Greta Hofsten var chefredaktör och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront vid tiden för de uppmärksammade publiceringarna om den hemliga underrättelsetjänsten IB. Hon var även barnavårdsassistent, byrådirektör för AMS, författare och brevbärare.

Greta Hofsten föddes i Stockholm 1927. Hon växte upp i ett borgerligt hem i Djursholm med fem syskon: de tre äldre bröderna, en storasyster samt tvillingsystern Karin. Två av bröderna var också tvillingar. Fadern var filmdirektören Eduard Bagger-Sjöbäck och modern Edith, född Bagger-Jörgensen, var hemmafru men utbildad sjukgymnast och hade danskt påbrå. Efter att den tolv år äldre systern Inga Thorsson – sedermera socialdemokratisk politiker och tjänsteman – blev aktiv i fredsrörelsen 1935 och året därpå i Socialdemokratiska partiet blev så småningom hela familjen socialdemokrater, utom en av bröderna. Familjen flyttade 1942 till Malmö där Greta Hofsten började på flickläroverket och tog studentexamen 1945. Några år senare blev hon aktiv socialdemokrat.

Vid 18 års ålder blev Greta Hofsten gravid med sin lärare, Henrik Petrén, och i mars 1946, några månader innan sonen Finns födelse, gifte sig paret. De bosatte sig i Helsingborg där andre sonen Kåre föddes 1948. Strax därefter började Greta Hofsten pendla till Lund för att studera filosofi och sociologi. År 1950 skildes paret och Greta Hofsten flyttade med sönerna till Lund där hon slutförde studierna. Året därpå flyttade familjen vidare till Kalmar där hon arbetade som barnavårdsassistent och samtidigt blev alltmer politiskt aktiv. År 1954 valdes hon in i stadsfullmäktige. Under somrarna på 1950-talet vistades Greta Hofsten under långa perioder i Paris, medan barnen bodde hos sin far.

År 1957 gifte hon om sig med socialisten och statistikern Erland Hofsten och flyttade till Bromma. Äktenskapet varade bara ett halvår. Greta Hofsten började arbeta som kurator på Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, men sa upp sig efter bara ett par år i solidaritet med ordföranden Elise Ottesen-Jensen, som tvingats bort efter konflikter inom organisationen. Därefter anställdes hon som yrkesvägledaraspirant på Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, där hon efter en tid blev byrådirektör.

1960-talet förde med sig ett såväl religiöst som politiskt uppvaknande i Greta Hofstens liv, vilket kom att prägla resten av hennes liv. I tonåren hade hon varit religiöst intresserad och en regelbunden kyrkobesökare, men efter konfirmationen hade hon lämnat den kristna tron, och utträtt ur Svenska kyrkan så fort det blev möjligt och förklarat sig som ateist. Hennes två första äktenskap var också borgerliga. I början av 1960-talet blev hon dock, till omgivningens förskräckelse, ”drabbad” av kristendomen. Från omkring 1965 gick hon i kyrkan varje söndag och uppfattade den kristna tron som ”mer radikal än någon politisk ideologi”. Tron på den korsfäste Kristus var nu för henne det enda rimliga förhållningssättet inför den världsnöd hon såg omkring sig. Hon skildrade också sin andliga omsvängning i boken Samtalsvis, 1969, en andlig dagbok som hon gett till vännen Gunnel Vallquist, vilken i sin tur skickat manuset till Albert Bonniers Förlag. Boken fick ett övervägande varmt mottagande i pressen och flera recensenter jämförde Greta Hofsten med den franska mystikern Simone Weil, som också nämns i boken.

Samtidigt började Greta Hofsten skänka bort hälften av sin lön till hjälporganisationer, i frustration över världens orättvisor. Våren 1970 lämnade hon socialdemokratin, som hon upplevde som alltmer hycklande, för att i stället bli kommunist. Slutligen sa hon också upp sig från AMS. Hon hade då varit medförfattare till en rapport som framlade synpunkten att verkets utbildningar borde vara öppna för alla lågavlönade, inte bara arbetslösa. Rapporten och utredningsgruppen blev hårt kritiserade av verkets ledning, och hösten 1971 blev alltså Greta Hofsten själv arbetslös efter tolv år inom myndigheten.

