Ellen Dahlberg var en av de första kvinnliga reportagefotograferna i Sverige, verksam från 1940-talet och framåt.

Ellen Dahlberg föddes som Ellen Tradelius i Berlin 1921. Hon kom till Sverige som judisk flykting 1938, strax efter att hennes syster flytt till Sverige. Föräldrarna, Alice och Siegfried Tradelius var kvar i Tyskland. De arbetade båda i familjeföretaget, en textilfirma. Kort efter att Ellen Dahlberg rest till Sverige fängslades föräldrarna av nazisterna. Modern dog i fångenskapen. Fadern, som fick permission i samband med moderns begravning, lyckades fly till Holland och tog sig därefter till Sverige.

Ellen Dahlberg bosatte sig till att börja med hos sin syster Hilde i Stockholm. Hon bestämde sig snart för att satsa på fotografyrket. Första arbetet var som assistent hos fotografen Inga Ljungberg. Därefter fick hon en lärlingsplats och arbetade som assistent åt fotografen Anna Riwkin-Brick 1939—1940. Hon var där samtidigt med fotografen Eva Siao. Anna Riwkin-Bricks inriktning var vid den tiden porträtt- och dansfotografi. Ellen Dahlberg ägnade sig hellre åt samhällsreportage, trots att hon ofta fick höra att en kvinna inte kunde bli pressfotograf.

I Anna Riwkin-Bricks ateljé lärde sig Ellen Dahlberg fotografyrkets grunder. Hon tog även kvällskurser för att lära sig mer om fotografi och hon började göra reportage. Ellen Dahlberg fotograferade på kvällarna, bland annat i hamnen i Gamla stan och hon lyckades sälja några bilder. Den första bilden fick hon 25 kronor för, men den publicerades aldrig. Därefter beställde journalisten och redaktören Carl-Adam Nycop flera bilder, som publicerades. Ellen Dahlberg skulle komma att jobba mycket för honom genom åren. Det första stora fotoreportaget gjorde hon i samband med en resa i Nils Holgerssons fotspår.

Ellen Dahlberg gifte sig med journalisten Nils Dahlberg 1940. I början av 1940-talet gjorde de reportage tillsammans och sålde dem till svenska tidskrifter, som Se, Folket i Bild, veckotidningen Vi, SSU:s tidning Frihet, Socialdemokraten, Statsanställd samt andra fack-och veckotidningar. År 1943 gjorde de flera reportage för tidskriften Se som visar på den inriktning de ofta valde: ”Slummen i folkhemmet” (nr 8), ”Norrlands fattigdom jagas på flykten” (nr 14), ”Vad får man för 1:50?” (nr 15) och ”Sverige börjar bli rustat till tänderna!” (nr 21). Deras artiklar och bilder vittnade om ett socialt engagemang och visade på missförhållanden och brister i samhället.

Ellen Dahlbergs arkiv omfattar många olika teman och hon sålde även bilder till utländska tidskrifter, till exempel National Geographic. Ellen Dahlberg fick flera erbjudanden om att fotografera mode och att arbeta på veckotidningar som Vecko-Revyn som hon tackade nej till.

Ellen och Nils Dahlberg gjorde två reportageresor till Sydamerika, 1944—1945 och 1947. Den första resan började i det ockuperade Norge med första stopp i Buenos Aires, Argentina. Under båtfärden lärde sig Ellen Dahlberg spanska för att bättre kunna kommunicera med människorna hon mötte. Under denna reportageresa besökte de även Karibien och Nordamerika. Det var en chansning att såsom judisk flykting från Tyskland resa över Atlanten 1944, men resan kunde genomföras utan hinder. Som kvinnlig fotograf väckte Ellen Dahlberg stor uppmärksamhet i Sydamerika. Hon och maken reste omkring på landsbygden långt ifrån platser där film kunde köpas och möjligheter att få kameran reparerad om något hände. Ellen Dahlberg hade därför, för säkerhets skull, med sig två Rolleiflex-kameror. Reportagen hon gjorde i Sydamerika handlade bland annat om socker- och kaffeodling, bomullsplantager, gummiframställning och om arbetsförhållanden där. Genom en agent i New York såldes Ellen Dahlbergs reportage från Sydamerika till Nordamerika och övriga världen. Den andra resan till Sydamerika var en pressresa med SAS. Då stannade paret Dahlberg borta i tre månader. De hade fått uppdraget att fotografera för olika svenska företag.

