Hanna Rydh var den första kvinna som disputerade inom svensk arkeologi. Utöver sina arkeologiska insatser gav hon rika bidrag till tidens sociala och kvinnopolitiska frågor.
Hanna Rydh föddes 1891 som yngsta barnet i en syskonskara av tre och växte upp i en välbärgad Stockholmsfamilj. Fadern, ingenjör Johan Albert Rydh, grundade ett familjeföretag i värmeledningsbranschen. Modern Matilda Westlund var utbildad folkskollärare. I hemmiljön uppmuntrades studier.
Hanna Rydh gick i Wallinska flickskolan. Som gymnasist var hon engagerad i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund. År 1911 skrev hon in sig vid humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola. Där studerade hon litteraturhistoria, konsthistoria och arkeologi. Föreläsningar, exkursioner och examinationer i de tre ämnena avlöste varandra, för arkeologins del också kortare fältarbeten. Hanna Rydh var med och bildade Stockholms Kvinnliga Studentförening, en diskussionsklubb och samlingspunkt för kamratstöd. I juli 1914 tog hon sin laudatur i arkeologi. Efter en sista tentamen i konsthistoria blev hon i december 1915 filosofie kandidat. Därefter fortsatte hon sin utbildning i arkeologi som seniormedlem vid högskolan. Hon forskade på vikingatida spännen, en studie som var tänkt att bli hennes licentiatavhandling.
Som filosofie kandidat erhöll Hanna Rydh en ny position inom professionen. Hon fick snart kortare uppdrag med fält- och museiarbete, huvudsakligen i Vitterhetsakademiens och Statens Historiska Museums regi. Viktigast var hennes medverkan i Adelsöprojektet, med syftet att studera den sena forntiden och tidiga medeltiden på Adelsö invid Björkö/Birka. Hanna Rydhs noggranna undersöknings- och fyndbeskrivningar har idag fått förnyad aktualitet genom att Birka-Hovgården utnämnts till världsarv.
När Hanna Rydhs licentiatstudier närmade sig sitt slut skrev hon in sig vid Uppsala universitet. Där föreslog Oscar Montelius, professor, riksantikvarie samt make till Fredrika- Bremer-Förbundets ordförande Agda Montelius, att hon skulle trycka sitt arbete som en doktorsavhandling. Därmed kunde hon disputera i maj 1919. Kort därefter gifte hon sig med kollegan Bror Schnittger.
1920-talet blev ett intensivt decennium för Hanna Rydh. Hon publicerade en rad texter, bland annat en omfattande monografi om Schnittgers undersökningar av det medeltida Västgötafästet Aranäs. Vidare skrev hon arkeologiska guideböcker, barnböcker med förhistoriska teman samt populära skildringar av kvinnor i förhistorien, där Kvinnan i Nordens forntid är mest känd. Också i reseskildringar från hennes många resor till länderna runt Medelhavet tematiserades kvinnors liv.
År 1922 fick Hanna Rydh ett forskningsstipendium från The International Federation of University Women. Det möjliggjorde ett halvårs studier i Frankrike, där hon skulle vistas som amanuens vid Musée des Antiquités Nationales i Saint-Germain-en-Laye strax utanför Paris. Museet var en viktig plats för europeisk stenåldersforskning, vars klenod var de franska grottfynden. Här mötte Hanna Rydh en välkomnande forskningsmiljö med tillgång till stora samlingar, omfattande bibliotek och nya arkeologiska tänkesätt. Ett av resultaten från Frankriketiden är boken Grottmänniskornas årtusenden. Den är populärt hållen men fyllde ändå en plats i den arkeologiska fackbokshyllan eftersom den under många år var den enda svenskspråkiga översikten av grottmålningar från äldre stenåldern.
Några månader innan Hanna Rydh fick sitt Frankrikestipendium hade hennes första barn fötts. Stipendieledningen inom the British Federation of University Women bekymrade sig över situationen och skickade ett telegram med frågan om inte sonens födelse skulle utgöra ett hinder för hennes forskning. Hon svarade: ”My sons birth makes no difference”. Detta väckte stor munterhet i engelska kretsar och blev nästan till en anekdot enligt journalisten Barbro Alving i ett reportage i tidskriften Idun.
I juni 1924 avled Bror Schnittger, endast 42 år gammal. Hanna Rydh stod därmed vid 33 års ålder ensam med två söner. Hon såg som sin uppgift att avsluta Schnittgers pågående arkeologiska projekt. Det sista, en publikation av undersökningarna av stenålderslämningarna från grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, blev färdig först 1940. Det berodde delvis på att hon under det mellanliggande decenniet fått helt nya uppgifter vid sidan av arkeologin.
