Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Ellen Fries

1855-09-231900-03-31

Historiker, lärare, författare

Ellen Fries var den första kvinna som disputerade vid ett nordiskt universitet. Hon var också pionjär inom svensk kvinnohistorisk forskning.

Ellen Fries var enda barnet till Beata Maria Borgström och Patrik Fries, överste vid Svea artilleriregemente och sekreterare i Krigsvetenskapsakademien. Han var mycket intresserad av historia och har beskrivits som lika mycket lärd som officer. Ellen Fries blev också tidigt historieintresserad och för detta intresse och för sina studier i allmänhet hade hon stöd från sina föräldrar. På grund av sjukdom undervisades hon i långa perioder i hemmet av sin mor. Tretton år gammal började hon på Åhlinska skolan. År 1870 flyttade hon till Wallinska skolans nystartade gymnasielinje. Tillsammans med tre kvinnliga kamrater, en av dem hennes blivande levnadstecknerska Maria Cederschiöld, avlade hon studentexamen som privatist år 1874 vid Stockholms gymnasium. Deras enda kvinnliga föregångare var Betty Pettersson, student 1872. Därefter studerade Ellen Fries under ett par år tyska i Leipzig och franska i Paris. När hon återkom till Sverige började hon att läsa latin på egen hand och undervisade på Wallinska skolan. I oktober 1877 skrevs hon in vid Uppsala universitet.

Mötet med universitetet hade sina sidor. I brev hem till föräldrarna gläder hon sig åt seminarier och föreläsningar, men skriver också att ansvaret som kvinnlig pionjär känns svårt: ”Är jag dum, så tror mången professor, som aldrig haft att göra med någon flicka, att alla äro dummare än jag eller lika dumma”. Hon klagar över att kvinnliga studenter inte kan lära sig något i umgänget på samma sätt som manliga. ”Med oss kvinnor pratar man litet strunt, om man ens bevärdigar oss med ett samtal.” Men de få kvinnliga studentkamraterna höll ihop, umgicks flitigt och besökte seminarier och föreläsningar tillsammans.

I maj 1879 avlade Ellen Fries kandidatexamen i latin, historia, statskunskap, nordiska språk och moderna språk. Höstterminen samma år började hon sina licentiatstudier med historia som huvudämne. Under studierna mötte hon tidens kända uppsaliensiska historiker. Historiska föreningen i Uppsala blev ett viktigt sammanhang för henne. Där kände hon sig hemma och bemöttes uppenbarligen med respekt. Som första kvinna föreläste hon år 1881 i föreningen. Ämnet var Bartolomeinatten med utgångspunkt i ett nyutkommet tyskt arbete. Senare föreläste hon utifrån sitt avhandlingsarbete.

År 1883, strax före disputationen, avlade Ellen Fries licentiatexamen i historia, statskunskap och nordiska språk. Hennes avhandlingsämne låg centralt i dåtidens uppsaliensiska historieforskning och behandlade Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustavs regering. Där var svensk 1600-talshistoria en huvudinriktning. Nationalistiska och konservativa perspektiv dominerade. Den 26 maj samma år försvarade hon sin doktorsavhandling i historia vid Uppsala universitet. Dagen före promotionen gjorde hon ett slags uppsummering av Uppsalaåren. Trots framgångarna fanns en bitterhet. Hon klagade över en studietid i ensamhet. Samtidigt vittnar hennes kommentarer i breven hem om en självständig hållning och om förmåga att hålla distans till svårigheterna med att vara kvinnlig pionjär. Stanna vid universitetet kunde hon inte, men framtidsplanen var klar: Hon ville fortsätta att forska.

Efter disputationen flyttade Ellen Fries tillbaka till Stockholm och gjorde provår på Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm (Norra Latin). Därefter undervisade hon på olika skolor i Stockholm. År 1890 blev hon studierektor vid Åhlinska skolan och byggde där upp en gymnasielinje. Samtidigt med sitt skolarbete fortsatte hon att forska i historia. År 1889 utkom Erik Oxenstierna. Biografisk studie. Där ägnar hon utrymme inte bara åt Erik Oxenstiernas person och uppväxt, utan också åt kvinnorna i hans omgivning. Biografin fick beröm av historikerkollegerna och beskrevs som ”en av de första verkligt moderna i sv. biografisk litteratur”.

