Göta Rosén var barnavårdsinspektör, riksdagsman för socialdemokraterna samt tillförordnad generaldirektör vid Socialstyrelsen.

Göta Roséns yrkesliv sammanföll med den stora omvälvningen av Sverige från fattigland till ett av Europas rikaste och mest välordnade. Hon tog aktiv del i det arbetet. Men det var en slump att hon kom att ägna sig åt socialt arbete med inriktning på barn och ungdomar. När hon var 19 år föll hon från en trampolin, skadade ryggen och låg länge på sjukhus. Där såg hon en annons om den första kurs som skulle hållas på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Hon sökte kursen och blev antagen.

Kvinnorna på Fogelstad gav henne ett nätverk som höll hela livet. Första steget var rekommendationer så att hon kom in på Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning. Efter examen kunde hon tack vare nya rekommendationer nästan direkt börja arbeta som barnavårdsombud i Örebro län. I Örebro lärde hon känna Brita Hasselrot, som blev hennes assistent och vän. År 1957 flyttade de i bostadsbristens Stockholm in i en gemensam lägenhet. De hade då båda börjat arbeta på Socialstyrelsen. De delade vardag och arbete fram till Brita Hasselrots död 1995.

Göta Rosén var ett av de första barnavårdsombuden i landet. Hon skulle inspektera barnhemmen i Örebro län och hitta goda fosterhem. Omhändertagna barn skulle enligt 1924 års barnavårdslag endast tillfälligt vistas på upptagningshem, en förändring som skedde stegvis och långsamt. Under tio år som barnavårdsombud växte hennes misstro mot privata institutioner, ofta inrättade för att ge vinst åt ägarna, men under en täckmantel av idealitet. De kommunala barnhemmen var inte alltid bättre. Det hände att ålderdomshem, fattigstuga och barnhem var ett och samma.

För Göta Rosén kom barnens välfärd först men mödrarnas situation berörde henne också illa. Hennes värsta arbetsuppgift var att hämta barn mot mammans vilja och att ta ifrån en kvinna hennes rätt att föda barn. I båda fallen kränktes kvinnans rätt och integritet. Men tack vara hennes arbetsinsats fick tusentals barn en tryggare tillvaro. Hennes största framgång var när hon med socialminister Gustav Möllers tysta medgivande förbjöd barnaga på landets barnavårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor. Det var tio år innan skolagan lagstiftades bort och 30 år innan rätten att aga barn helt försvann.

Göta Rosén var ordförande i barnavårdsnämnden i Örebro från 1937. Hon var den första kvinnan på posten. Samma år stärktes barnavårdsnämnderna och deras roll som kontrollorgan kom att förändras. Nu kunde de bevilja bidragsförskott, mödrahjälp och fria resor för mödrar och barn. Samtidigt inrättades mödra- och barnavårdscentralerna.

Under åren 1940–1942 var Göta Rosén ledamot av riksdagens andra kammare. Hennes debatter gällde barns och ungdomars välfärd. Hon har i efterhand kritiserats för att hon röstade för lagen om tvångssterilisering. Hennes beslut grundades på egna erfarenheter av dramatiska barnhämtningar och grymma kvinnoöden. Hon ville sätta press på de utsatta kvinnornas anhöriga när det gällde försörjning och tillsyn. Då skulle steriliseringar kunna undvikas och socialarbetarna slippa tvinga de drabbade kvinnorna att lämna ifrån sig sina barn.

Men den stora politiska händelsen under Göta Roséns två år i riksdagen var när Tyskland i juni 1941 begärde att med tåg få transportera fullt utrustad tysk trupp (Division Engelbrecht) genom Sverige. Riksdagsledamöterna kallades in under midsommarhelgen för att avgöra frågan. Majoriteten i båda kamrarna röstade ja, men enligt Göta Rosén röstade hon och ytterligare tre socialdemokratiska kvinnor, Sigrid Ekendahl, Disa Västberg och Hildur Nygren, nej. Att den socialdemokratiska riksdagsgruppen inte var enig framgår av protokollen från partigruppens sammanträden. Riksdagens protokoll saknar dock information om hur enskilda ledamöter röstade.

Göta Roséns tid på Socialstyrelsen präglades av arbete för barn och ungdomar. Hon engagerade sig personligen och deltog i arbetet ute på fältet. Hennes elddop var den så kallade koloniutredningen där hon personligen granskade sommarkolonier och stängde de värsta. Hon kom i konflikt med både kommunalpolitiker och media för att hon ansåg att ungar på sommarlov inte skulle behöva slåss med löss och smuts. De skulle ha tillsyn och riktig mat och slippa utsättas för våld. Utredningen och Göta Roséns inspektioner avslutades 1953. Då fanns det 800 godkända sommarkolonier kvar i landet.

Det var också Göta Roséns aktiva, utåtriktade sökande som gjorde att hon som skolchef för landets ungdomsvårdsskolor upptäckte knarket på ungdomsvårdsskolorna. Intagna pojkar berättade för henne att det fanns ritalina och amfetamin inne på skolorna. Det ledde till omdaning och hårdare kontroll. Hon märkte också att många av ungdomarna inte kunde läsa. Genom kontakter och lobbying fick hon riksdagen att besluta om extra anslag så att varje ungdomsvårdsskola fick minst en lärare.

Ett annat resultat av hennes arbete var utredningen om effektivare åtgärder för vård på ungdomsvårdsskolorna. Hon arbetade för att eleverna skulle få vård inom skolan och bättre utbildning samt hjälp till bostad och arbete utanför skolan. Eleverna fick därmed större chans att ta sig in i samhället.

I slutet av sin karriär var Göta Rosén engagerad för att bygga ut barnomsorgen. Hon drev på både för familjedaghem och daghem. Hon oroade sig för att förskolor och fritidshem alltid byggdes sist i de nya bostadsområdena. Parkeringsplatserna kom först, menade hon. I ett tal 1970, strax före sin pensionering, framhöll hon daghemmen som instrument för fostran och social träning. När 1968 års barnstugeutredning presenterades 1972 innehöll den samma slutsats. Föräldrarnas behov av barnomsorg sattes på andra plats. Det var barnens behov som skulle styra utbyggnaden av barnomsorgen och barnomsorgens pedagogiska innehåll.

Göta Rosén dog 2006.