Elsa Marianne von Rosen var balettdansös, koreograf, skådespelare och balettchef.

Elsa Marianne von Rosen föddes den 21 april 1924 i Stockholm som dotter till konstnären greve Reinhold von Rosen och han första hustru Sally Elisabeth, född Österryd. Året efter hennes födelse flyttade familjen till slottet Åkerö vid sjön Yngaren i Södermanland. I familjen fanns den två år äldre systern Barbro, och barnaskaran utökades i rask takt med bröderna Fredrik, Adalbert och Christer, alla födda på 1920-talet. Barndomsmiljön erbjöd rika möjligheter till lek i skog och mark, och på kvällarna läste föräldrarna högt för barnen. Enligt hennes självbiografi hade fadern ett häftigt temperament. Hårda fysiska bestraffningar förekom så att både barnen och modern var rädda för honom.

När Elsa Marianne von Rosen var sex år började hennes skolundervisning för en guvernant i hemmet, tillsammans med systern och en flicka från grannskapet. Efter två år började barnen i socknens folkskola. År 1934 flyttade Elsa Marianne von Rosen och storasyster Barbro till farmor och farfar i Stockholm och började i Nya elementarskolan för flickor. Under året hos sin farmor, grevinnan Elsa von Rosen, fick hon möjlighet att börja med balettlektioner hos balettpedagogen Vera Alexandrova. Farmodern understödde hennes dansintresse.

Efter ett kort gästspel hos föräldrarna flyttade Elsa Marianne von Rosen tillbaka till farmor i Stockholm, där hennes syster stannat kvar, och återvände till samma skola som tidigare. Nu tog balettkarriären fart. Hon fick vara med på Vera Alexandrovas elevuppvisning i Stockholms konserthus, och farmor bekostade balettlektionerna hos Alexandrova och senare hos Otto Thoresen, premiärdansör vid Operan. Otto Thoresen trodde på sin elev och tog med henne som sin partner i Fokins balett Rosendrömmen vid ett framträdande i Oslo i december 1938. En rad av framträdanden i olika välgörenhetssammanhang följde, och en begynnande uppmärksamhet i pressen. Elsa Marianne von Rosen komponerade ofta själv sina danser, men ville lära sig klassisk teknik och tog privatlektioner hos Valborg Franchi, chef för Kungliga Teaterns balettskola. Den 4 mars 1941 gjorde Elsa Marianne von Rosen sin professionella debut i Stockholms konserthus, som hennes farmor hade hyrt. Debuten rosades i pressen, Elsa Marianne von Rosen beskrevs som ”dansbegåvad” och ”kunnig långt över det genomsnittliga”.

En tid med engagemang i revyer och soaréer följde, och i februari 1943 en andra dansafton på Konserthuset, där merparten av danserna komponerats av Kungliga Teaterns balettchef Georg Gé. En månad senare befann sig Elsa Marianne von Rosen i Köpenhamn för lektioner vid Birger Bartholins klassiska balettakademi. Hon fick också lektioner av Harald Lander, balettmästare vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Tillbaka i Stockholm följde olika framträdanden, och hösten 1943 fick Elsa Marianne von Rosen engagemang vid Oscarsteatern. Sommaren 1945 erbjöds hon att spela Ulla Winblad i Bellmansspel i Köpenhamn, och även att få vara gästelev vid Det Kongelige Teater i två år. Där lärde hon sig den danska Bournonvilleskolan, en balettradition från 1800-talet, då August Bournonville var balettmästare. Elsa Marianne von Rosen bodde vid den tiden i konstnären Allan Fridericias föräldrahem – honom hade hon mött under vistelsen i Köpenhamn. De två ville nu gifta sig, men det mötte stort motstånd från Elsa Marianne von Rosens släkt. Allan Fridericia var jude, utlänning och hade vänstersympatier. Giftermålet fick anstå.

Sommaren 1949 besökte Elsa Marianne von Rosen Paris tillsammans med Allan Fridericia och Birgit Cullberg, balettdansös och koreograf. Där inspirerades de av baletten Carmen av koreografen Roland Petit. De önskade göra något liknande, och Allan Fridericia föreslog en balett av Strindbergs Fröken Julie. Birgit Cullberg blev eld och lågor, och hon och Allan Fridericia arbetade fram balettlibrettot. Elsa Marianne von Rosen skulle spela fröken Julie. Trots diverse konflikter fick baletten premiär på Västerås teater i Riksteaterns regi 1 mars 1950. Elsa Marianne von Rosen fick ledigt från Oscarsteatern för turnén, och baletten gjorde stor succé. Rollen som fröken Julie blev Elsa Marianne von Rosens stora genombrott, och recensenterna prisade hennes dramatiska gestaltning och inlevelse, temperament och karisma.

Den 1 augusti 1950 gifte sig Elsa Marianne von Rosen och Allan Fridericia i Köpenhamns rådhus. Nästa år följde ytterligare turné med Fröken Julie, och hösten 1951 anställdes Elsa Marianne von Rosen som premiärdansös vid Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan), den första som inte fått sin skolning vid teaterns elevskola. Hon bosatte sig i Stockholm, medan maken stannade i Köpenhamn. Birgit Cullberg anställdes som koreograf vid Kungliga Teatern, och skapade ännu en balett för Elsa Marianne von Rosen, Medea, där hennes dramatiska rollgestaltning kom till sin rätt.

