Gertrud Schyl-Bjurman var förskollärare och filosofie doktor i pedagogik. Hon vigde sitt professionella liv åt att förändra, lyfta fram och demokratisera alla barns villkor och möjligheter.
Gertrud Schyl-Bjurman föddes år 1920 i en stockholmsfamilj. Vid ett års ålder blev hon dock skickad som fosterbarn till stationsinspektören Kristian Björkroth och hans hustru Anna Sofia i Solna. Efter 1926 kom familjen att bo i Katrineholm. En viktig inspirationskälla för Gertrud Schyl-Bjurmans val av yrkesbana var hennes 17 år äldre fostersyster, Britt-Sofie Björkroth. Hon var barnträdgårdslärarinna, den första fastställda yrkestiteln för förskolelärarinnor, vid Fröbelinstitutet i Norrköping, och senare chef för Norrköpings barnstugor 1949—1968.
Gertrud Schyl-Bjurmans utbildning startade i traditionella flick-och kvinnosfären då hon i skiftet mellan 1930- och 1940-talen utbildade sig till barnsköterska vid Fröbelinstitutet i Norrköping och vid Flensburgska vårdanstalten i Malmö. Hon försökte därefter att bli antagen till barnträdgårdslärarinneutbildningen vid Fröbelinstitutet i Norrköping, men blev avrådd eftersom hon bedömdes för opraktisk för ett sådant yrke. Hon sökte då, 1943, till Socialpedagogiska seminariet i Stockholm. Dit välkomnades Gertud Schyl-Bjurman av rektor Alva Myrdal som menade att det var viktigare att ”ha något i huvudet” och vara samhällsmedveten än att vara händig.
Gertrud Schyl-Bjurman gifte sig 1947 med idrottsinstruktören Arne Sekund med vilken hon fick två barn, dottern Ann-Sofi och sonen Mikael. I sitt andra äktenskap med socionomen Arne Bjurman, som ingicks 1965, fick hon dottern Barbro Sofie, som hade Downs syndrom, något som förstärkte Gertruds engagemang i att integrera barn med funktionshinder i förskolan.
Idéer om att förnya det pedagogiska arbetet med de yngre barnen fick Gertrud Schyl-Bjurman under tidigt 1950-tal. Med hjälp av medel från Stiftelsen Hierta-Retzius stipendiefond kunde hon 1950 göra en studieresa till USA och fick där inspiration till nya experimentella och barnaktiva sätt att arbeta pedagogiskt i förskolan. Under denna rundresa upptäckte hon att man inom förskolekretsar i USA utgick från andra intressanta teoretiska perspektiv än i hemlandet. Dessa avvek kraftigt från den i Sverige dominerande mognadsteoretikern och psykiatrikern Arnold Gesells påbud om att man inte skulle forcera barns utveckling utan invänta barnets naturliga mognad. Sverige tycktes vara på efterkälken, menade hon, eftersom det i Gesells teorier inte fanns utrymme för barnets aktiva roll och skapande. Det hade däremot den schweiziske kognitionspsykologen Jean Piagets teorier om vikten av att berika barnets egen aktivitet som under 1940-talet blivit gällande i USA. Gertrud Schyl-Bjurman besökte även Prior Westonskolan på 1970-talet där hon inspirerades av fria former som syskongrupper och stimulans av barns lust och nyfikenhet.
Gertrud Schyl-Bjurman började utifrån denna inspiration skissa på en annorlunda förskolepedagogik som hon kom att kalla ”verkstadspedagogik”. Hon arbetade mellan 1949 och 1961 som konsulent för förskolor, daghem, barnkolonier och lekparker i Sundbybergs kommunförvaltning och kunde 1952 starta en verkstadspedagogisk förskola. Den kännetecknades av en, som hon beskrev det, ”robust miljö där barnen kunde rumstera om och öva sig att bli självständiga och inte bara vänta på frökens initiativ”. Denna pedagogik gick stick i stäv mot lydnadspedagogiken och innehöll en kritik mot den ”hemlikhet” och moderlighet som varit ryggraden i barnträdgårdslärarinnornas yrkesprofil och barnträdgårdens dittillsvarande uppbyggnad. Hemlikhet och moderlighet hade utvecklas från den värmande och goda atmosfär som den ursprungligen formulerats som, till en hierarkiskt ordnad värld där passivitet, lydnad och underordning rådde för barnen. Verkstadspedagogikens demokratiska ideer, som också innefattade barnets utforskande av världen runt om, skulle få stort inflytande för Gertrud Schyl-Bjurmans fortsatta strävanden.
På 1960-talet kom hon in på på Stockholms universitet och tog en filosofie kandidatexamen i psykologi, pedagogik och sociologi 1966. Under samma tid arbetade hon som assistent till professor Stina Sandels vid Barnpsykologiska laboratoriet i Stockholm.
