Elsie Albiin var en populär skådespelare och filmstjärna kring 1900-talets mitt.
Elsie Albiin var dotter till musikfanjunkaren och kapellmästaren Karl Albin och hans maka Ellen. Hon föddes i Helsingborg 1921 och hade en fyra år äldre syster, Inga. Efter avlagd realexamen vid flickläroverket i Helsingborg arbetade Elsie Albiin under ett år som reporter på Öresunds-Posten, bland annat skrev hon filmrecensioner. Hon hade tidigt intresserat sig för såväl film, teater som för musik. Så var fadern också kapellmästare vid Helsingborgs stadsteater. Elsie Albiin deltog i skolpjäser, tog danslektioner och staterade på teatern där hon bland annat såg Signe Hasso gästspela, vilket inspirerade henne att följa sin håg. Föräldrarna var inte förtjusta i tanken, de kände till avigsidorna, men dotterns vilja segrade.
Elsie Albiin hade en tid Sif Ruud som lärare i talteknik och hon ordnade så att Elsie Albiin 1940 kunde komma till Stockholm för att fortsätta sina teaterstudier. Hon sökte in till Dramatens elevskola men blev inte antagen utan studerade istället för Willy Koblanck på hans teaterskola under två år. Hon fick 1942 en liten filmroll och blev då upptäckt av filmproducenten Lorens Marmstedt, som erbjöd henne elevkontrakt hos Terra-film. Elsie Albiin fortsatte sina teaterstudier, dels hos Anna Lindahl, dels hos Mimi Pollak, när hon hade paus i sitt filmarbete. Sin enda egentliga scenroll spelade hon våren 1944 i William Saroyans pjäs Livet är ju härligt på Oscarsteatern, som sjuksköterskan Elsie, i pjäsen uppvaktad av Bengt Ekerot.
Elsie Albiin filmdebuterade egentligen redan 1940 i en mycket liten roll i Hasse Ekmans romantiska komedi Med dej i mina armar. Det skulle heller inte dröja särskilt länge innan hon gavs huvudroller, hon gjorde något av en kometkarriär vid filmen. Elsie Albiin debuterade på riktigt i en huvudroll i Kvinnor i fångenskap från 1943 i regi av Olof Molander – och slog igenom omedelbart. Helt oprövad, alldeles i början av sin skådespelarbana, fick hon lysande recensioner och blev eftertraktad till huvudroller efter att dittills ha gjort några statistuppgifter.
Elsie Albiin kom också att medverka i den första svenska långfilmen i färg, Klockorna i Gamla Sta'n som fick sin premiär julhelgen 1946. Filmen producerades av filmbolaget Europafilm och regisserades av Ragnar Hyltén-Cavallius. I centrum fanns filmbolagets och tidens verkliga storstjärna, Edvard Persson, men även Georg Fant och Gunnel Broström hade tillsammans med Elsie Albiin huvudroller. Vid inspelningen användes det amerikanska tvåfärgssystemet Cinecolor och även om kvaliteten på färgen varierade i filmen så var det ändå den som fick mest beröm vid premiären. Ett sentimentalt men stundtals vackert kolorerat vykort med olika stockholmsvyer ansåg en del röster. Filmen gick dock hem hos publiken.
Elsie Albiin medverkade i närmare 20 svenska filmer mellan 1940–1952. Bland dessa kan nämnas Sonja, 1943, Excellensen, 1944, En dag skall gry, 1944, Fram för lilla Märta, 1945, Rötägg, 1946, Harald Handfaste, 1946, och Det kom en gäst, 1947. Hon spelade som oftast huvudroller eller större roller. Elsie Albiin provfilmade även för Paramount i Hollywood och spelade i den italiensk-amerikanska konstnärsfilmen Rapture (Sangue sul sagrato), 1950. Sin sista filmroll på svensk mark gjorde hon i den svensk-amerikanska samproduktionen Han glömde henne aldrig, 1952. Därefter följde bland annat den amerikanska kriminalfilmen Smygande skräck (Hidden Fear), 1957, som spelades in i Köpenhamn. Här spelade Elsie Albiin bland annat mot John Payne och Conrad Nagel.
Elsie Albiin medverkade även i den brittiska dramafilmen Intimate Relations, 1953, som visades på Cannesfestivalen. Hon hyllades i samband med detta av Jean Cocteau, juryordförande det året som också skrivit pjäsen på vilken filmen baserats. Han menade att hon lyckats prestera den bästa tolkningen av rollen som gjorts, på scen såväl som på filmduken och att hon för övrigt var hänförande. Elsie Albiin kom totalt att spela i fem internationella filmer åren 1950–1957, samt i en amerikansk TV-film med Douglas Fairbanks, Jr. 1954.
Elsie Albiin drog sig tillbaka från filmkarriären redan 1957 och levde periodvis bland annat i Australien, England, Libanon och USA. Från 1950-talets mitt var dock Danmark hemmabasen, där hon bosatt sig strax utanför Köpenhamn, varifrån makens nya flygrutt utgick. Hon lärde sig däremot aldrig behärska det danska språket och det blev därför svårt att fortsätta sin karriär i det nya hemlandet. Istället startade och drev hon då en engelskspråkig teatergrupp, Det engelske Teater, i Köpenhamn kring 1960-talets slut och 1970-talets början.
Elsie Albiin var enkel och okonstlad samtidigt som hon var glamorös, ambitiös och såg ut som en filmstjärna från Hollywood. Hon var ett av svensk films stora hopp kring 1940-talets slut, ytterligare på god väg att inleda en karriär i Hollywood. Istället gjorde karriären halt och hon försvann samtidigt också från svenskarnas näthinnor. Även om hennes utflykt till den internationella filmarenan blev kortvarig så lovordades hon där som en duktig karaktärsskådespelare, som även innehade stjärnkvalitet och charm. ”Bergmans vinnande personlighet kombinerad med Garbos utsökta, klassiskt sköna ansiktsläggning” sades det bland annat. Men ibland gör livet helt enkelt andra planer. Efter sig lämnar Elsie Albiin trots allt flera fina dramatiska gestaltningar i ett antal välgjorda filmer.
Elsie Albiin var gift med den brittiske piloten Tony Ford från 1949 fram till hans död 1998, med vilken hon fick två barn. Sonen Michael Ford är verksam som författare i Danmark.
Elsie Albiin dog i Virum utanför Köpenhamn 2009. Hon är begravd på Ordrup Kirkegård.
