Fredrika Stenhammar var operasångare, verksam vid Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan) under andra halvan av 1800-talet.
Fredrika Stenhammar föddes som Fredrika Andrée år 1836 i Visby. Hon var äldsta dotter till provinsialläkaren Andreas Andrée och Ebehardina Lovisa, född Lyth. Andreas Andrée var en politiskt övertygad liberal och till skillnad från 1830-talets allmänna uppfostran för flickor, som innebar att de utvecklades i de så kallade ”talangerna” i syfte att finna en bra äkta man och vara en vacker kvinna vid mannens sida, var han medveten om att alla unga flickor borde skapa sig ett yrke. Arbetsmarknaden var i princip begränsad för flickor från de högre samhällsklasserna till att vara guvernant, hushållerska eller gå in vid scenen, det senare ett yrke som hade starka kopplingar till prostitution. Trots det lät han Fredrika Stenhammar utbilda sig till sångare. Hon hade ett så kallat absolut gehör, och undervisades först av sin far, sedan av domkyrkoorganisten Wilhelm Söhrling.
Våren 1851 besökte Andreas Andrée världsutställningen i London. Väl hemkommen beslutade han att hans dotter skulle studera musik i Leipzig, det då främsta konservatoriet i Europa. I Stockholm fanns Operaskolan som av någon anledning inte passade Andreas Andrée, och vid konservatoriet i Stockholm togs kvinnor in först efter 1855. Mellan hösten 1851 och våren 1853 studerade Fredrika Stenhammar piano, harmonilära och komposition vid konservatoriet i Leipzig samt sång för madame Schäfer. För madame Schäfer studerade hon vidare i en operaskola fram till hösten 1854. Under vintern 1854—1855 hade hon ett kort gästspel vid operan i Dessau och gästspelade vid operorna i Kassel och Leipzig. I juni 1855 debuterade hon i Stockholm som Lady Harriet i Friedrich von Flotows opera Martha.
Mellan 1855 och 1857 var Fredrika Stenhammar anställd vid Kungliga Teatern och sjöng de stora rollerna, bland andra grevinnan i Figaros bröllop, Marie i Regementets dotter, Agathe i Friskytten, Donna Anna i Don Juan, Mathilda i Wilhelm Tell. Hennes position som primadonna var dock inte självklar. Hösten 1855 höll rollen i operan Martha på att rasera hennes karriär. Under åren i Leipzig hade hon nästan helt glömt svenska språket och vid ankomsten till Stockholm talade hon svenska med gotländsk dialekt och stark tysk accent. Kollegerna skrattade ut henne och ryktet om en komplott spreds inom teatern. Hon gjorde trots det succé och hennes position vid teatern säkrades.
Men det fanns också andra problem. Fredrika Stenhammar var inskolad i den tyska sångtraditionen och hade en intim, välvårdad röst, perfekt för tyska romanser och tysk opera. Men hon sjöng knappt koloratur, vilket krävdes för de italienska och franska operorna som gavs i Stockholm. Redan våren 1856 ville hon resa till Paris för att studera fransk sångteknik, trots att hon var skeptisk och skrev till sina föräldrar att ”riktig koloratursångerska kan jag blott bliva på bekostnad av min rösts friskhet”. Trots denna insikt vistades hon under ett år i Paris och studerade sång och deklamation för bland annat Manuel Garcias elev, madame Isabelle Bur. Hon försökte sedan få engagemang vid operorna i Wien och Berlin utan framgång.
Våren 1859 var Fredrika Stenhammar tillbaka i Stockholm och från hösten och under följande år sjöng hon bland annat Leonore i Giuseppe Verdis Trubaduren, Lucia i Gaetano Donizettis Lucia di Lammermoor — en opera som ställde höga krav på koloratursång — senare Gilda i Verdis Rigoletto, Margareta i Charles Gounods Faust samt Iphigenia i Cristoph Willibald Glucks Iphigenia i Aulis. Sommaren 1863 gifte hon sig med Fredrik Stenhammar, även han operasångare, tenor, men hans karriär blev mycket kort. Under studierna i Paris skadades hans röst och från 1865 fram till sin död 1884 var han tulltjänsteman i Stockholm.
