Hedvig Charlotta Nordenflycht var en av det svenska 1700-talets mest inflytelserika författare och tänkare. Hennes kvinnoemancipatoriska texter pekar framåt mot senare tiders feminism.

Hedvig Charlotta Nordenflycht föddes i en ämbetsmannafamilj och familjen kom på bägge sidor från socialt solida släkter. Modern kom från en prästfamilj. Fadern kom från en ämbetsmannafamilj och gjorde själv en framgångsrik ämbetsmannakarriär; år 1727 adlades han med namnet Nordenflycht. Familjen var välbärgad, vilket innebar att barnens tidiga skolning skedde i hemmet genom privatlärare. På grund av sin begåvning fick Hedvig Charlotta Nordenflycht delvis samläsa med sina bröder. Det var ovanligt att en flicka på detta sätt fick en utbildning som överskred könsliga gränser. Hedvig Charlotta Nordenflycht beklagar i sin korta självbiografi bristen på systematisk utbildning, men hon kom hur som helst förutom ett gängse curriculum inkluderande franska, att få lära sig en del tyska och latin. Hennes utbildningssituation och bildningsgång kan på många sätt ses som typisk för 1700-talets kvinnliga författare som alla i varierande grad hade att kämpa med bristen på ordnad, avancerad utbildning och den oftast fördomsfulla och negativa inställningen till den kvinna som aspirerade på lärdom.

Hedvig Charlotta Nordenflycht fick söka alternativa sätt till intellektuell utveckling; ett sådant sätt för en kvinna vid denna tid var att söka stimulans via lärda män. I självbiografin nämns några av dem: brödernas informator Johan Tidemann, kusinen Carl Klingenberg och den danska författaren Ludvig Holberg. Tanken på den jämbördiga, ömma, dygdiga vänskapen mellan man och kvinna, som ställs mot den sinnliga kärleken är ett ofta återkommande ämne för henne och brukas till exempel i herdediktningen, där hon därmed bryter pastoraldiktningens genrekonventioner. När Hedvig Charlotta Nordenflycht våren 1741 gifte sig med amiralitetspastor Jacob Fabricius beskriver hon hur de hade denna ömma, dygdiga vänskap och en stark själarnas gemenskap. Redan i december samma år avled han dock efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Under sorgeperioden tillkom ett av hennes mer kända verk: diktsamlingen Den Sörgande Turturdufvan, 1743. Med det subjektiva, känslomässigt expressiva tilltal som kom att bli hennes signum, behandlas i diktsamlingen frågor som rör meningen med tillvaron och varför Gud kan låta lidandet drabba dygdiga människor. Diktcykeln, som uppvisar släktskap med pietismens innerliga religiösa litteratur, är författad i lyrisk form, vilket gör att dikterna är försedda med musikangivelser och var tänkta att sjungas.

Hedvig Charlotta Nordenflycht kämpade under en stor del av sitt liv med att skaffa en långsiktig försörjning. När hennes far dog år 1733 kom den äldre brodern Anders att ta hand om dödsboet och genom ett antal misslyckade affärer gick familjens förmögenhet förlorad. År 1751 förlorade hon nästan allt hon ägde i den stora brand som ödelade största delen av Norrmalm i Stockholm där hon då bodde. Försörjningen av mor och syster kom dessutom under många år att till stor del vila på henne. Det var inte många vägar som stod öppna för kvinnor när det gällde att få en inkomst, men för Hedvig Charlotta Nordenflycht fanns en: att försörja sig på sitt skrivande. Vikten av ett nätverk var central för henne, eftersom författarinkomster vid denna tidpunkt inte enbart kunde ske via den spirande bokmarknaden. Hon hade dock en ansenlig förmåga att skaffa förbindelser och beskyddare, bland andra riksdagsmän och drottning Lovisa Ulrika. Inkomster fick hon också genom att skriva tillfällesdikter. Behovet av goda relationer, beskydd och inkomster präglar tydligt hennes litterära produktion och i dedikationer och uppvaktande brev visas vilka försörjningsstrategier hon tillämpade. Från 1740-talet vittnar dessutom hennes dagspolitiska dikter om hur hon sökte och fick beskydd av högadliga familjer inom hattpartiet.

