Mimmo Wåhlander var skådespelare som med sin säregna utstrålning blev ett lysande namn i en ny ungdomsgeneration som framträdde under 1950-talet.
Lillemor Astrid (Mimmo) Wåhlander var dotter till journalisten Herbert Wåhlander vid Östgöten i Linköping, senare Arbetet i Malmö, och Astrid Wåhlander, född Ekdahl. Enligt egen utsago älskade Mimmi Wåhlander redan i barndomen att klä ut sig och uppföra små teaterstycken och drömde om att bli stjärna. Senare började hon med amatörteater hos Lilla Teatern i Lund. Samtidigt blev hon upptäckt som fotomodell och mannekäng.
År 1955 blev hon elev vid Malmö stadsteaters elevskola och fick som premiärelev 1957 ett genombrott i pjäsen Anne Franks dagbok. En kritiker menade att hon med denna roll tog ett definitivt steg från elevstadiet till att bli skådespelare. Denne såg i Mimmo Wåhlander ett framtidslöfte och under de följande åren uppträdde hon i alla möjliga roller som till exempel Ariel i Stormen eller i musikalen Boyfriend och hon blev en av Malmöpublikens favoriter. Rollen i Vilhelm Mobergs pjäs Domaren medförde att hon fick Teaterförbundets Wilhelm Moberg-stipendium. Från 1960-talets början började hon även filma och knöts i början av 1960-talet till TV-teatern. TV-mediet gjorde att hon nådde ut till den riktigt stora publiken och rollen som Tintomara i Drottningens juvelsmycke 1967 blev det stora genombrottet för henne också på en nationell nivå.
1970-talet blev en besvärlig tid. Som ensamstående nybliven änka med två unga tvillingpojkar fick hon dessutom erfara de hårda villkor som möter en skådespelare på väg in i medelåldern och utan fast engagemang. Tidvis fick hon försörja sig med arbete inom sjukvården.
Möjligen kom hon även att begränsas av de egenskaper som medverkat till hennes genombrott i Drottningens juvelsmycke. Det fanns lite utrymme för de rolltyper som visat sig framgångsrika för henne, de närmast eteriska och överjordiska gestalter som fick liv genom hennes utstrålning. Det talades ibland om hennes ”trolska rådjursögon” eller om det madonneliknande skimmer som låg över hennes smala, veka ansikte. Själv uttryckte hon sin trötthet över sådana epitet och över att hon kom att bedömas efter dem.
Mimmo Wåhlander kom ofta också att placeras i roller som utsatta kvinnor. Det är symptomatiskt att det sceniska genombrottet kom som den förföljda judeflickan Anne Frank. Därefter fick hon en rad roller i liknande stil som den förtryckta direktörsdottern i filmen Goda vänner trogna grannar eller som portvaktardottern i Pärlemor som utsätts för incestuösa övergrepp av sin far.
Ett tydligt exempel på en roll där hon fick gestalta utsatthet och utstötthet i samhället på samma gång som hon fick tillfälle att uttrycka sin speciella utstrålning var som den historiska gestalten Helena Ekblom i Predikare-Lena i TV-filmen med samma namn, efter Tore Zetterholms pjäs, byggd på dennes roman. TV-versionen möttes av en ganska bister kritik men man kunde inte undgå att prisa Mimmo Wåhlander för hennes rolltolkning av denna säregna gestalt från det tidiga 1800-talets religiösa liv. En kritiker tyckte hon var ”gudsnådelig”, en annan att hon ”åstadkom ett smärre mirakel”. En tredje att hon nu tonat ner sin tidigare spända spelstil till ”en gripande mjuk fasthet och mer lärt sig de små gesternas oerhörda uttryckskraft.”
En mer avvikande roll blev som Yngsjömörderskan Anna Månsdotter i nyversionen för TV av Yngsjömordet 1986. Där var hon den onda genius i detta triangeldrama med incestuösa övertoner. Men även här kom hennes speciella utstrålning med de brinnande, mörka ögonen att skapa tyngd på huvudgestalten.
Mimmo Wåhlander avled 1992 och är begravd i minneslunden på Kungsholms kyrkogård. Hon är mor till skådespelaren Sven Ahlström.
