Greta Andrén var diakon, sjuksköterska, missionär och författare, samt grundare av det Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Med sitt arbete representerade hon en brobyggande insats som många kristna organisationer genomförde efter andra världskriget.

Greta Andrén föddes den 4 mars 1909 och växte upp i Marstrand. Fadern arbetade med sillexport och modern med bokföring. De senare tonåren präglades av faderns tidiga död 1924 och bästa vännens bortgång några år senare. Efter realskoleexamen studerade hon bibelhebreiska, engelska och tyska vid Göteborgs högskola (nuvarande Göteborgs universitet). Vid tolv års ålder upplevde hon en kallelse att bli diakon och med den målsättningen fortsatte hon studierna vid Göteborgs diakonissanstalt (nuvarande Bräcke diakoni). Greta Andrén mötte sannolikt judiskt liv och kultur i Göteborg, där även Israelsmissionen hade ett aktivt arbete.

Greta Andréns intresse för judisk-kristna relationer väcktes då hon träffat judiska patienter på Ersta sjukhus i Stockholm 1934. Sedan hon kontaktat Israelsmissionens kontor fick hennes karriär en ny riktning. I december samma år avreste hon till Wien för tjänstgöring vid Israelsmissionens station där. I maj 1935 återkom hon till Sverige för att först bli vigd till diakon och efter ytterligare två dagar bli vigd till missionär. Som ogift förväntades Greta Andrén ha sin fasta punkt i det systerhem som fanns på missionen i Wien.

I det judiskt präglade Wien riktades missionen mot sekulariserade judar och judar som var gifta med kristna. Under denna tid bedrevs mission genom utåtriktat arbete, vilket innefattade bland annat socialt bistånd och en församlingstillhörighet för de döpta judarna. ”Syster Greta”, som hon nu kallades, fick olika uppgifter. Det gällde dels uppsökande verksamhet, dels undervisning för kvinnor, speciellt i ”ungdomskretsen”. Hon spelade också orgel på de söndagliga gudstjänsterna. Greta Andrén skrev regelbundet artiklar och hälsningar i Missionstidning för Israel.

Då Hitlertyskland ockuperade Wien i mars 1938 förändrades både judarnas och missionärernas tillvaro. Nazitysklands ras- och segregeringslagar genomfördes och de ”kristna av judisk börd”, som de kallades av missionens anställda, fick en problematisk mellanställning. De hade förskjutits av den judiska kommuniteten, och de förföljdes av nazisterna. Missionens verksamhet inriktades nu på flyktinghjälp, speciellt assistans med viseringar och utresor. Barn och unga hade lättast att få utresetillstånd. Greta Andrén bevittnade hur medlemmar i hennes kvinno- och ungdomskrets lämnade Wien, antingen som flyktingar eller som deporterade till ghetton och läger i Polen.

I boken Ett Kristus-brev: Gerty Fischer, 1944, återgav Greta Andrén det öde som drabbade Gerty Fischer. Hon var döpt men blev deporterad i februari 1941 och sannolikt mördad i Kielce i augusti 1942. Greta Andréns bok väckte uppmärksamhet och fick tryckas i nya upplagor. Den blev också översatt till nordiska språk och till tyska. Efter sin återkomst till Sverige 1941 var Greta Andrén en flitigt anlitad föredragshållare och känd för den kristna svenska publiken.

Efter kriget kunde Greta Andrén återvända kort till Wien 1946. Senare reste hon även i efterkrigstidens Tyskland för att utreda biståndsbehov och återetableringen av missionens arbete. Samma år blev hon kallad till ett nytt uppdrag av Israelsmissionen: att etablera ett svenskt institut i Jerusalem. Israelsmissionens planer med ett kombinerat studie- och missionscenter skulle dock visa sig vara svåra att genomföra. Inbördeskriget eskalerade under det brittiska mandatets sista år.

I maj 1946 anlände Greta Andrén med båt till Haifa. Hennes uppdrag var att finna lokaler och knyta kontakter för institutet och lära sig modern hebreiska. Greta Andrén dokumenterade sina resor i landet med stillbilder och med färgfilm. En del av materialet publicerades med reseskildringarna i böckerna På bibliska platser, 1947, och Palestinabilder, 1949.

