Françoise Marguerite Janiçon var kulturförmedlare och den enda kvinnliga, politiska skribenten som under svenskt 1700-tal gav sig in i en debatt med nationalekonomiska förtecken.

Françoise Marguerite Janiçon föddes 1711 i Holland, men kom från en släkt med franska rötter, familjen tillhörde den relativt stora skara hugenotter som hamnat i Holland på grund av de religiösa förföljelserna i slutet av 1600-talet. Efter flytten till Sverige kom Françoise Marguerite Janiçon att tillhöra den reformerta församlingen i Stockholm. Modern hette Marguerite-Anne-Marie de Ville. Fadern François Michel Janiçon var skriftställare, bland annat till historiska verk, översättare och utgivare av tidningar och tidskrifter och kom mot slutet av sitt liv att utses till Hessen-Cassels minister i de nederländska ständerna, riksdagen.

Françoise Marguerite Janiçon växte upp i ett fransktalande, intellektuellt hem, där politiken dessutom bör ha varit närvarande. Hemmet var burget, och Françoise Marguerite Janiçon förde med sig en förmögenhet då hon år 1741 gifte sig med den svenskfödda apotekarsonen Carl Gustaf Warmholtz som sedan en längre tid vistades i Holland. Maken skulle komma att avancera socialt efter återkomsten till Sverige: år 1742 blev han utnämnd till hessiskt riksråd av kung Fredrik I och år 1756 blev han adlad, men släkten introducerades aldrig i Riddarhuset. Efter flytten till Sverige bosatte sig paret efter en tid på godset Christineholm, där Carl Gustaf Warmholtz i lugn och ro kunde sköta lantbruket och fortsätta bygga upp sin mycket omfattande boksamling; i biblioteket på Christineholm ingick också en ansenlig samling av historiska källskrifter. Dessutom fortsatte han att skriva på det magistrala historiska och bibliografiska verket Bibliotheca historica sueo-gothica. Av parets två döttrar var det endast dottern Marianne Warmholtz som kom att leva till vuxen ålder och hon var också den som bistod sin far när det gällde biblioteket. Paret Warmholtz ingick i en intellektuell krets bestående bland annat av Johan Henric Lidén, C. C. Gjörwell, Carl Reinhold Berch och Johan Arckenholtz, där intresse för historiografi, samlande av böcker och äldre främst svenska manuskript var en gemensam faktor.

Françoise Marguerite Janiçon tillhörde den relativt lilla skara kvinnliga författare som under 1700-talet lät trycka sina politiska åsikter, men därtill var hon också en flitig brevskrivare. Tyvärr lät hon efter makens död bränna en hel del av parets korrespondens. Genom de få bevarade breven märks att de är utformade enligt den brevstil som lanserats av främst Madame de Sévigné och att Françoise Marguerite Janiçon skriver på en elegant, lättflytande franska, där hon ledigt rör sig mellan olika ämnen. På grund av sina litterära kvaliteter kom breven, som brukligt var vid denna tid, att cirkuleras i en semioffentlig sfär. Genom de brev som finns bevarade så visas Françoise Marguerite Janiçons intresse för nyutkommen litteratur, politik och konst, men även social information, skvaller om en så vill. En av hennes korrespondenter var historikern och ämbetsmannen Johan Arckenholtz, vilken ofta vistades på kontinenten. Via honom kunde Françoise Marguerite Janiçon också beställa nyutkomna böcker. Hennes brev vittnar på många sätt om betydelsen av kvinnor som kulturförmedlare. Det var breven som gjorde att den kända publicisten och skriftställaren C. C. Gjörwell, också nära vän i familjen, utnämnde Françoise Marguerite Janiçon till ”Sveriges lärdaste fruntimmer”.

