Andrea Andreen var en radikal läkare och banbrytande inom diabetesforskningen. Hon hade ett starkt socialpolitiskt engagemang som bland annat omfattade sexualupplysning och kvinnopolitiska frågor.

Andrea Andreen föddes 1888 och var det äldsta av textilingenjören och fabrikschefen Johan Walfrid Andreens och Selma Eleonore Wennerholms åtta barn. Hon föddes i Örby och bodde under uppväxten även i Norrköping och Fritsla. Föräldrarna var konservativa och troende schartauaner, men ville att döttrarna skulle få studera på samma sätt som sönerna. Andrea Andreen gick först i privatskola i Fritsla och undervisades sedan i hemmet av guvernant. Hon hade tidigt klart för sig att hon ville bli läkare. År 1901 började hon på Mathilda Halls skola i Göteborg. Två år senare började hon i den allra första så kallade gymnasieklassen vid Sigrid Rudebecks skola i Göteborg. I december 1905 gick hon upp som privatist för studentexamen vid Göteborgs Högre Latinläroverk. I februari 1906 påbörjade hon sina studier vid Uppsala universitet. Hon bodde i skolhushåll hos en äldre dam, där kristna förgrundsgestalter som Nathan Söderblom och Manfred Björkquist fanns bland gästerna. Hon erhöll den obligatoriska förberedande medicinsk-filosofiska examen i december 1906 och hade planer på att bli läkarmissionär. Under läsåret 1908–1909 var hon även aktiv som styrelsemedlem i Uppsala kristliga studentförbund.

I maj 1909 erhöll Andrea Andreen medicine kandidatexamen och gifte sig på sommaren med Theodor Svedberg, som tidigare varit hennes lärare i kemi. Maken var negativ till hennes medicinstudier och övertalade henne att i stället bli assistent i hans laboratorium. Under åren 1910–1913 läste hon kemi och medicin om vartannat. Hon var aktiv i Uppsala kvinnliga studentförenings sammankomster och läsåret 1913/1914 var hon dess vice ordförande. Hon blev även föreståndare för Uppsala kvinnliga studentförenings ”upplysnings- och platsförmedlingsbyrå”. I slutet av 1914 inleddes skilsmässoförhandlingar mellan henne och Theodor Svedberg. På hans begäran upphörde hans förmyndarskap över barnen och Andrea Andreen flyttade med dem till Stockholm 1915.

Andrea Andreen fortsatte sina studier vid Karolinska Institutet (KI). I Uppsala hade hon lärt känna flera kvinnliga läkare och medicine studerande och nu återknöt hon kontakterna med dem. År 1916 bildades Kvinnliga läkares permanenta kommitté (KLPK), som syftade till att stärka kvinnliga läkares möjligheter och professionella rättigheter. Ada Nilsson tog med Andrea Andreen till KLPK:s första möte, som hölls hemma hos Karolina Widerström, vilken hon då träffade för första gången. I kommitténs kärna fanns inledningsvis även Lilly Paykull, Elin Odencrants och Nanna Svartz.

Sommaren 1917 innehade Andrea Andreen ett förordnande som extra provinsialläkare i Julita distrikt, vilket blev en livsavgörande upplevelse. Vännen Honorine Hermelin hade bett henne att söka tjänsten. Anledningen var att Hermelin bodde i provinsialläkarbostaden och ville bo kvar och fortsätta ge den kurs i jordbruksarbete för arbetslösa fabriksarbeterskor, som hon hade startat tillsammans med Kerstin Hesselgren. Med Andrea Andreen på tjänsten kunde kursen fortsätta. Så träffade Andrea Andreen också Elisabeth Tamm på Fogelstad, vars vän och läkare hon senare blev, och via henne Elin Wägner, vän och stor förebild.

I januari 1919 erhöll Andrea Andreen medicine licentiatexamen vid Karolinska Institutet (KI). Strax därefter blev hon ledamot av Svenska Läkaresällskapet. Efter examen anställdes hon vid medicinkliniken på Sabbatsbergs sjukhus. Hon ägnade sig särskilt åt behandling av patienter med diabetes och gjorde tillsammans med Israel Hedenius en studie av blodsockernivån hos hjärtsjuka patienter, som resulterade i hennes första vetenskapliga artikel 1921. Under denna tid gjorde hon även studieresor till Berlin, Köpenhamn, London, Cambridge och Edinburgh. Därutöver hade hon privatmottagning. År 1923 startade hon ett kliniskt laboratorium för diabetesprovtagning och analys på Sankt Görans sjukhus. Några år senare övertogs laboratoriet av Stockholms stads hälsovårdsnämnd och utvecklades till att bli allmänt kliniskt, under Andrea Andreens fortsatta ledning. År 1945 bytte laboratoriet namn till Stockholms sjukhusdirektions kliniska centrallaboratorium och Andrea Andreen blev överläkare. Hon kvarstod som dess chef fram till sin pensionering 1953.

