Beda Wennerqvist var folkskollärare och föreståndare för Svenska Kyrkans Missions (SKM) skola vid missionsstationen Appelsbosch i Natalprovinsen, Sydafrika.
Beda Wennerqvist föddes 1855 i Kristinehamn. Hennes föräldrar var spegelfabrikören Johan Wilhelm Wallin och Johanna Wallin. Beda Wennerqvist avlade folkskollärarexamen 1883 vid Stockholms folkskollärarinneseminarium. Därefter tjänstgjorde hon som första lärarinna vid Frimurarbarnhuset i Kristineberg i åtta år. Hon var en kort tid även föreståndare vid Ebba Boströms skola i Uppsala.
Det hade rått delade meningar om en kvinna eller man skulle anställas på posten som föreståndare på SKM:s skola på missionsstationen Appelsbosch. Missionärskonferensen i Sydafrika, där endast män ingick, föreslog att en man skulle vara ansvarig för skolan. Styrelsen för SKM gick emot konferensens beslut och önskade istället en svensk kvinnlig lärare. Därmed blev Beda Wennerqvist den första kvinnliga folkskolläraren i missionens tjänst. Hon var välutbildad och hade yrkeserfarenhet som lärare. Ett par månaders språkstudier i England förberedde henne för Sydafrika.
Vid Appelsbosch missionsstation hade barnhem och skola startats av Fredrik och Aurora Ljungquist. Den senare hade ett omfattande, ansvarsfullt men oavlönat arbete. Det tycks vara ett vanligt mönster vid den tiden att kvinnors missionsarbete initierades av missionärsfruar och övertogs efter en tid av ogifta, avlönade kvinnor. I början av 1890-talet arbetade åtta kvinnor inom SKM i Sydafrika, tre gifta och fem ogifta. De var mestadels småskollärare.
Beda Wennerqvist arbetade efter sin ankomst till Appelsbosch 1892 framförallt i skola och barnhem samt gav kurser i sömnad. Under 1893 undervisades 51 afrikaner i missionsstationens skola, 28 i två barnhem, ett för pojkar och ett för flickor. Förutom undervisning ägnade hon mycket tid åt kristendomslektionerna. För Beda Wennerqvist var nämligen arbete i skola och barnhem underordnat det stora målet att zuluerna skulle lära känna Gud.
I Beda Wennerqvists dagboksanteckningar och brev framgår hur zuluflickor och unga zulukvinnor sökte sig till Appelsbosch, ofta efter att ha flytt hemifrån. Anledningen kunde vara planer på ett oönskat äktenskap eller längtan efter att få lära sig läsa. Frågan om hur dessa flickor skulle behandlas, tillåtas att stanna eller skickas hem, ledde till konflikt med stationsföreståndaren Fredrik Ljungquist som menade att flickorna måste lyda sina föräldrar enligt fjärde budet. Beda Wennerqvist ville däremot respektera flickornas önskan. Motståndet från föräldrarna mot flickornas självständiga beslut var delvis av ekonomisk art. I zulusamhället var kvinnor alltid någons egendom och deras pekuniära värde räknades i boskap som myntfot.
Flickor och unga kvinnor kom också för att lära sig sy och laga kläder. I samband därmed ägnade sig Beda Wennerqvist åt att berätta bibliska berättelser och på andra sätt samtala med dem om den kristna tron. Ett av målen för de kvinnliga missionärerna var att fostra flickorna till goda kristna mödrar och fruar.
Att arbetet var framgångsrikt visar siffror för de följande åren. År 1895 gick det 168 zuluer i SKM:s skolor och 100 var barnhemsbarn. Av de 301 medlemmar i de församlingar som bildades var majoriteten kvinnor. Också i missionsskolorna var majoriteten av eleverna flickor, ungefär dubbelt så många flickor som pojkar.
Goda medarbetare rekryterades bland dem som på olika sätt kom till Appelsbosch. Bland de namngivna finns Balungile, en flicka som tränade Beda Wennerqvist i zuluspråket och korrigerade hennes utkast till kristendomslektioner. Balungile bodde också hos den svenska missionären. En annan zulukvinna som arbetade och levde nära Beda Wennerqvist var Nomampo Lutuli. Deras relation kan ses som en mor-dotter-relation. Nomampo Lutuli gjorde ett medvetet val att bli kristen och stannade för att arbeta på Appelsbosch istället för att gifta sig och bli mor.
Det fanns en utbredd respekt för Beda Wennerqvist. Hon höll styvt på stil och disciplin, och det var uppskattat av zuluerna. I hennes skolhem skulle man lyda Gud och hans bud. Det var inte bara skolämnen hon lärde ut, utan en fast livsstil, ett starkt livsmönster. Det var något verkligt imponerande med henne, i hennes gestalt såväl som i ord och uppträdande. I engelska kretsar kallades hon The princess of Sweden.
Efter pensioneringen 1921 ägnade Beda Wennerqvist sig åt frivilligt arbete i ungdomsvård och bland kvinnor i fängelset i Dundee. En av hennes sista insatser var att ställa i ordning Svenskbo i Durban, som var en gåva av Hedvig Posse. Där skulle de svenska missionärerna få ett vilohem och där kunde svenska sjömän få samlas.
Beda Wennerqvist avled i Dundee i oktober 1928.
