Barbro Backberger var en välkänd och omskriven författare, journalist och feministisk debattör.

Barbro Backberger föddes 1932 och växte upp i Kungälv med fem syskon under de magra åren under andra världskriget. Fadern, som växt upp och tagit studenten i Uppsala, var först föreståndare för Systembolaget i Marstrand och sedan tjänsteman vid den stora ABC-fabriken som tillverkade sportutrustning i Kungälv. Modern var med den tidens beteckning hemmafru. Efter åren i folkskola fortsatte Barbro Backberger med flickskola och gymnasium i Uppsala, där hon bodde hos sin farbror och faster på Ärna gård. Farbrodern, som var kamrer vid Ärna flygplats, förvaltade gården och höll många hästar, vilka blev ett livslångt intresse för Barbro Backberger.

Efter studentexamen fortsatte Barbro Backberger med studier i sociologi och litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och efter fil.kand.examen tog hon sikte på en licentiatavhandling om Agnes von Krusenstjerna. Under studietiden träffade hon ortnamnsforskaren Thorsten Andersson och de var gifta åren 1957–1958. Efter skilsmässan från Andersson tog hon sig efternamnet Backberger. En tid arbetade hon som mentalskötare vid Ulleråkers sjukhus.

År 1965 debuterade Barbro Backberger med diktsamlingen Goddag, yxskaft på Albert Bonniers Förlag, en samling upproriska och bitska feministiska dikter. Då hade hon redan under året gjort sig väl känd som skribent och debattör med artiklar i bland annat Dagens Nyheter om fördomar kring tonårssexualiteten och en essä i tidskriften Ord & Bild med titeln ”Det förkrympta kvinnoidealet”, som var en granskning av den patriarkala världsbilden i läroböcker, skönlitteratur och inte minst i den kolorerade veckopressen. Diktsamlingen fick goda omdömen och flera recensenter nämnde släktskapet med samtida poeter som Sonja Åkesson, Elsa Grave och Majken Johansson. Många ansåg ändå att Barbro Backberger gjorde sig bättre i dagsjournalistikens debattformat. Liknande kommentarer skulle möta även hennes senare skönlitterära utgivningar.

Debattformatet blev Barbro Backbergers signum och gjorde henne känd även utanför Sveriges gränser. På julafton 1965, samma år som hennes litterära debut, publicerade Dagens Nyheter hennes text ”Den heliga familjen” på kultursidan, ett ursinnigt angrepp på det borgerliga samhällets äktenskapsinstitution och kvinnosyn. Artikeln ledde till såväl hätsk debatt som stort gensvar hos den framväxande andra vågens kvinnorörelse. Under åren 1966–1968 deltog Barbro Backberger i Grupp 222, en tidig svensk nätverks- och påtryckningsgrupp i jämställdhetsfrågor, med medlemmar som Eva Moberg, Rita Liljeström och Gertrud Sigurdsen. Gruppen hade fått sitt namn efter gatunumret till den bostad i Alvik där Annika Baude, som 1964 tagit initiativ till gruppens möte, levde.

År 1966 publicerade Barbro Backberger också essän ”Det förkrympta kvinnoidealet” i bokform, och hon började mer och mer framträda som offentlig debattör och föredragshållare, ofta intervjuad i dagspressen om sina ståndpunkter. Året därpå var hon med och startade den ideella föreningen Författarcentrum, samtidigt som hon var gästredaktör för Ord & Bild, där hon gjorde ett specialnummer om vad hon beskrev som samhällets mest missgynnade områden, mental-, kriminal- och narkomanvården. Kriminalvården skulle även fortsättningsvis bli en fråga som Barbro Backberger engagerade sig starkt i, liksom ökat bistånd till utvecklingsländerna, kampen mot ett svenskt medlemskap i EU och stopp för nya kärnvapenprov.

Genom studierna i Uppsala blev Barbro Backberger bekant med Karin Westman Berg som disputerat 1962 på en avhandling med titeln Studier i C.J.L. Almqvists kvinnouppfattning. När Karin Westman Berg startade det första könsrollsseminariet vid Kursverksamheten i Uppsala på hösten 1967 var Barbro Backberger en av tillskyndarna och bidrog med en föreläsning om sin egen Krusenstjerna-forskning. Den och de andra föreläsningarna gavs ut i bokform på hösten samma år, 1968, med titeln Könsroller i litteratur från antiken till 1960-talet; en bok som blivit en klassiker på litteraturlistorna för genusvetenskap. Ett annat märkbart resultat blev att Barbro Backberger och sju andra deltagare i seminariet bildade det feministiska nätverket Grupp 8 våren 1968.

Samma år flyttade Barbro Backberger från Uppsala till Hässelby i utkanten av Stockholm. Där skrev hon kritiska artiklar om de nya förorterna som ”välfärdssamhällets koncentrationsläger”, ett begrepp hämtat från den amerikanska författaren och debattören Betty Friedans beskrivning av hemmafrusyndromet i hennes bok The Feminine Mystique som då kommit ut i svensk översättning. Barbro Backberger menade att samhället satsade på kommersialism och utbyggda köpcenter i stället för daghem och arbetsplatser, med deprimerade, frigida och smygalkoholiserade kvinnor som resultat. Protester mot denna negativa bild lät dock höra sig från kvinnorna i Skärholmen. År 1971 gick Barbro Backberger med i dåvarande VPK, Vänsterpartiet kommunisterna, och var under åren 1973–1979 suppleant i riksdagsgruppen, samt 1975–1980 ledamot av partistyrelsen. Därefter lämnade hon partiet som hon menade var auktoritärt och fruktade starka kvinnor.

År 1977 gav Barbro Backberger ut den delvis självbiografiska uppväxtromanen Inga träd växer in i himlen som fick uppskattande recensioner och Tidningen Vi:s litteraturpris. Den historiska berättelsen Sagan om grobladens rike, 1983, och diktsamlingen Vilda drömmars land, 1990, för barn och ungdom rönte dock mindre uppmärksamhet.

Under 1970-talet samarbetade Barbro Backberger också med Bruksteatern, en fri teatergrupp i Malmö, med manus till två pjäser, Fattig och dessutom kvinna, 1975, och Hick! Eller Mordet på ölstugan, 1978, om en kvinnlig alkoholist. År 1981 visades hennes barnpjäs Susanna och draken i TV.

Barbro Backberger avled i Hässelby 1999.