Elisabeth Wærn-Bugge var hemslöjdsexpert och författare. Hon engagerade sig för kvinnlig rösträtt och fredsarbete i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.
Elisabeth Wærn-Bugge föddes 1868 på Billingsfors i Älvsborgs län. Hon var första barnet till bruksägaren och riksdagsmannen Wilhelm Wærn och Ebba, född Malmborg. Familjen utökades med ytterligare fyra barn, men modern blev änka redan 1876. Elisabeth Wærn-Bugge, som växte upp i ett frisinnat och bildat hem, avslutade elementarskola 1885. Hon studerade musik i Göteborg, Kristiania och Berlin. Hon valde därefter akvarellstudier för Anna Gardell-Ericson och fördjupade sig i teckning vid Göteborgs musei rit- och målarskola (nuvarande Konsthögskolan Valand).
Elisabeth Wærn-Bugge återvände till Kristiania i Norge för att lära sig mönsterkomposition och växtfärgning vid Norske kvindelige industriskole. Hon gifte sig 1896 med den norske skeppsredaren Dagfinn Bugge och de fick barnen Ingeborg Wærn Bugge och Thorild Wærn-Bugge. Paret skilde sig 1905. Elisabeth Wærn-Bugge hade redan flyttat till Göteborg med de två barnen och börjat arbeta 1904 vid Nordiska Industri AB, NIAB, ett designföretag med mönstertillverkning och försäljning av textilvaror. Hon stannade i förtaget till 1906.
Elisabeth Wærn-Bugge anställdes 1906 som föreståndare i Föreningen Konstflitens försäljningsmagasin i Göteborg och gav samma år ut skriften Hemslöjdens betydelse för folket. Föreningen Konstfliten (senare Bohusslöjd) omfattade västra Sverige; Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs samt Göteborgs och Bohus län. De drev sin verksamhet på liknande sätt som Föreningen för svensk hemslöjd i Stockholm, med syftet att återuppliva och bevara äldre tiders hemslöjd.
År 1908 blev Elisabeth Wærn-Bugge direktris och styrelseledamot i Växtfärgaktiebolagets färgeri i Göteborg. Idun 1910 gjorde ett reportage om hennes arbete med växtfärgning. Det berättades att färgeriet var det enda förtag som sålde växtfärgade garner i Sverige, och vid en utställning samma år i Stockholm hade 150 olika nyanser på garn färgat med inhemska växter uppvisats från Göteborg.
Elisabeth Wærn-Bugge flyttade till Stockholm 1911 och fick anställning som direktris vid Nya AB Svenska Konstslöjdutställningen Selma Giöbel. Året efter, 1912, blev hon föreståndare för Föreningen Svensk Hemslöjds permanenta utställningsexpedition i Stockholm. Under sina första år i Stockholm gav hon ut Handbok i färgning med växtämnen på ylle: en ledning vid färgning i hemmen 1913, och Hemmets vävbok, 1914, som publicerades i nio upplagor, den sista 1949.
Elisabeth Wærn-Bugge gick med i Liberala valmansföreningen i Göteborg 1908 och valdes in som ledamot i dess centralstyrelse. Hon var också styrelseledamot i Föreningen för Kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Göteborg, och flyttade sedan över sitt engagemang för rösträtten till FKPR i Stockholm, där hon tog plats i styrelsen.