Som ogift kvinna var Ellen Fries juridiskt myndig, men hade inga möjligheter att som sina manliga studiekamrater få tjänst inom universitet, ämbetsverk, arkiv eller bibliotek. För manliga historiker tycktes därtill politisk verksamhet närmast ha varit en naturlig del av karriären. Man kunde bli riksdagsledamot eller rentav få en ministerpost. Också Ellen Fries valde att verka politiskt på den arena som stod henne till buds: kvinnosaken. Sophie Adlersparre såg snabbt till att få med den nya filosofie doktorn i redaktionen för Tidskrift för Hemmet. Ellen Fries tillhörde grundarna av både Fredrika-Bremer-Förbundet och kvinnosamfundet Nya Idun. För Nya Idun var hon ordförande mellan åren 1885 och 1887. Hon tog initiativet till Svenska Kvinnors Nationalförbund, som omfattade en rad svenska kvinnoföreningar, och som också var anslutet till en internationell kvinnoorganisation.

Ellen Fries engagemang i kvinnorörelsen fick betydelse för hennes fortsatta historiska forskning. Åren 1890 och 1891 gav hon ut två volymer kvinnohistoria med titeln Märkvärdiga kvinnor. Den första delen behandlar utländska kvinnor och den andra delen svenska kvinnor. I förordet till den svenska delen heter det: ”Den svenska kvinnans historia är ännu till större delen oskriven. Det kulturarbete som i Sverige tillhört kvinnan, det inflytande hon utövat på samhällsutvecklingen liksom det inflytande denna haft på henne, är ännu av våra forskare endast ofullständigt uppmärksammade.” I volymen om utländska kvinnor bygger Ellen Fries på existerande forskning, men för uppsatserna om de svenska kvinnorna har hon i stor utsträckning gjort egna undersökningar. Hon använder källmaterial från Riksarkivet och universitetsbiblioteken. Under sina sommarferier gjorde hon också resor till svenska slotts- och godsarkiv, där hon letade fram nytt källmaterial.

Till de svenska kvinnor som Ellen Fries valde att skriva om hör Birgitta Birgersdotter (Heliga Birgitta), Kristina Gyllenstierna, Karin Månsdotter, Ebba Brahe, drottning Kristina, Maria Sofia De la Gardie, Hedvig Charlotta Nordenflycht och Fredrika Bremer. Hon ägnar stort utrymme åt att sätta in de olika personerna i deras tidssammanhang. Skildringarna är livfulla och konkreta. Man anar då och då också hennes egna värderingar i skildringarna, som i fråga om Sophia Elisabet Brenners omfattande bildning och Catharina Charlotta De la Gardies insatser för att rädda de kvinnor som under 1700-talet stod anklagade i det som kallats Sveriges sista häxprocess.

År 1885 fann Ellen Fries på Uppsala universitetsbibliotek det manuskript som senare publicerades under titeln Agneta Horns lefverne. Hon förberedde en utgivning, som efter hennes död fullföljdes av Sigrid Leijonhufvud. När hon 1895 gav ut en samling Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider byggde hon återigen på källmaterial som hon själv sökt fram. Hon riktade en stor del av sitt intresse mot kvinnorna, och i hennes framställningar möter man också inte särskilt framträdande kvinnor som historiska subjekt. Både Märkvärdiga Kvinnor och Teckningar ur svenska adelns familjelif fick positiva recensioner i Historisk tidskrift.

Ellen Fries intresse för skolan tog sig bland annat uttryck i en studieresa till franska flickskolor. År 1890 skrev hon en artikel i Dagny om samskolor; en skolform som hon bara kunde gilla om lärarna ”är genomträngda af sanningen, att uppfostran och undervisning är af lika stor betydelse för flickan som för gossen”. I avsikt att göra historieundervisningen mera levande föreläste hon om Svenska kulturbilder ur 16- och 1700-talens historia, publicerad postumt 1901. Tre populärvetenskapliga häften om Den svenska odlingens stormän kom ut under åren 1896 till 1899. Hon skrev också i Föreningen Heimdals småskrifter, i Dagny, Idun, Aftonbladet och Stockholms Dagblad och medverkade i Nordisk familjebok. Med tanke på att hon samtidigt arbetade som lärare och studierektor och var starkt engagerad i kvinnorörelsen är det en imponerande produktion.

