Ethel Ringborg Wiklund var Sveriges första kvinnliga karriärdiplomat. Hon antogs som attaché på UD 1955 och blev 1978 Sveriges första kvinnliga ambassadör med bakgrund inom Utrikesdepartementet. De kvinnliga ambassadörer och beskickningschefer som dessförinnan utnämnts var politiska rekryteringar.
Ethel Ringborg Wiklund föddes i Kalmar 1930 som Ethel Ringborg, vilket också var det namn hon skulle verka under fram till sitt giftermål 1975. Hennes föräldrar var godsägaren Hans-Gustaf Ringborg och Carly Ebba Catharine, född Byrgesen-Wulff.
Den 16 maj 1950 tog Ethel Ringborg Wiklund studentexamen med toppbetyg i Norrköping. Hon studerade därefter juridik vid Uppsala universitet och tog sin juris kandidatexamen i februari 1955. Samma år antogs hon som attaché på Utrikesdepartementet. Därpå följde utlandsposteringar i Paris 1956 och i Köpenhamn 1958. År 1960 återvände hon till UD i Stockholm där hon 1961 avancerade från beskickningssekreterare till andre sekreterare. År 1963 blev hon förste ambassadsekreterare i Kairo. Som departementssekreterare vid UD:s biståndsavdelning från 1966 fick hon erfarenheter av multilateralt bistånd genom FN-systemet. År 1967 blev hon chef för sektionen för bilateralt bistånd i Utrikesdepartementets nyupprättade u-avdelning, avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete. Därmed blev hon en av de första kvinnliga cheferna på UD.
Som chef hade Ethel Ringborg Wiklund enligt medarbetarna Rolf Ekéus och Ulf Svensson en modern stil med fokus på laganda. Hon var inte auktoritär utan uppmuntrade egna initiativ. Under sin tid som chef för sektionen för bilateralt bistånd, 1967—1972, var hon involverad i flera beslut som fattades i politiskt laddade frågor om bistånd. Bland annat var det Ethel Ringborg Wiklund och hennes medarbetare som tog fram underlag till en politik för gradvis upptrappning av bistånd till Sydvietnams nationella befrielsefront (NFL) och Nordvietnam, som lades fram av utrikesminister Torsten Nilsson. I beredningen lyfte hon fram att utvecklingsbistånd till Nordvietnam inte stred mot svensk neutralitetspolitik och hänvisade till Sveriges ekonomiska handelsförbindelser med krigförande länder under andra världskriget. Efter den utjämningsrapport som socialdemokratin och LO tog fram under slutet av 1960-talet under Alva Myrdals ledning arbetade Ethel Ringborg Wiklund aktivt för genomgripande reformer av svensk biståndspolitik. Hon kritiserades för reformerna som innebar en förskjutning av svenskt bistånd till de så kallade utvecklingsländer vars utvecklingspolitik präglades av social och ekonomisk rättvisa. Tillsammans med Ekéus och Svensson — en grupp som kom att bli känd som de ”Rödas gäng” — försvarade hon i tidskriften Tiden de principer som låg bakom förändringarna och anförde ojämlikhet som en orsak till underutveckling. Hennes verksamhet fick en bestående effekt på svensk biståndspolitik.
År 1972 blev Ethel Ringborg Wiklund ambassadråd i Gaborone, Botswana där hon även arbetade som chargé d’affairs. Hennes mor, Carly Ringborg, bodde under långa perioder tillsammans med sin dotter i residenset och granskade enligt den dåvarande SIDA-tjänstemannen Tore Zetterberg strängt alla besökare. Under tiden i Botswana gick Ethel Ringborg Wiklund privat en flygutbildning. Där träffade hon också sin blivande make, Oskar Wiklund, som var utsänd av SIDA som expert på yrkesutbildning. Paret gifte sig 1975 och äktenskapet varade ett decennium, fram till Oskar Wiklunds död 1985.
Året efter giftermålet, 1976, blev Ethel Ringborg Wiklund ambassadråd i Lissabon. År 1978 utnämndes hon till ambassadör i Reykjavik, där hon blev kvar till 1983. Hon blev därmed den första kvinnliga beskickningschef som antagits som attaché och gjort karriär inom UD. De kvinnliga ambassadörer som utnämnts tidigare under nittonhundratalet, det vill säga Alva Myrdal, Agda Rössel, Inga Thorsson och Cecilia Nettelbrandt, hade ingen UD-bakgrund utan var politiska utnämningar. Kort därefter, 1979, utnämndes ytterligare en kvinnlig karriärdiplomat, Irene Larsson, som antagits på UD 1963, till ambassadör i Gaborone.
Mellan 1983 och 1986 var Ethel Ringborg Wiklund inspektör vid utrikesförvaltningen, där hon enligt Tore Zetterberg skapade förtroende hos alla personalkategorier och visade en god förmåga att lyssna. Under åren 1986—1987 var hon åter beskickningschef, denna gång i Buenos Aires, som ambassadör i Argentina med sidoackreditering i Montevideo, Uruguay och Asunción, Paraguay. Från 1987 till sin pension 1995 tjänstgjorde Ethel Ringborg Wiklund vid UD och var inblandad i FN:s sociala verksamhet och svensk multilateral politik. I samarbete med Socialdepartementet granskade hon bland annat slutdokumentet från FN:s världskonferens om social utveckling i Köpenhamn 1995. Även efter sin pensionering anlitades hon av Socialdepartementet för uppdrag inom det internationella socialpolitiska området.
Ethel Ringborg Wiklund avled vid 66 års ålder 1997. Hon gravsattes på Råcksta begravningsplats, Stockholms kommun, tillsammans med sin make och mor.