Ellen Dahlberg reste även i Turkiet, där hon dokumenterade vardagslivet. Hon reste till Marocko och gjorde ett reportage om verkstäder i Marrakesh. Arbetaren stod ofta i fokus i Ellen Dahlbergs reportage, även när hon fotograferade i Sverige.

År 1949 tillfrågades Ellen Dahlberg om hon ville vara med i utställningen Unga fotografer tillsammans med tio andra fotografer, däribland Rune Hassner, Tore Johnson, Lennart Nilsson, Sven Gillsäter och Hans Malmberg. Endast två kvinnor deltog i utställningen, Ellen Dahlberg och Astrid Bergman Sucksdorff. Fotograferna i gruppen hade alla varit ute och rest efter kriget och med sin experimentlusta förde de in något radikalt nytt i den svenska fotografin. Martin Strömberg på Stockholms-Tidningen skrev att ”[g]ruppen är oenhetlig och stimulerande ojämn. De elva har ett gemensamt – den friska upptäckarglädjen och friheten från konventioner och hämningar.” Ellen Dahlberg deltog med nio bilder. I en artikel om utställningen i tidskriften Foto samma år, publicerades Ellen Dahlbergs fotografi Karusellen. Bilden visar ljusen från en karusells rörelse i mörker. Utställningen fick övervägande goda recensioner. Ellen Dahlbergs Manhattan cocktail uppmärksammades också, med både positiv och negativ kritik. Bilden, som var tagen med lång exponeringstid, visar stadens nattljus i rörelse. Denna bild är förmodligen den mest publicerade av Ellen Dahlbergs samtliga bilder. Utställningen Unga fotografer uppkom delvis som en protest mot de oskrivna regler som då styrde fotografin där det till exempel krävdes att bilden tvunget skulle innehålla hela gråskalan mellan vitt och svart.

År 1987 hade Ellen Dahlberg sin första och enda separatutställning; Barn jag mött – en tidsspegel 1940—1985, på Kulturhuset i Stockholm. Bilderna, som tagits under Ellen Dahlbergs många reportageuppdrag, var hämtade ur hennes arkiv. Tanken med utställningen var att visa på de förändringar som skett i samhället från 1940-talet fram till mitten av 1980-talet inom social- och hälsovård, skola, familjeliv, arbetsliv med mera. ”Dagens stadsbarn är beredda att betala för det som gårdagens landsbygdsungdomar tvingades att göra”, står det i pressmeddelandet. I tidskriften Tiden publicerades ett åtta sidor långt fotoreportage med bild och text av Ellen Dahlberg. Efter att hennes man gått bort 1981 skrev hon själv texterna till sina reportage.

År 2017 producerades en utställning om kvinnorna och pionjärerna Alma Haag, Ellen Dahlberg och Ragnhild Haarstad, som alla tre var tidiga pressfotografer i Sverige. Utställningen kallades Upphovsmannen är en kvinna: Alma Haag, Ellen Dahlberg och Ragnhild Haarstad. Utställningen visades först i Marabouparken i Sundbyberg 2017, och året därpå på Kvinnohistoriskt museum i Umeå samt på Kulturen i Lund. Kvinnohistoriskt museum gav även ut en utställningskatalog med samma namn.

Tillsammans med Ragnhild Haarstad och Ulla Lemberg var Ellen Dahlberg föremål för en dokumentärfilm, Upphovsmannen var en kvinna, av Wanda Bendjelloul, Arianna Bommarco Catomeris och Katarina Hellberg, som visades på SVT 2017. I filmen beskrivs hur kvinnor i över hundra år ägnat sig åt fotografyrket och kämpat för att bli erkända på samma villkor som männen. Sedan september 2000 finns Ellen Dahlbers arkiv med cirka 50 000 bilder hos IMS Bildbyrå (sedan 2019 NordicPhotos).

Ellen Dahlberg arbetade hela livet som frilansfotograf och tillhörde aldrig någon tidningsredaktion. Hon gav aldrig ut någon egen bok, men fick många uppdrag att illustrera andras böcker. Hon var verksam fram till 1989 då hon lät pensionera sig.

Ellen Dahlberg avled 2019, i en ålder av 98 år.