Fredrika Stenhammar var lyrisk och egentligen inte en dramatisk sopran vilket innebar att hon passade bäst i lyriska roller. En riktigt bra koloratursångerska var hon inte och vid en jämförelse med Louise Michaëli, som hade utbildats vid Operaskolan i koloratursång och som efter flera utlandsvistelser återkom till Kungliga Teatern 1864, ansåg flera att Fredrika Stenhammar var en blek sångare. Idag skulle vi säga att de två hade olika fack, den ena var koloratursångare och den andra lyrisk och senare dramatisk sångare. År 1867 tröttnade Fredrika Stenhammar på konkurrensen. Efter en schism med teaterledningen lämnade hon Kungliga Teatern och sin familj, som hade utökats med tvillingarna Elsa och Tor, och reste tillsammans med teaterns kapellmästare Ludvig Norman och dennes fru, violinisten Wilhelmina Neruda, till Köpenhamn för att söka sin lycka. Ett halvår senare återvände hon till Stockholm. Samtidigt blev Louise Michaëlis hälsa sämre, vilket ledde till att hon med tiden lämnade operan.
Fredrika Stenhammar hade mellan 40 och 50 roller på sin repertoar och till skillnad från flera kolleger var hon positiv till Richard Wagners operor. Under 1870-talet var det som Wagnersångare hon trivdes bäst. Hon sjöng Sentas roll i Den flygande holländaren 1870 till 1872, och favoritrollen Elsa i Lohengrin sjöng hon flera gånger från 1873 och därefter. År 1878 sjöng hon också Elisabeths roll i Tannhäuser vid Sverigepremiären.
Under 1870-talet fick Fredrika Stenhammar nya roller. Hon fortsatte sjunga Mozart, och spelade grevinnans roll i Figaros bröllop och Donna Anna i Don Juan. Hon framförde också solistrollen i Robert Schumanns Das Paradies und die Peri under vännen Edvard Griegs ledning. Det var även under 1870-talet som hon hade stora framgångar med rollerna i Wagners operor. När gästande sångare, som till exempel Zelia Trebelli eller Christina Nilsson kom till Kungliga Teatern var det Fredrika Stenhammar som i egenskap av primadonna tog hand om dem. År 1875 framförde hon duetter ur Giovanni Pergolesis Stabat Mater tillsammans med Zelia Trebelli och lika roligt tyckte hon det var när hon lotsade Christina Nilsson genom folkmassorna vid hennes besök i Stockholm 1876.
Trots stora framgångar på Kungliga Teatern ansågs Fredrika Stenhammar vara bättre romanssångare än operasångare. Hennes interpretationer av vännerna August Södermans och Halfdan Kjerulfs sånger var suveräna men de överträffades av hennes tolkningar av Robert Schumanns sånger som hyllades för sin ”poetiska och varma stämningsrikedom”, i Ny Illustrerad Tidning. Hennes röst hade en mjuk lyrisk klang, fin tonbildning och den var inte stor. Hon hade en vårdad teknik och ett deklamatoriskt uttryck som imponerade. Trots sin svaga hälsa under 1870-talets slut ställde hon upp med kort varsel när någon kollega var sjuk och hon var mycket lojal med sina elever. Några av dem, till exempel Mathilda Grabow och norskorna Gina Oselio och Olefine Moe gjorde senare karriärer som sångare.
Genom sitt äktenskap kom Fredrika Stenhammar att tillhöra en stor kultursläkt. Makens far var den kände kyrkoherden och riksdagsmannen Christian Stenhammar. Hans morbror var den då mycket etablerade tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad och hans bror var arkitekten och tonsättaren Per Ulrik Stenhammar, far till tonsättaren Wilhelm Stenhammar.
1864 blev Fredrika Stenhammar ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och 1876 tilldelades hon Litteris et Artibus.
Efter Fredrika Stenhammars död övertog hennes syster, domkyrkoorganisten i Göteborg Elfrida Andrée vårdnaden om tvillingarna Elsa och Tor. Elsa Stenhammar blev under början av 1900-talet känd genom sitt arbete med Folkkonserterna i Göteborg och sitt samarbete med mostern Elfrida Andrée och kusinen Wilhelm Stenhammar.
Fredrika Stenhammar avled 1880, 44 år gammal. Hon ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