I likhet med många samtida kvinnor bestämde sig Ellen Fries tidigt för att inte gifta sig. Som gift skulle hon ha förlorat sin juridiska myndighet och haft svårt att utöva ett yrke. Som 17-åring skriver hon i sin dagbok: ”Om jag blott kunde förstå om kvinnans mission består i annat än att vara barnaföderska och mannens tjänarinna, så vore det bra. Det är nog till en del hennes mission, men jag föraktar, avskyr denna kallelse… Min plan är dock att bliva lärarinna.” Trots att hon tvingades välja mellan äktenskap och yrkesarbete och trots att hon inte kunde få inträde i den värld av forskning och lärdom som hon längtade efter lät hon sig inte nedslås. Inom de ramar som fanns lyckades hon utvinna en personligt präglad utveckling och ett rikt liv.

Ellen Fries avled år 1900 i blindtarmsinflammation, endast 44 år gammal. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.


Ann-Sofie Ohlander



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Ellen Fries, www.skbl.se/sv/artikel/EllenFries, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Ann-Sofie Ohlander), hämtad 2018-11-19.




Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Beata Maria Fries, född Borgström
  • Far: Patrik Constantin Fries


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, : Undervisades av modern
  • Studieresa, Schweiz: Undervisades av modern
  • Flickskola, Stockholm, Åhlinska skolan, privatskola
fler...


Verksamhet

  • Yrke: Lärare, Wallinska skolan
  • Yrke: Lärare, provår, Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm (senare Norra Latins gymnasium)
  • Yrke: Lärare, Lyceum för flickor
fler...


Kontakter

  • Vän: Maria Cederschiöld
  • Kollega: Sophie Adlersparre
  • Kollega: Sigrid Leijonhufvud


Organisationer

  • Historiska Föreningen i Uppsala
    Medlem
  • Fredrika-Bremer-Förbundet
    Medgrundare, medlem
  • Sällskapet Nya Idun
    Medgrundare, medlem, ordförande 1885–1887
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Rödsle
  • Rödsle
  • Stockholm
fler...


Källor

Litteratur
  • Fries, Ellen, En banbryterska: skildringar från Ellen Fries' studentår i Uppsala, Norstedt, Stockholm, 1913

  • Hierta-Retzius, Anna, Ellen Fries: Minnesord vid Svenska kvinnornas nationalförbunds årsmöte den 11 april 1900., Stockholm, 1900

  • Leijonhufvud, Sigrid, 'Ellen Fries [Nekrolog]', Dagny, 1907, s. 141-148

  • Leijonhufvud, Sigrid, Sophie Adlersparre: (Esselde) : ett liv och en livsgärning. 2, Norstedt, Stockholm, 1923

  • Ohlander, Ann-Sofie, 'En kvinnlig historikerpionjär', Svenska historiker : från medeltid till våra dagar., S. [261]-281, 2009

  • Ohlander, Ann-Sofie, 'En utomordentlig balansakt: kvinnliga forskarpionjärer i Norden', Historisk tidskrift (Stockholm)., (107), s. [2]-22, 1987

  • Roos, Mathilda, Ellen Fries: en minnesteckning, Tidskriften Hemåts förlag, Stockholm, 1900

  • Sjöberg, Maria, 'Kvinnor emellan: Ellen Fries och Ebba Brahe', Kvinnor mot kvinnor / redaktion: Christina Florin, Lena Sommestad, Ulla Wikander., S. 200-215: ill., 1999

  • Skog-Östlin, Kerstin, Att bryta ny mark [Elektronisk resurs] : kvinnors bruk av läroverkslärarutbildning omkring 1900, Örebro universitet, Pedagogiska institutionen, Örebro, 2005

  • Wahlström, Lydia, Den svenska kvinnorörelsen: historisk översikt, Norstedt, Stockholm, 1933

  • Wahlström, Lydia, Trotsig och försagd: mitt livs minnen, Natur och kultur, Stockholm, 1949

  • Wieselgren, Greta Den höga tröskeln: kampen för kvinnans rätt till ämbete. Lund, Gleerups, 1969



Vidare referenser