thérèse eller den fader- och moderlösa flickan från Genève av Ducange 1820 och Beata i Lindebergs Blanka 1822. År 1824 hade hon flera publiksuccéer med titelrollen i Valérie av Scribe och titelrollen i Weber-Wolffs Preciosa, zigenarflickan som visar sig ha ädelt blod i sina ådror och slutligen får sin spanske ädling. Maria Charlotta Erikson hade även framgång i mer dramatiska pjäser som exempelvis Ofelia i Shakespeares Hamlet 1824. Andra uppskattade prestationer var hennes Thekla 1831 i Wallensteins död och Luise i Kabal och kärlek 1833, båda av Schiller.

Maria Charlotta Erikson hade goda språkkunskaper, en ansenlig allmänbildning och hon odlade sitt intellekt genom att hålla sig uppdaterad med internationell dramatik och även genom studieresor utomlands. Redan 1824 hade hon översatt en pjäs från franska, som hon fick uppförd, Den sedesamma eller Fruntimmerna sinsemellan av Dupaty. Enaktaren spelades tjugofem gånger under säsongen, vilket vid tiden var en publiksuccé. Än mer framgångsrik blev Felsheims husar, en komedi-vaudeville som hon översatte 1832 och Bernhard von Beskow skrev kupletter till. Den innehöll byxroller både för Maria Charlotta Erikson och Sara Torsslow, vilket ansågs som ett vågat inslag, och dess popularitet höll i sig även under senare generationer och spelades till och med år 1854 fyrtiofem gånger.

I slutet av 1820-talet började teatern gå med underskott vilket föranledde ledningen att 1828 försöka genomdriva nya avtal, som avsevärt skulle försämra skådespelarnas villkor. Ledningen valde att förtidspensionera vissa skådespelare som motsatte sig de nya förordningarna, däribland Maria Charlotta Erikson, som nu var fyrtio år. Under sin avskedsföreställning gav publiken henne sitt stöd med starkt bifall. Hon spelade sin succéroll Preciosa, samt en pjäs av Scribe Väktaren, som hon själv hade översatt från franska.

På våren 1834 gästspelade hon för första gången utanför huvudstaden, i Göteborg, dit hon återkom redan under sommaren, men då blev gästspelet avbrutet av den grasserande koleran, som lamslog landet och fick teatrarna att hålla stängt. Under sommaren 1835 var hon engagerad på Djurgårdsteatern, där hon bland annat medverkade i den omtalade föreställningen av Scribes Strozzi och Martino.

På Dramaten hade de yngre skådespelarna haft svårt att fylla rollerna efter den forna ensemblen och pressen propagerade för att de borde återanställas. Maria Charlotta Erikson återinträdde sålunda 1836 i aktiv tjänst, dock med lägre lön än tidigare. Nu stundade hennes verkliga storhetstid. Den populära Emilie Högqvist hade övertagit Maria Charlotta Eriksons gamla roller, och nu fick denna i sin tur överta vissa av Sara Torsslows roller, som äldre kvinnor, så kallade mère noble, exempelvis Drottning Elizabeth i Mary Stuart av Schiller 1836. På urpremiären 1821 hade Maria Charlotta Erikson gestaltat titelrollen.

Maria Charlotta Erikson och Emilie Högqvist kom från 1836 ofta att spela mot varandra. Troligtvis var den äldre kollegan en förebild för den yngre och influerade hennes rolltolkningar. Det går också att ana ett samarbete dem emellan. På sina respektive recetter presenterade de ofta nya pjäser som innehöll en bra roll för dem båda och som ibland gav dem möjlighet att gå utöver sina givna rollfack. De fungerade som innovatörer som moderniserade repertoaren och resulterade i många publiksuccéer. Den mest kända av dessa innovationer var Scribes Ett glas vatten 1841 där Emilie Högqvist spelade Drottning Anna och Maria Charlotta Erikson excellerade som den intriganta hertiginnan av Marlborough. Denna pjäs kom att bli en av Dramatens återkommande publiksuccéer i generationer framåt.

Maria Charlotta Erikson spelade framgångsrikt både tragedi och folklig komedi, men det var i den nya franska salongskomedin, som hon ansågs mästerlig. Hennes diktion var utmärkt och repliken utmärktes av temperament, kvickhet och kvick ironi. I samtiden ansågs hennes spelstil vara elegant och osedvanligt naturlig. Det fanns dock de som menade att hon spelade med ytlig känsla. Under sin karriär gestaltade Maria Charlotta Erikson 230 roller i 214 pjäser.

År 1837 började hon undervisa de kvinnliga eleverna på teatern, både sång- och talteaterelever, vilket hon fortsatte med till 1842. Den internationellt kända operasångerskan Jenny Lind intygade att Maria Charlotta Erikson hade påverkat hennes utveckling. Det var fler av Maria Charlotta Eriksons elever som skulle komma att bli betydelsefulla för svensk teater, exempelvis Zelma Hedin, Aurora Strandberg och Edvard Swartz, som började elevskolan vid 13 års ålder och ansågs för liten för att gå med de äldre manliga eleverna, utan i stället fick studera med de kvinnliga.

De sista åren av 1830-talet och de första två på 1840-talet var Maria Charlotta Eriksons konstnärligt mest framgångsrika, men 1842 valde hon ändå av okänd anledning att lämna Dramaten. Pressen låter dock ana att hon ansåg sig motarbetad av ledningen och hon hade rykte om sig att kunna vara både intrigant och härsklysten.

Maria Charlotta Erikson begav sig på en längre resa till Frankrike. Hon återkom till Sverige 1843 då hon tog engagemang vid olika resande teatersällskap i landsorten, som Berggrens, Wallins och Gilles. Dessa turnéer berodde säkerligen på ekonomiska faktorer då hennes pension hade dragits in, men det gav henne också en större och ny publik. Eftersom hon var den första skådespelaren med verkligt hög status som återkommande turnerade i landsorten, kom hon att bli betydelsefull för en kvalitetshöjning hos de turnerande teatersällskapen i Sverige.

År 1846 reste hon återigen ut i Europa där hon tillbringade två år. Vid återkomsten till Sverige var hon engagerad vid Mindre teatern i Stockholm, där hon exempelvis 1847 gjorde succé i titelrollen Markisinnan de Vilette av Birch-Pfeiffer. Säsongen 1849–1850 gästspelade hon mot Sara Torsslow på Mindre teatern i Markisinnan de Vilette och Vänskap i döden, där deras samspel återigen fick stort beröm. Vid några tillfällen gästspelade hon också på Dramaten, varav sista gången 1855, då publiken visade att hon ännu hade kvar sin popularitet.

Maria Charlotta Erikson dog 1862 i Düsseldorf, där hennes yngste son studerade målarkonst.