Gunilla Grubb var sångförfattare. Hon skrev andliga sånger, tillkomna i den tidiga pietistiska rörelsen i Stockholm.
Gunilla Mikaelsdotter Grubb föddes 1692 och hörde hemma i Stockholms handelsmannakretsar. Fadern, Michael Grubb, var född i Umeå och kusin med Nils Grubb (1681–1724), en lärd, from och nitisk präst i Umeå som stod pietisterna nära och ofta fick stå till svars därför. Efter makens död 1715 tycks Catharina Sohm, Gunilla Grubbs mor, ha tagit över affärsverksamheten innan hon själv gick bort i maj året därpå. Hennes namnteckning återfinns nämligen i räkenskaper som bevarats i De la Gardieska samlingen från denna tid. Wilhelm Grubb kom därpå som äldste son i familjen att utveckla verksamheten till en framgångsrik siden- och klädeskramhandel, en av de större i Stockholm, detta vid sidan av diverse offentliga uppdrag. Flera av hans döttrar kom att gifta sig med framträdande handelsmän med anknytning till Ostindiska kompaniet.
De sånger Gunilla Grubb uppges ha författat kom att ingå dels i Andeliga Wijsor/ Om Hwargehanda MATERIER, och Wid Åtskilliga Tillfällen som trycktes, utan uppgift om tryckår och -ort, troligen 1739, dels i Sions sånger, vars första utgåva kom 1743. I sistnämna sångsamling återfinns två sångtexter, undertecknade med signaturen GG, medan bidragen i Andeliga Wijsor är anonyma. I det exemplar som i dag förvaras i Kungliga biblioteket uppges vid 14 av samlingens totalt 89 sånger Gunilla Grubb vara författare. Attributionen styrks av att anteckningarna är förda av Erland Fredrik Hiärne (1706–1783), son till Urban Hiärne och aktiv i den pietistiska gemenskap där även Gunilla Grubb hörde hemma. Hans dagböcker från 1727–1728 berättar om samlingar hos den då sjuka sångförfattaren. När pietisterna samlades till andakter var läsning och samtal, bön och sång viktigt, så även hemma hos Gunilla Grubb.
Sångernas centrala motiv är individens längtan efter en innerlig gemenskap med Jesus, vännen, brudgummen, läkaren, livgivaren och frälsaren. I en av sina sånger formulerar hon denna längtan sålunda: ”Du äst sielfwa hälsobrunnen, Som kan gie de döda lif, Låt mig i dig blifwa funnen, Du mitt enda alt förblif, Blif du sielf mitt lifz Aptek, Så blir mig alt qwal en lek, JEsu dig der til bewek”, (nr 88 i Andeliga Wijsor och som nr 29 i Sions sånger). Liksom i den pietisktiska traditionen i övrigt är sångernas bildspråk hos Gunilla Grubb präglat av vätskor som vatten, tårar och honung samt blod, kanske, som det heter i citerad sång, som ”Kiärleks droppar” ur Jesu sår.
Gunilla Grubb sammanvigdes den 14 oktober 1716 med sin kusin handelsmannen Nils Grubb, ett tillfälle som hedrades med en dikt av bland annat Jacob Frese. De båda barnen Michael och Catharina Elisabeth Kijk gifte in sig i den förmögna industrifamiljen Kijk i Finland. Michael äktade en dotter till Johan Jacob Kijk i hans andra gifte. Catharina Elisabeth Kijk blev år 1740 densammes tredje hustru och – efter hans död – en framgångsrik industriföretagare.
Fram träder således konturerna av en ekonomiskt framgångsrik och kulturellt orienterad släkt med duktiga och inom olika områden framgångsrika kvinnor. Gunilla Grubb, uppkallad efter sin mormor Gunilla Eljse, var som sångförfattare en av dem. Hon kan exemplifiera hur kvinnorna inom den fromhet som lade större vikt vid den egna andliga erfarenheten än teologisk lärdom kom att inta en viktig plats.
Gunilla Grubb avled 1729.