År 1929 gifte Hanna Rydh om sig med Mortimer Munck af Rosenschöld, statssekreterare i Ecklesiastikdepartementet. Något år efter giftermålet blev denne landshövding i Jämtland- Härjedalen och familjen flyttade till Östersund där en dotter föddes. Där bodde familjen fram till makens pensionering 1938. Som hustru till landshövdingen fylldes Hanna Rydhs tid av representation samt olika sociala och kulturella uppgifter. Tiden för arkeologi blev knapp, men hon hann ändå skriva ett antal föredrag och kortare artiklar.
Hanna Rydh gjorde stora insatser för länet under landshövdingetidens åtta år. Hon var mycket omtyckt och känd som en engagerande och medryckande talare. Redan före Östersundstiden var hon intresserad av kulturarvsfrågor. I Jämtland fanns den kulturhistoriska föreningen Heimbygda. Här gavs hon en plattform och stöttade en rad projekt med kulturarv som bärande tema. Särskilt länets hemslöjd, som Heimbygda av tradition värnade om, fick hennes stöd. Det så kallade Sockendräktsprojektet, med syfte att inventera och återskapa olika folkdräkter, rönte stor uppskattning. En kombinerad spelmansstämma och folkdräktsparad på friluftsmuseet Jamtli 1935 lockade över 1 000 deltagare iklädda återetablerade eller rekonstruerade dräkter. Projektet är ett tydligt exempel på hur Hanna Rydh i sina kulturella och sociala projekt särskilt lyfte fram kvinnor och traditionellt kvinnliga praktiker. Här blev vävning av tyger, sömnad, broderi och skapandet av dräkter en angelägenhet i ett arbete som uppvärderade kvinnors verksamhet.
Ytterligare ett projekt med kvinnors arbete i fokus var Landshövdingskans kofond. Under 1930-talets lågkonjunktur led man i många bygder brist på det nödvändigaste. Hanna Rydh fick idén att samla in pengar som skulle användas av länets Röda kors för att köpa in så kallade lånekor. Djuren skulle tillfälligt ges till behövande familjer. Den som ville kunde betala en liten summa var månad och efter ett par år stå som ägare till en mjölkko. Hanna Rydh bekostade själv fondens första ko, Landshövdingskans ko. Det var ett snillrikt drag att individualisera korna och därigenom skapa en relation till olika givare. Genom insamlingskampanjer på olika arbetsplatser fanns snart pengar till Tempoexpediternas ko, Handelsbankens ko och Tidningen Våra Damers ko.
Under Jämtlandstiden ökade också Hanna Rydhs engagemang inom Fredrika-Bremer- Förbundet. Från och med 1933 var hon styrelseledamot och 1937 blev hon förbundets ordförande. Eftersom hon var resultatinriktad, effektiv och skicklig på att delegera blev förbundet en växande och viktig aktör för att lyfta fram kvinnors perspektiv på olika samhällsfrågor. Genom kurser och opinionsbildande arbete försökte man på olika sätt öka kvinnors delaktighet i samhällslivet. Via förbundet vidgades Hanna Rydhs internationella feministiska kontakter och kort före andra världskriget valdes hon till vice ordförande i The International Alliance of Women. Under kriget låg dock det internationella kvinnoarbetet nere. Hanna Rydh lade sin energi på att stödja den inre försvarsviljan. Våren 1940 gav hon ut skriften Frihet och Demokrati, där hon pläderade för demokratiska värderingar och varnade för diktaturer. Hon deltog också i den hemliga, men av säkerhetspolisen kända, Tisdagsklubbens möten. Hennes antinazistiska inställning var så öppen att hon i en förteckning publicerad i den nazistiska skriften Vem är vem i folkfronten? beskrevs som ”anglobolsjevik och feminist”. Kalendrarna visar också samarbeten mellan Röda korset och Fredrika-Bremer-Förbundet för att stötta de nordiska grannländerna. I det största projektet initierade hon tillsammans med ministerhustrun Maja Sandler finska krigsbarns evakuering till Sverige.
Efter krigsslutet öppnades dörren åter till det internationella kvinnoarbetet. Under Hanna Rydhs ordförandeskap blev The International Alliance of Women konsulterande organ till ECOSOC (Economic and Social Council), FN:s ekonomisk-sociala utskott. Som Alliansens ordförande besökte hon 1946 en indisk kvinnokonferens i Hyderabad och intresset både för Indien i stort och landets arkeologi var väckt. Genom energi och ihärdighet lyckades hon organisera en arkeologisk expedition och 1952–1954 undersöktes delar av ”ruinkullen” Rang Mahal i Rajastan. Det blev hennes sista arkeologiska projekt.
Hanna Rydh dog 1964.
