Charlotte Mannheimer var konstnär och mecenat. Som mecenat hade hon under 1910- och 1920-talen stort inflytande på konstlivet i Göteborg.

Charlotte Mannheimers föräldrar var den danske grosshandlaren Arnold Abrahamson och hans holländska hustru Flora de Jongh, båda av judisk börd. Hon var näst äldst i en syskonskara av sex och föddes i London 1866. Som 16-åring började hon studera måleri vid South Kensington School of Art. Familjen flyttade till Köpenhamn 1884 och Charlotte Mannheimer fortsatte sina studier hos olika konstnärer innan hon 1888 började för Viggo Johansen på Det Konglige Danske Kunstakademiet. I samband med giftermålet med juristen och liberale politikern Otto Mannheimer 1893 flyttade hon till Göteborg.

Charlotte Mannheimer var fast besluten att som gift fortsätta sitt konstnärskap. Hon skrev in sig på Göteborgs Musei rit- och målarskola (sedermera Konsthögskolan Valand) men deltog bara sporadiskt i undervisningen eftersom fem barn föddes mellan åren 1894–1904. Familjeplikterna tog över och tiden för eget konstnärskap blev knapp även om hon hade tillgång till ateljé.

Paret Mannheimer startade 1901 tillsammans med några andra pedagogiskt och kulturellt intresserade göteborgsfamiljer en reformskola för flickor och pojkar, Göteborgs högre samskola, en av de första konfessionslösa skolorna i Sverige. Skolan ägnade mycket tid åt musik, teater och teckning och Charlotte Mannheimer vikarierade ibland som teckningslärare och satte 1920 upp sitt sagospel Den vise mannen och prinsessan. För att överbrygga eventuella motsättningar mellan skola och hem bjöd Charlotte Mannheimer in föräldrar och lärare till samtal om uppfostran och för att lyssna på gästande författare som exempelvis Ellen Key och skolmannen och politikern Fridtjuv Berg.

På paret Mannheimers silverbröllopsdag 1918 instiftade vännen och konstsamlaren Conrad Pineus ett stipendium till Charlotte Mannheimers ära. Stipendiet delades ut till elever vid Göteborgs Musei rit- och målarskola. Stipendiaten utsågs av Charlotte Mannheimer och skolans föreståndare. Hon blev 1930 skolans första kvinnliga styrelseledamot. Även makens bröder instiftade en fond på silverbröllopsdagen, Otto och Charlotte Mannheimers fond, avsedd att användas till inköp av konst för deposition i skolorna. Charlotte Mannheimer gjorde inköpen.

Charlotte Mannheimer drev konstgalleriet Ny konst åren 1918–1925. Sigrid Hjertén hade en separatutställning på galleriet i slutet av 1918. Från 1917 var Charlotte Mannheimer vice ordförande i Göteborgs Konstförening och under 1920-talet satt hon med i både arbetsutskott och inköpsnämnd och kämpade för inköp av den unga samtidskonsten till konstlotteriet. Hon hade inflytande över vilken konst som visades i Göteborg både genom sitt galleri och konstföreningens utställningslokaler, som låg i Valandhuset och från 1923 i Konsthallen. Genom hennes försorg utökades Göteborgs konstmuseums konstsamling med inköp av den nya konsten. Åren 1918 och 1919 fick museet extra resurser för att förvärva konst av unga konstnärer genom donationer ur svärföräldrarna Theodor och Hanne Mannheimers fond. Inköpen gjordes av en särskild nämnd i vilken Charlotte Mannheimer ingick tillsammans med museets intendent Axel Romdahl och konstnären Birger Simonsson. Charlotte Mannheimers ekonomiska generositet och starka intresse för samtidskonsten bidrog till att flera konstnärer bosatte sig för kortare eller längre tid i Göteborg. Hemmet på Föreningsgatan 8 stod alltid öppet för konstnärsvännerna i det nya avantgardet.

Charlotte Mannheimer var en begåvad kolorist, men som konstnär kände hon sig isolerad tills hon mötte de 20 år yngre konstnärer, som senare kom att kallas den första generationens göteborgskolorister. Gösta Sandels, Sigfrid Ullman och Birger Simonsson kallades skämtsamt för ”Charlottes gossar”. Charlotte Mannheimers konst uppskattades av dem och hon förstod tidigt att uppskatta den nya moderna konsten. Uppmuntrad av sina yngre kolleger reste hon med några av dem till Paris 1909 och studerade en kort tid vid Henri Matisses målarskola. Studierna där förändrade inte hennes måleri.

Konstnären Richard Bergh hade tidigt uppskattat Charlotte Mannheimers måleri och sett till att hon 1894 blev invald i det betydande Konstnärsförbundet, i vars regi hon debuterade samma år. Den första separatutställningen arrangerades 1913 av Konstföreningen i Valandhuset. Museets intendent var inte nådig i sitt omdöme i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, medan recensenten Birger Bæckström i Göteborgs-Posten skrev att Charlotte Mannheimer hade säker känsla både för komposition och form och en bedårande kolorit. Han hyllade henne med orden ”den bästa kvinnliga konst som finnes i vårt land”.

Året därpå deltog Charlotte Mannheimer tillsammans med Birger Simonsson, Gösta Sandels och Sigfrid Ullman i en utställning i Sveriges allmänna konstförenings lokal i Stockholm. Hon deltog 1921 i Föreningen Svenska konstnärinnors utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm tillsammans med bland andra Siri Derkert, Sigrid Hjertén och Vera Nilsson samt dottern Agnes Heiberg och systern Florence Abrahamson vilka också var konstnärer. Hon fick en egen sal för sina verk i den retrospektiva avdelningen i den stora utställningen på Göteborgs konstmuseum i samband med Göteborgs stads 300-årsjubileum 1923. År 1933 ställde hon ut på norska Kunstnerforbundet i Oslo.

Charlotte Mannheimer målade främst porträtt och interiörer men också en del trädgårdsbilder. Hennes barn är modeller i ett flertal målningar. Hon målade flera porträtt av familj och vänner. Ett av porträtten var en blåklädd Sven Lönborg, Samskolans rektor, i ljusa färger, som blev uppskattat i samtiden och som får en senare recensent att tänka på den franske impressionisten Auguste Renoir. Paret Mannheimer ägde i sin konstsamling målningen Trädgård av denne konstnär, vilken 1935 skänktes till Göteborgs konstmuseum av deras arvingar. Stilistiskt låg Charlotte Mannheimers måleri nära en intim dansk realism men med impressionistiska influenser.

Minnesutställningen 1935, som visades på Göteborgs konsthall, var gemensam för Charlotte Mannheimer och dottern Agnes Heiberg. Hennes andra minnesutställning med 42 verk hölls 15 år senare på Konstnärshuset i Stockholm. Då kallades hon ”en svensk Berthe Morisot” efter den kvinnliga franska impressionisten. Charlotte Mannheimers produktion var inte stor men högt uppskattad för sina måleriska och koloristiska kvaliteter. Gotthard Johansson, recensent på Svenska Dagbladet, menade att de kvaliteterna ger henne en plats i svensk konsthistoria inte bara som mecenat utan också som konstnär.

Charlotte Mannheimer avled 1934. Hon är begravd på Gamla begravningsplatsen (tidigare Mosaiska begravningsplatsen) i Göteborg.