Samma år hade föreningen Folket i Bild/Kulturfront startats, med syftet att försvara yttrandefriheten och tryckfriheten. Efter att Jan Myrdal i ett år varit ordförande samt ansvarig utgivare för tidningen med samma namn tog Greta Hofsten över denna post i april 1972. Detta förtroendeuppdrag var inte arvoderat, liksom inte heller den ihärdiga tidningsförsäljning hon ägnade sig åt, bland annat utanför Åhléns i Stockholm. Greta Hofsten levde därför i omkring två år på arbetslöshetsunderstöd. Därefter fick hon arbete som brevbärare, vilket skulle förbli hennes huvudsakliga försörjningskälla fram till pensionen.

Som ansvarig utgivare publicerade Greta Hofsten artiklarna om den hemliga underrättelsetjänsten Informationsbyrån, IB. Avslöjandena ledde till att Peter Bratt, Jan Guillou och uppgiftslämnaren Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri. Efter att Folket i Bild/Kulturfront publicerat ytterligare en artikel, där Jan Myrdal hårt kritiserade Högsta domstolens val att inte pröva domen, åtalades Greta Hofsten hösten 1974 för tryckfrihetsbrott. Justitiekanslern väckte åtal för ”otillåtna yttranden i tryckt skrift, innefattande beljugande av myndighet”. Greta Hofsten friades dock efter rättegången den 17 januari 1975, och dokumenterade sedan rättsprocessen i detalj i boken Folket i Bild/Kulturfront mot justitiekanslern, utgiven på Kulturfront förlag 1976. Året därpå lämnade hon sina uppdrag inom Folket i Bild/Kulturfront.

I juni 1976 gifte sig Greta Hofsten med den 17 år äldre Gustaf Wingren, professor i systematisk teologi och flyttade till Lund. Paret kom hädanefter att ha stor påverkan på varandras intellektuella utveckling; han gav henne ett teologiskt språk för sina reflektioner, medan hon delade med sig av sina praktiska erfarenheter av socialpolitiska realiteter. Enligt Bengt Kristensson Ugglas biografi över Gustaf Wingren var Greta Hofstens inflytande helt avgörande för Wingrens teologiska utveckling. Wingren genomgick själv en rad uppbrott under denna tid; han avsade sig prästämbetet, lämnade sin professur och övergav sin första hustru för att gifta sig med Greta Hofsten. Samtidigt blev han politiskt engagerad och paret Hofsten/Wingren deltog exempelvis i demonstrationer utanför kärnkraftverket i Barsebäck. Paret gav ut flera böcker tillsammans, där deras båda röster och intellektuella stilar framträdde var för sig och kompletterade varandra: hans mer teologiskt resonerande och bibelorienterad, hennes mer erfarenhetsnära. De ledde också gemensamma radioandakter.

Greta Hofsten och Gustaf Wingren deltog också i grundandet av föreningen Kristna för socialism år 1974, och Greta Hofsten blev ansvarig utgivare för föreningens organ Nålsögat. Det hon ansåg saknades hos den icke-kristna socialismen var förlåtelsen, en väg vidare för den som misslyckas med sina goda intentioner. I en intervju med Svenska Dagbladet 1990 förklarade hon: ”Man behöver inte vara kristen därför att ett svältande barn talar till ens hjärta, men man kanske behöver vara kristen när man kommer underfund med att man blundat för väldigt mycket och ändå måste uthärda sig själv.”

Greta Hofsten slets mellan de vänsterpolitiska och kristna världarna där inte så många andra såg beröringspunkterna. Valet att efter AMS-avhoppet arbeta som brevbärare under återstoden av livet, i stället för att söka någon ny tjänst inom den offentliga förvaltningen, var en direkt konsekvens av hennes andliga och politiska medvetenhet. Genom detta arbete kunde hon på djupet lära känna de själsligt förnedrande och fysiskt krävande villkor som flertalet människor lever under, samtidigt som hon kunde tjäna andra genom att bära ut brev och slapp den medverkan till förtryck som hon förknippade med direktörsarbetet. Inte alla förstod sig på Greta Hofstens samvetsgranna läggning, men de som stod henne nära såg i henne en osedvanligt genuin strävan att få liv och lära att gå ihop, en strävan som inte på något sätt hindrade henne från att njuta av livet.

Greta Hofsten avled i leukemi 1996. Hon vilar på Fredentorps begravningsplats i Lund.