Lokalfrågan löstes av den svenske konsuln ”Lewis” Larsson, som anlänt med Nåsborna 1896. Det visade sig att missionären Hilda Anderssons hus Svenskbo på Olivberget var olämpligt för studentverksamhet. Lewis Larsson upplät istället övervåningen på det svenska konsulatet på Nablus Road. Här fick Greta Andrén och den förste direktorn Harald Sahlin bo, trots de tilltagande oroligheterna. Ofta hördes ljudet av explosioner och skottväxling. I september 1947 exploderade en bomb utanför det svenska konsulatet. Ingen kom till skada, men tillvaron i Jerusalem ansågs inte längre säker.

På grund av oroligheterna kunde man inte börja något studieprogram, men missionsverksamheten fortsatte tillsammans med organisationen The Church’s Ministry Among the Jewish People (CMJ). Greta Andrén frekventerade den anglikanska församlingen, Christ Church, belägen innanför Jaffaporten. Där fanns en etablerad missionsverksamhet till judar. I församlingskretsen fanns även Hilda Andersson och den engelska missionären Hannah Hurnard. Under sin första tid i Jerusalem umgicks Greta Andrén även med Signe Ekblad rektor för den Svenska skolan. Ekblad lärde Andrén om Jerusalems krassa verklighet.

Två judar blev döpta i Jerusalem genom Greta Andréns försorg. Detta kom att innebära problem. Den brittiska administrationen var på väg att lämna landet och kaoset ökade. Rykten var i omlopp om kidnappningar av judar som blivit kristna. Missionärerna fruktade en massaker av de döpta judarna. Man kontaktade nu de brittiska myndigheterna i syfte att evakuera. Greta Andrén återvände till Sverige för att kunna påskynda evakueringen genom Israelsmissionens Stockholmskontor. Evakueringen ägde rum i april och maj 1948 och fick namnet ”Operation Mercy”. Runt 100 personer transporterades till Haifa för vidare båttransport till England. Denna grupp döpta judar återvände aldrig till landet.

I november 1949 återvände Greta Andrén till Jerusalem. Efter vapenstilleståndet samma år var staden uppdelad i en arabisk-jordansk och en judisk-israelisk del. Tillsammans med Göte Hedenquist, en kollega från tiden i Wien, förhandlade hon med det israeliska utbildningsdepartementet och erhöll tillstånd att börja verksamhet som forsknings- och studieinstitut. Villkoret var att missionsverksamhet inte fick bedrivas. En lämplig fastighet hittades. Det blev landmärket Beit Tavor (Tabors hus) på Profeternas gata, i den judiska delen av staden. Huset stod nästan tomt och man lyckades hyra delar av fastigheten. Hans Kosmala, en annan av Greta Andréns kollegor från tiden i Wien, kom att bli direktor. Greta Andrén blev utsedd till husmor.

De första studenterna började sin studietermin på det Svenska teologiska institutet i Jerusalem i februari 1951. Rum och fastighet hade snyggats upp och en köksavdelning inrättats, men omständigheterna var knappa. Det rådde matransonering och det var svårt att förvara färska livsmedel. Genom planering och uppfinningsrikedom lyckades Greta Andrén etablera rutiner för mat och husskötsel. Då svenska turistgrupper började komma till institutet var höjdpunkten Greta Andréns föredrag "Boken, Landet och Folket".

Att institutet snabbt vann erkännande hos israeliska myndigheter och hos allmänheten var i hög grad Greta Andréns förtjänst. Hon byggde upp ett stort kontaktnätverk i Jerusalem. Greta Andrén omnämndes ofta som en andra ambassadör för Sverige. Hon belönades med Vasaorden 1960. Officiella personers besök på institutet uteblev inte heller. Israels president Yitzchak Ben-Zvi besökte institutet och även det svenska statsministerparet Tage och Aina Erlander, i mars 1962.

Det Svenska teologiska institutet var det första kristna institut som grundades i staten Israel och bidrog till en förtroendefull dialog mellan judar och kristna. De flesta studenterna upplevde sin studietermin som en ögonöppnare för judendomen och landet Israel. Till institutets agenda hörde att undervisa om antisemitismen och kristendomens delaktighet i hatet mot judar. Varje termin samlade Greta Andrén studenterna och berättade om sina erfarenheter från Hitlertidens Wien. Förändringen från missionens instrumentella syn på judendom till stöd och sympati för judisk tro och liv var nu tydlig och uttalad.

Efter 20 år som husmor i Jerusalem återvände Greta Andrén till Sverige under hösten 1971. Hon var då svårt sjuk och dog i Marstrand den 31 oktober. Hon blev begravd i sina föräldrars grav på Koöns begravningsplats.