År 1968 blev hon tillsatt som kommittésekreterare i Barnstugeutredningen, vilken under åren 1968—1975 genomförde fyra utredningar om förskolor och fritidshem. Med Gertrud Schyl-Bjurman kom utredningen att utgå från att kvinnors frigörelse till arbete och egen lön inte skulle ”gå ut över barnen”, som en daghemsplats ofta ansågs innebära, utan tvärtom skulle förskolan erbjuda en bättre, mer spännande och demokratisk tillvaro för barnen. I den nya allmänna heldagsförskolan skulle barn befrias från underordning och lydnad till demokrati och jämlikhet samtidigt med att kvinnor befriades ur familjens underordning. I det syftet uppfann Gertrud-Schyl-Bjurman en ny pedagogisk modell som hon kallade dialogpedagogik. Barnstugeutredningens första förslag accepterades av en i stort sett enig riksdag 1973. Genom utbyggnaden av en allmän förskola och den växande förståelsen för barns rätt att bli hörda, respekterade och delaktiga har Gertrud Schyl-Bjurmans insatser därmed kommit att få stor betydelse för samhällets jämställdhetssträvanden.
Gertrud Schyl-Bjurman var flitigt anlitad både av socialstyrelsen och i olika statliga utredningar från 1960-talet till 1990-talet. Förutom Barnstugeutredningen är de viktigaste den så kallade Barnanstaltsutredningen, 1962, Familjeberedningen, 1967, och Förskola-skola-kommittén 1983—1985. Hon var också ledamot i Nordiska Ministerrådets kommission för undervisningsfrågor 1975—1985. Åren 1978—1983 var hon prefekt för förskollärarutbildningen vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm.
Gertrud Schyl-Bjurman sökte på olika sätt sprida sina ideer som utmanade gammal auktoritär uppfostran av barn till föräldrar och allmänhet, och skapa förståelse för barn som lekande och skapande medmänniskor med samma behov av respekt, delaktighet och gemenskap som vuxna. Genom medverkan i TRU, kommittén för television och radio i utbildningen (senare Utbildningsradion, UR), bidrog hon till att sprida Barnstugeutredningens ideer. Hon deltog i fortbildningen av barnomsorgens personal, i debatter och hon skrev artiklar. Då Socialstyrelsens Lekmiljöråd inrättades 1969 valdes Gertrud Schyl-Bjurman in i rådet, där hon tillsammans med konstnären Gunilla Lagerbielke utformade informationsmaterial, handböcker, diaserier och fullskaleutställningar som utgick ifrån idéerna i Barnstugeutredningen.
Barnstugeutredningen kom under 1970- och 1980-talen att prägla förskolans pedagogik, men även bli livligt diskuterad och kritiserad. Gertrud Schyl-Bjurman var en trogen socialdemokrat och trodde på välfärdsstatens jämlikhetsskapande möjligheter och kollektivets kraft och samarbete. Men fortfarande fanns starka opinioner som betonade moderns och hemmets avgörande betydelse för barns normala utveckling och oro för vad som skulle hända med barnen om de vistades dagligen på institution — ett begrepp som dessutom ofta förknippades med anstalt, fattigdom och kyla. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Nancy Eriksson kritiserade i sin bok Bara en hemmafru barnstugeutbyggnaden för att den innebar en nedvärdering av hemmafrun. Andra varnade för att barnstugor bara skulle handla om förvaring och barnparkering. Från höger och religiöst håll kritiserades utredningen för att försöka diktera en statligt styrd socialistisk barnuppfostran och krossa familjen. Dialogpedagogiken kom också att kritiseras från vänster för att den spred en överdriven tro på amerikansk individualism och att klasskillnader skulle gå att kramas bort. På 1980-talet handlade kritiken om att det saknades krav, struktur och kunskapsförmedling i dialogpedagogiken. Barnstugeutredningen anklagades för att ha orsakat kaos. Anna Wahlgren, omstridd författare till Barnaboken, 1983, krävde att daghemmen skulle skrotas.
Själv menade Gertrud Schyl-Bjurman att hennes arbete och kamp för en ny syn på barn överlag hade vunnit inflytande i samhället samtidigt som hon ofta självkritiskt återkom till att hon inte lyckats förmedla sina idéer på ett bra sätt, att hon inte tillräckligt hade tydliggjort de teoretiska eller samhälleliga ramarna för sina förslag. Hennes idéer om dialog, utforskande, delaktighet och demokrati ifråga om barn har sedan 1990-talet återkommit med full kraft i svensk förskola och har blivit ett signum för den respekt barn idag åtnjuter i Sverige.
Gertrud Schyl-Bjurman avled 2019.