Elsa Marianne von Rosen imponerade i många baletter som premiärdansös. År 1953 fick hon dansa en roll hon alltid drömt om, Svandrottningen i Svansjön, i iscensättning av Mary Skeaping, som blivit ny balettchef. År 1955 dansade hon huvudrollen i Törnrosa och fick strålande kritik. Rollen blev ”en naturlig och fulltonig seger för Elsa Marianne von Rosen”, löd ett omdöme. Hennes gestaltning av Handskförsäljerskan i Gaîté Parisienne, där hon — som så ofta — dansade med Björn Holmgren, var ”briljant”. I Ivo Cramérs balett Den förlorade sonen fick hon 1957 kreera Drottningen av Rika Arabien, och hon fick spela ännu en drömroll i Giselle där hon återigen överraskade publiken med sin inlevelsefulla tolkning.

Elsa Marianne von Rosen lämnade Kungliga Teatern 1959 och flyttade till sin man i Köpenhamn. År 1960 blev hon ledare för Den Skandinaviske Ballet, ett kompani som var ett resultat av ett samarbete mellan Svenska Riksteatern och Andelsteatern, där Allan Fridericia var chef. Dansare letades upp från hela Norden och premiären ägde rum i Växjö den 2 februari 1960. Recensenterna hyllade det svensk-danska samarbetet som ”lysande” och ”en fullträff”. Turnén runt om i Sverige och Danmark avslutades i Osby i oktober efter 110 föreställningar. Därefter skapade Elsa Marianne von Rosen baletten Helios efter fyndet av Egtvedsflickan från bronsåldern, med scenografi av Allan Fridericia, en balett som även filmades för TV. Skandinaviska Baletten gjorde flera uppsättningar av Bournonvilles baletter, där Elsa Marianne von Rosens djupa kunskap i Bournonvilleskolan kom till sin rätt. Hon skapade även många nya dansverk, som Jenny von Westphalen om Karl Marx olyckliga hustru, Jungfrukällan samt Tatjana med flera. År 1962 erhöll Elsa Marianne von Rosen Carina Ari-medaljen, en hedersutmärkelse för insatser i svensk danskonst.

Den 11 januari 1963 föddes Elsa Marianne von Rosens och Allan Fridericias dotter Elisabeth Margot. Då dottern var tre år ville hon börja dansa, vilket ledde till att Elsa Marianne von Rosen och Allan Fridericia startade Skandinaviska Balettens skola som de drev i tjugo år. Skolan sköttes av assistenter när Elsa Marianne von Rosen var ute på turné. Elsa Marianne von Rosen reste runt i hela världen och satte upp främst Sylfiden, och spred kunskap om den danska Bournonvilletraditionen.

Från 1970 blev Elsa Marianne von Rosen balettchef vid Stora Teatern i Göteborg. Även där introducerade hon Bournonvilleskolan, och satte upp Bournonvilles Napoli i januari 1971. Många dansare tyckte det var svårt med alla mimscenerna, där det krävdes skådespelartalanger. Bournonville lade ju lika stor vikt vid handlingen och mimiken som vid dansen. Uppsättningen fick dock mycket beröm och återkom senare. Även Svansjön och Tavlor på en utställning blev stora succéer under hennes tid vid Stora Teatern. År 1976 lämnade Elsa Marianne von Rosen Göteborg av familjeskäl; hon ville vara närmare sin familj i Köpenhamn.

År 1980 tillträdde Elsa Marianne von Rosen som balettchef på Malmö Stadsteater. Hennes första stora skapelse för Malmö Stadsteater var Johannesnatten med musik av Gunnar de Frumerie, med premiär nyåret 1981. Den blev en stor framgång. Året därpå var det premiär för Bournonvilles Napoli i Malmö. Denna iscensättning renderade henne Kvällspostens Thaliapris. Under 1982 var hon även gästkoreograf vid Marinskijteatern i Sankt Petersburg. Tillbaka i Malmö lyckades Elsa Marianne von Rosen engagera Mary Skeaping till att regissera Törnrosa 1982, vilken blev en stor konstnärlig framgång. Andra minnesvärda baletter från 1984 och 1985 i Malmö var Faust och Romeo och Julia. Om den senare skrevs i SvD att det var ”det vackraste som visats på en svensk balettscen”.

År 1984 förärades Elsa Marianne von Rosen utmärkelsen Litteris et Artibus. Hon tog vid denna tid initiativet till att det skrevs en bok om Malmöbaletten, vilket också realiserades 1985. Motsättningar med balettkåren, som ville ha fler gästkoreografer, medförde att Elsa Marianne von Rosen lämnade Malmö. Men hon fortsatte att undervisa i den egna balettskolan. År 1990 iscensatte hon och maken ännu en Bournonvillebalett, Trymskvidan, i Köpenhamn. Året därpå avled Allan Fridericia. Därefter, vid 70 års ålder, gästdansade Elsa Marianne von Rosen i Dödens triumf på Det Kongelige Teater i flera säsonger. Tre år senare koreograferade hon åter Sylfiden, nu i Göteborg. Hon gjorde även dansinslag i filmer under åren 1939—1970. Sista offentliga framträdandet var i filmen Ballerina 2012.

Elsa Marianne von Rosen avled i Köpenhamn, 7 september 2014.