Brita von Horn var dramatiker och regissör och en av grundarna av Svenska dramatikers studio.

Brita von Horn föddes in i en adlig släkt i Sörmland 1886 och var verksam i Stockholm. Hennes morfar Knut Filip Bonde var chef för Kungliga Dramatiska Teatern 1852–1856. Modern dog när Brita von Horn var tre år och hon hade endast glimtvisa minnen av sin pappa, som de yngsta syskonen alltid kallade för ”kammarherrn”. Hon ansågs klen och led troligen av barnpolio. Hennes dåliga hälsa i ungdomen gjorde att hon fick göra det hon ville. Hon reste och kunde ägna sig åt litteratur och teater. Hon behövde inte gifta sig. I unga år ville hon bli skådespelerska och tog privatlektioner hos skådespelerskan Signe Hebbe.

Brita von Horn var ung aspirerande recensent i publiken när Intima teatern öppnade 1907. År 1912 debuterade hon som dramatiker med pjäsen Lucrezia. Pjäsen, som endast gavs ut i bokform, mottogs positivt. Signaturen S. E-d, Sigrid Elmblad, i tidskriften Dagny skrev att dramat gav ”löfte om växtkraft” men att det inte var lämpligt som scenpjäs. Fem år senare, 1917, fick Brita von Horn ett genombrott med pjäsen Kring drottningen med Pauline Brunius, Tora Teje och Gösta Ekman den äldre i huvudrollerna. Recensenterna var övervägande positiva till Brita von Horns scendebut.

År 1921 introducerade Brita von Horn dramatikern Anton Tjechov för Stockholmspubliken med en egen uppsättning på Djurgårdsteatern, 1921, med skådespelare från bland annat Strindbergs Intima teatern. Därefter gav de Fröken Julie. De tvingades dock stänga under vintern på grund av stark kyla och för att det snöade in på parketten.

Brita von Horn startade 1930 Teatern vid Sveavägen, belägen på Sveavägen 52. Invigningspjäsen var en iscensättning av Elin Wägners Norrtullsligan, dramatiserad och regisserad av skådespelaren Einar Fröberg, med premiär den 12 september. Teatern gick i konkurs efter drygt ett år. Brita von Horn fortsatte dock att vara produktiv. Hon översatte dramatik till svenska och fortsatte att skriva egen dramatik. År 1933 hade hennes pjäs Pullan eller En kvinna med flax, premiär på Karl Gerhards teater Folkan i Stockholm. Det blev succé med Tollie Zellman i huvudrollen. Pjäserna Jag, Konungen och Bayonne hade premiär i Dramatikerstudions regi och Kungens amour invigde Sveriges Radios nya satsning på teater i Radio, Eterteatern, 1925. Kungens amour spelades på Komediteatern, före detta Intima teatern på Birger Jarlsgatan. Paret Alice och Ernst Eklund, som även drev teatern, spelade huvudrollerna. När inspelningen gjordes förflyttades hela föreställningen till radiostudion.

Brita von Horns och Elsa Collins pjäs Aschebergskan på Widtsköfle antogs av Dramaten under Olof Molanders chefskap, men den ströks av nästa chef, Pauline Brunius. Pjäsen hade urpremiär på Dramatikerstudion. Den fick sedan premiär på Helsingborgs stadsteater den 21 september 1944 och inledde Ingmar Bergmans chefstid där. Pjäsen Jag ska låta höra av mig, av Brita von Horn under pseudonymen Henning Johansson, vann första pris, bland 460 tävlingsbidrag, i Sveriges Radios dramatikertävling år 1946. År 1947 spelades den på Borgarskolan i Dramatikerstudions regi.

Brita von Horn hade gjort sig ett namn som författare av historiska pastischer och Stockholmsskildringar, men hon räknades inte till eliten. Hennes senast utgivna roman vid tidpunkten för författarmötet i Sigtuna 1939 hette Bobo och aristokraterna och hade kommit ut i december 1938. Den skildrar en kärleksrelation mellan två män från olika samhällsklasser och tydliggör Brita von Horns engagemang i jämställdhets- och fredsfrågor. En vecka efter mötet i Sigtuna höll hon ett föredrag i Viktoriasalen i Stockholm. Föredraget handlade om den manliga dominansen i samhället och inom kulturen och hur denna enkelriktning ledde till våldsideologi och brutalitet.

Tillsammans med Hagerman, Elsa Collin och en av tidens kulturella giganter, Vilhelm Moberg, startade Brita von Horn några månader senare Svenska dramatikers studio eller Dramatikerstudion, som den också kallades. Moberg gav Dramatikerstudion legitimitet inom fältet, Ragnar Josephson och Alice Lyttkens hjälpte till i bakgrunden. Studion hade under krigsåren stöd från många av Stockholms recensenter och kulturelit. Det skulle visa sig att den svenska dramatiken var livskraftig. Det skrevs dessutom flera pjäser som skildrade motstånd mot krigshetsen och mot nazismen.

Dramatikerstudion inhystes först på Grev Turegatan, där gruppen fick tillgång till en enkel repetitionslokal. År 1942 fick teatern och Brita von Horn själv möjlighet att flytta in hos vännen operettstjärnan Anna Norrie, på Hamngatan 28 i Stockholm. I början av 1950-talet, då Norrie hamnade på sjukhus, fick Dramatikerstudion hyra hela hennes bostad som sträckte sig över två lägenheter. Där fanns det plats för en scen åt Dramatikerstudion, som då bytt namn till Kammarteatern. I mitten av 1950-talet fick Brita von Horn löfte om en fast scen i en före detta biograf på S:t Eriksgatan. Den hette Ströget och byggdes om för teaterverksamheten. Kostnaderna blev mycket högre än vad som beräknats. Eftersom teatern fick stöd av Stockholms stad, tog staden över lokalen. Ströget blev den sista anhalten för teatern, som sedan tvingades i konkurs.

Brita von Horns syn på teater var att den skulle vara visionär och intim med skådespelarna och dramatiken i centrum. Hennes teatersyn kan avläsas i intrycken hon förmedlade från den franska teatern Vieux Colombier. Den var, förutom Strindbergs Intima teater, en stark förebild för Dramatikerstudions konstnärliga inriktning. I ett föredrag i Stockholm, Om teaterns förnyelse, som trycktes 1921, talade Brita von Horn om den framtida teatern. Hon talade med stort patos om den nya teatern som hon, tillsammans med skådespelare från Strindbergs teater nu var på väg att starta på Djurgårdsteatern. Liksom Pär Lagerkvist kritiserade hon den naturalistiska teaterns dominans inom svensk teater. Naturalismen, som helt dominerade den svenska teaterscenen efter Ibsen, hade urartat. Det som kännetecknade svensk teater, enligt Brita von Horn, var att ”den huvudsakligen kom att bestå i – rekvisita”, och att mer och mer ”bråte” bars in på scenen. Den ”slentrianmässiga naturalismen” dominerade och fick beröm endast på grund av ett ”ypperligt skådespelarmaterial”.

Efter nederlaget med Ströget bosatte sig Brita von Horn under allt längre perioder i sitt hus i Skagen, som hon köpt efter succén med dramat Kring drottningen i början av 1900-talet. Därifrån fortsatte hon driva olika dramatikprojekt och verkade för ett samarbete mellan de nordiska länderna. Hon avled där 1983.