Under första världskriget deltog Elisabeth Wærn-Bugge i den internationella kongressen i Haag 1915 som kvinnoföreningar med representanter från Europa och USA arrangerade för att stoppa kriget. Hon var en av de 16 svenska delegaterna. Några av de andra delegaterna var Matilda Widegren, Emilia Fogelklou, Anna Kleman, Anna Lindhagen, Naima Sahlbom och Elin Wägner. Under fyra dagar träffades kvinnor från neutrala och krigförande länder i Europa och från USA. Kongressens beslut att sända ut mindre kvinnodelegationer till både neutrala och krigförande länders regeringar för att kräva neutral medling genomfördes efteråt. När kvinnodelegationen, som varit hos den ryska tsaren tog vägen om Stockholm, hade en stor aktion, Kvinnornas fredssöndag, arrangerats där. Över 88 000 kvinnor över hela Sverige höll möten där de krävde medling för att få slut på de blodiga striderna. Elisabeth Wærn-Bugge tillhörde det nätverk som arbetade för fredsaktionens genomförande. Hon anslöt sig senare som medlem i den svenska sektionen av International Committee of Women for Permanent Peace (ICWPP), 1915–1919, en av de nationella kommittéer som bildades i olika länder efter Haag-kongressen. Ordförande var Anna Kleman, vice ordförande Matilda Widegren och medlemmar var Nina Benner-Anderson, Ellen Palmstierna och Anna Lindhagen. De kontaktade kommittéerna i Norge och Danmark för att arbeta fram gemensamma krav till regeringarna, samlade in pressklipp, tog fram en lista på kvinnors fredsarbete och verkade för att bilda kretsar ute i landet. Inför krigsslutet, år 1918, gav Elisabeth Wærn-Bugge ut skriften Krigets läxa.
När kriget var slut samlades de nationella kommittéerna i Zürich 1919 och bildade Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF). Den svenska sektionen fick namnet Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), och Elisabeth Wærn-Bugge blev ledamot av centralstyrelsen. För att föra fram det nya kvinnliga fredsförbundets tankar om Nationernas Förbund publicerade Elisabeth Wærn-Bugge texten Huru vinna trygghet inom Nationernas förbund? Kvinnornas internationella förbunds för fred och frihet synpunkter, 1920. Hon valdes till ordförande i stockholmskretsen av IKFF 1924 och innehade positionen till 1934.
Elisabeth Wærn-Bugge fick 1931 ett uppdrag för WILPF att resa till Palestina. Hon beskrev uppdraget i sin bok Det omstridda arvet. Utblickar över Palestina av idag, utgiven samma år: ”…att på uppdrag av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet söka åvägabringa ett närmande mellan judiska och arabiska kvinnor”. Syftet var att försöka skapa en arabisk-judisk sektion av WILPF. Hon reste runt i landet, intervjuade och samtalade med olika människor, ofta via tolk, läste rapporter och orienterade sig om utvecklingen under det brittiska mandatet från 1920. Uppdraget att samla kvinnor med olika tillhörigheter lyckades hon inte med. Elisabeth Wærn-Bugge hade träffat och samtalat med arabisk-kristna, europeiska och judiska kvinnor på en tebjudning som den svenske konsulns fru stod värd för. Men de muslimska kvinnorna deltog inte, trots att de lovat att de skulle komma. Så småningom drog sig även de arabisk-kristna ur förslaget att bilda en WILPF-sektion. Misslyckandet rapporterades till WILPF. I boken Det omstridda arvet gav Elisabeth Wærn-Bugge sin bild av landets naturförhållanden, ekonomi och försörjningsmöjligheter för de olika befolkningsgrupperna och redogjorde även för besök i de olika religionernas helgedomar i Jerusalem. Hennes slutsats var att trots att mandatmakten hade försökt åstadkomma en hel del, fanns det stora skillnader mellan de olika befolkningsgruppernas levnadsnivå och inflytande samt en utbredd misstänksamhet mot myndigheter. Elisabeth Wærn-Bugge menade att utsikterna för att lyckas inte var stora, men gav ändå en del förslag som enligt hennes mening skulle kunna utjämna skillnaderna i landet.
Förutom att publicera handböcker i vävning och växtfärgning samt fredsskrifter, verkade Elisabeth Wærn-Bugge som föredragshållare, översättare och författare även i andra genrer. Hon skrev exempelvis några romaner som utspelade sig i bruks- och herrgårdsmiljöer och gav bland annat ut en etikettbok och en resebok.
Elisabeth Wærn-Bugge avled 1951.