Förutom det kulturella intresset var paret Warmholtz engagerade i dåtidens politik och de sympatiserade med det så kallade mösspartiet, vilka bland annat var trogna monarkin och stred för en protektionistisk ekonomisk politik. Det är utifrån denna aspekt som Françoise Marguerite Janiçons 24-sidiga debattskrift Tankar i anledning af sista öfwerflöds-förordningen och desz wärkställighet; fattade i pennan, och dedicerade til malcontenterne, af en fri svensk, 1767, kan läsas. Hon var inte den enda kvinnliga skribent som publicerade sig när det gällde ekonomiska ting. Den centrala frågan för dessa skribenter rörde oftast hur Sveriges ekonomi, hushållningen, skulle skötas och hur landets resurser bäst kunde tillvaratas både när det gällde enskilda hushåll, eller nationen som helhet. Inom ämnet ekonomi ingick nämligen vid denna tid både enskild hushållning, oeconomia privata, och allmän, oeconomia publica, samt såväl praktisk tillämpning som teori, vilket också avspeglade sig i den nyinrättade professuren i nationalekonomi som tillkom år 1741. Det finns för övrigt ett antal brev från Françoise Marguerite Janiçon till Carl Reinhold Berch, chef för Antikvitetsarkivet, bror till Anders Berch, den första innehavaren av denna professur. De kvinnliga skribenter som bidrog till fältet gör det oftast ur en praktisk aspekt och deras skrifter rör därmed mer indirekt vikten av att stödja inhemsk produktion och konsumtion. Hos kvinnliga kokboksförfattare återfinns till exempel råd om hur råvaror kan tas tillvara på bästa sätt, hur en tillverkar egna rengöringsmedel, eller bereder huskurer för boskap, som hos Cajsa Warg, Anna Maria Rückerschöld och Maria Elzberg. Andra skribenter bidrog till den nationella hushållningen till exempel Eva Ekeblad om användning av den nymodiga potatisen, eller Charlotta Frölichs skrifter om jordbruk.

Françoise Marguerite Janiçons Tankar i anledning af sista öfwerflöds-förordningen ger sig dock in på frågor som berör den allmänna hushållningen ur ett mer teoretiskt perspektiv – här är Françoise Marguerite Janiçon förhållandevis unik som kvinnlig skribent. Skriften blev ett av många inlägg i en polariserad debatt, förd i pamflettform, om hur import och konsumtion av utländska varor, de ’överflödiga varorna’, kunde ses ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Att de politiska pamfletterna flödade efter 1766 beror också på den nyligen antagna tryckfrihetsförordningen som skapat stora lättnader i censuren. Under 1700-talet tillkom en rad så kallade överflödsförordningar, vilka var avsedda att reglera importen och konsumtionen av utländska lyxartiklar och därmed stärka den inhemska produktionen. Françoise Marguerite Janiçons skrift pläderar för den år 1766 av mösspartiet antagna överflödsförordningen med en rad argument, som knyts inte bara till landets ekonomi, utan också till moral och Sverige som nation. År 1766 års förordning räknas som en av de mer detaljreglerade och den innehåller en rad restriktioner och förbud: vissa födoämnen förbjöds, som kaffe, te, vissa viner, likörer med mera, enbart desserter på inhemska växter och osyltade frukter var tillåtna, inredning och ekipage skulle hållas enkla. Kläder behandlades utförligt: klädedräkten skulle vara enkel och luxuösa tyger, särskilt siden, var förbehållet de övre sociala skikten.

Enligt vissa uppgifter så skrev Françoise Marguerite Janiçon sin anonymt utgivna skrift på franska, varefter den översattes och i den försvaras såväl mössornas ekonomiska politik som 1766 års förordning. När skriften publicerats genererade den omedelbart en rad följdskrifter och denna pamflettdebatt refererades också i samtida periodika. Ur en synvinkel kan Françoise Marguerite Janiçons argumentation te sig snårig och dispositionen gör den svåröverskådlig, men den skriver in sig i en sedan länge etablerad tradition av så kallad essäpress med vilken det finns överrensstämmelser när det gäller stil, tematik och persongalleri. Här kan jämföras med essäistiska tidskrifter som Olof Dalins tidskrift Then Swänska Argus, eller Margareta Mommas Samtal. En del av argumentationen sker med hjälp av exempel, dels historiska, dels från Françoise Marguerite Janiçons samtid. När det gäller de senare sätts avskräckande exempel, såsom fåfänga kvinnor, förkvinnliga män, så kallade sprätthökar, och giriga köpmän, mot förebildliga, exempelvis den redliga, strävsamma medborgaren som förstår att arbeta hårt och leva sparsamt. Här visas tydligt de skadliga effekterna av överdådig konsumtion för moral, religion och samhälle, vilket utgör skriftens kärna. I argumentationen ekar också Montesquieus klimatlära och götisk historieskrivning: det nordiska kalla klimatet har sedan urminnes tider skapat allvarsamhet, eftertänksamhet och anständighet hos innevånarna. Den anti-franska och anti-katolska tendensen är dessutom tydlig. Mot slutet i texten stegras känslotemperaturen och den avslutas i ett religiöst laddat crescendo. Slutsatsen i skriften är att svenska män och kvinnor ska konsumera i enlighet med sitt stånd, det vill säga sin sociala tillhörighet, svenska sedvänjor och Sveriges klimat.

Efter makens död år 1785 så framgår det bland annat av dottern Mariannes brev att Françoise Marguerite Janiçon påverkades så starkt av sorgen efter maken att hon ibland framstod som förvirrad. Françoise Marguerite Janiçon överlevde honom med fyra år och avled år 1789 på Christineholm vid 78 års ålder.