Vid tre olika tillfällen under åren 1926 till 1932 vistades Andrea Andreen vid Harvard Medical School. På laboratoriet där lärde hon sig den framstående svensk-amerikanska professor Otto Folins metod för blodsockerbestämning och påbörjade egen forskning. Hon besökte även Joslin Diabetes Center och införde sedan professor Elliot P Joslins behandling av diabetes i Sverige, vilken kombinerade insulin och specialkost. Andrea Andreen, som från 1925 även var läkare vid Stockholms stads norra diabetesmottagning, var en av de första svenska läkarna som använde insulin. År 1933 disputerade hon i klinisk kemi vid KI på doktorsavhandlingen On the distribution of sugar between plasma and corpuscles in animal and human blood.

Parallellt med studier, arbete och forskning fortsatte Andrea Andreens sociala engagemang. Tillsammans med Ada Nilsson, Alma Sundquist och Gerda Kjellberg med flera fortsatte hon Karolina Widerströms gärning inom sexualupplysning och friskvård. Hon undervisade i fysiologi vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm 1921–1941, i hälsolära vid Brummerska skolan och Statens normalskola för flickor 1922–1929 och i ärftlighetslära och sexualhygien vid Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning. Hon var även skolläkare vid högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm 1929–1947 och ordförande i Stockholms stads mödrahjälpsnämnd 1938–1941. Tillsammans med Ada Nilsson utgav hon 1935 Undervisning i sexualhygien. Kvinnors rätt till idrott var en annan fråga som engagerade Andrea Andreen, Karolina Widerström, Ada Nilsson med flera, och 1924 bildade de Svenska kvinnors centralförbund för fysisk kultur (SKCFK). SKCFK var kontroversiellt för idrottsrörelsen, vilket Andrea Andreen försökte bemöta genom att även vara medlem av 1927 års damkommitté inom Svenska idrottsförbundet.

Ett av Andrea Andreens viktigare uppdrag var 1935 års befolkningskommission. Ordförande var Nils Wohlin och i kommissionen satt Gunnar Myrdal, Sven Wicksell, Nils von Hofsten, Karl Magnusson, John Persson, Disa Västberg, samt senare Elin Wägner. Andrea Andreen hade flera uppdrag i kommissionen. Hon var ordförande för avdelningen som arbetade med lagförslag till förbud att avskeda kvinnor på grund av äktenskap, havandeskap och barnsbörd; hon skrev den känsliga delen om preventivmedel i kommissionens förslag till att upphäva preventivmedelslagen och hon arbetade för införande av varm skollunch. Nils Wohlin blev under kommissionens arbete hennes andra make. De var gifta 1937–1942.

Som medlem i Fogelstadgruppen var Andrea Andreen från 1920-talet och framåt på olika sätt involverad i Frisinnade Kvinnors Riksförbund (FRK) tillsammans med Ada Nilsson, Gerda Kjellberg, Alma Sundquist, Elin Wägner, Eva Andén och Kerstin Hesselgren. År 1931 ombildades förbundet till Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV). Likaså var hon regelbunden artikelförfattare i tidskriften Tidevarvet.

Fogelstadkretsen var liksom många svenska intellektuella nyfikna på Sovjet. Andrea Andreens första besök i landet skedde 1934, på en studieresa till Leningrad och Moskva arrangerad av socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift Morgonbris. Hon skrev flera reportage för tidskriften och blev senare medlem i Socialdemokratiska partiet, 1937–1948. Med på resan var bland andra Elin Wägner, Flory Gate, Signe Höjer och Harry och Moa Martinson.

När Kvinnornas Demokratiska Världsförbund (KDV) bildades i Paris 1945 deltog Andrea Andreen som observatör för den så kallade Radikala gruppen inom SKV, som samlade Fogelstadkretsen. Hon rapporterade även för Morgonbris. Hon övertog ordförandeskapet i SKV efter Kerstin Hesselgren och innehade posten 1946–1964. År 1950 anslöt sig SKV till Svenska Fredskommitténs namninsamling mot atomvapen, den så kallade Stockholmsapellen. Svenska Fredskommittén (SFK) var i sin tur ansluten till det i Helsingfors 1949 bildade World Peace Council, Världsfredsrådet, (WPC). WPC stöddes av Sovjetunionen och motarbetades av USA.

Från den 13 december 1951 och fram till sin död 1972 övervakades Andrea Andreen av SÄPO. SÄPO:s intresse torde ha stärkts av att WPC 1952 utsåg henne som en av sex vetenskapliga experter för att undersöka om USA använt bakteriologisk krigföring i Korea och Kina, the International Scientific Commission for the Facts Concerning Bacterial Warfare in China and Korea. Kommissionen samlade och analyserade material under resor i Kina och Korea under sommaren 1952 och nådde slutsatsen att USA hade använt bakteriologisk krigföring. Andrea Andreen översatte kommissionens rapport till svenska och utgav den med eget förord och reseberättelse på eget förlag, Bakteriekrig i Korea och Kina: rapport från den internationella vetenskapliga kommissionen för undersökning av fakta rörande bakteriekrig i Korea och Kina, 1952. Arbetet med kommissionen renderade henne dels Internationella Stalin-fredspriset 1953 som hon mottog vid en ceremoni i Moskva 1954, dels hätsk kritik och personliga påhopp. Det minskade inte hennes engagemang i fredsrörelsen som hon behöll livet ut. Hennes sista artikel bar titeln ”Krigföring med BC-vapen” och publicerades i Vi mänskor våren 1971.

Andrea Andreen dog 1972 och vilar i Minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.