Hedvig Charlotta Nordenflycht kom att bli en mycket framgångsrik och uppskattad författare. Bland 1700-talets kvinnliga författare är hon den mest produktiva och hon debuterade redan i de tidiga tonåren. Tillfällesdiktningen utgör cirka hälften av hennes litterära produktion. Det var inte unikt för henne, utan följde gängse mönster för tidens författare. Hennes övriga litterära produktion är bred såväl när det gäller genrer som publiceringsformer: handskrivet, tryckt, prosastycken, dagspolitiska verk, oden, versepos, lärodikt, lyriska (och därmed tonsatta) dikter, ballader, herdediktning, poetik, drama, översättningar, dikter i samlingsverk och periodika med mera. År 1741 samlade hon för första gången sin produktion i den handskriftspublicerade så kallade Cronstedska poemboken, vilken tillägnades hennes beskyddare på godset Fullerö, grevinnan Margareta Beata Cronstedt. Några år senare utkom del ett i ett annat samlingsverk i tryck: Qwinligit Tankespel, 1744. Denna första volym utgavs under pseudonymen Herdinnan i Norden, men redan i verkets dedikation avslöjas vem som är författaren. Boken är dedicerad till diverse adelsdamer, många av dem unga, och öppningsdikten innehåller en flammande plädering för kvinnans rätt till utbildning: ”Fruentimbers Plikt, At Upöfwa Deras Wett”, följt av dikter som ur olika aspekter bearbetar livsåskådnings- och moraliska frågor. De följande tre delarna, vilka gavs ut under eget namn, innehåller varierade former av texter, som moralisk-religiösa betraktelser, översättningar och tillfällesdikter. Värt att notera är att författaren framträder som en organiserande princip i ett samlingsverk. Detta var en innovation under svenskt 1700-tal, vilken också tillämpades av Hedvig Charlotta Nordenflychts kvinnliga föregångare Sophia Elisabet Brenner som utgav sina Poetiska Dikter under eget namn. En teoretisk diskussion som förordar denna nya författarroll återfinns i Tankar om Låfskrifter öfwer de Döde, 1749. Den här formen av publicering pekar fram mot en senare tid när författare kom att skriva för en marknad och en anonym publik.

Förutom de lyriska verken Den Sörgande Turturdufvan, eller de sena lyriska dikterna som ”Ensligheten”, ”Til…” och ”Övfer en hyacint”, är Hedvig Charlotta Nordenflycht känd för sin kvinnopolitiska diktning, främst då Fruentimrets Försvar, Emot J. J. Rousseau Medborgare I Genève, 1761, vilken är en på många sätt storslagen lärodikt skriven på versmåttet alexandrin. I den går hon i polemik mot upplysningsfilosofen Rousseaus kvinnosyn. Verket var på väg att översättas för en internationell publik, när Hedvig Charlotta Nordenflycht blev svårt sjuk.

Hedvig Charlotta Nordenflychts texter har inte sällan tolkats spekulativt, biografiskt. Den sena lyriska diktningen har lästs som vittnesmål om författarens eventuella kärleksrelation till den yngre vännen, ekonomen och skribenten Johan Fischerström. Men läst bortom denna trånga tolkningsram vittnar hennes litterära produktion om en medveten och nydanande författare. Formmässigt är hon driven och i hennes verk demonstreras kunskap i såväl retorik som poetik och den litterära klassicismens formspråk. I sina texter bearbetar hon dessutom ofta politiska, filosofiska och religiösa frågor. Många av verken präglas av djärva tankegångar och av hennes radikala hållning i kvinnofrågan; i hennes produktion går det att spåra såväl upplysningsfilosofiskt tankestoff som förfeministiska tankar. Eftersom hennes texter ofta bearbetar problemkomplex som rör dygd, människans varande, tros- och moralfrågor kan hon med rätta räknas som en filosofisk författare. Dikter som ”En Dröm”, 1745, ”En liten skymt af omätliga Ljus Eller Tankar om Gud, Själen och Dygden”,1747, och ”Skaldebref til Criton”, 1754, vittnar om detta.

Det finns en tydlig ambition hos Hedvig Charlotta Nordenflycht att göra avtryck som patriotisk skald, vilken ställer sin vältalighet i Sveriges tjänst, till exempel i diktsamlingarna Den Frälsta Swea i fem sånger, 1746, eller Tåget öfver Bält, 1753. De sista tio åren i sitt liv kom hon även att få direkt inflytande inom den vittra sfären på nationell nivå genom att hon blev invald som beskyddande medlem i det vittra samfundet Tankebyggarorden, Sveriges första vittra samfund, i vilket medlemmarna programmatiskt arbetade för att förbättra allmänhetens litterära smak, höja den svenska vältaligheten och för att sprida upplysningens och den litterära klassicismens idéer. Hedvig Charlotta Nordenflycht var under ett år ordförande för Tankebyggarorden. Efter detta verkade hon som värdinna för Sveriges enda upplysningssalong i egentlig mening. I bägge sammanhangen kom hon att arbeta tillsammans med de yngre författarna Fredrik Gyllenborg och Philip Creutz gentemot vilka hon axlade rollen som beskyddande, äldre kollega. Tankebyggarna utgav de tre volymerna Våra Försök, I–III, 1753, 1754, 1756, salongsmedlemmarna publicerade verk i Witterhets Arbeten, I–II, 1759, 1762. I den sist nämnda ingår bland annat Fruentimrets Försvar och det preciöst influerade prosastycket ”Fröjas räfst”, i vilken Hedvig Charlotta Nordenflycht prövar alternativa sätt för kvinnor och män att utforma sina relationer.

Hedvig Charlotta Nordenflycht var beundrad i samtiden, men i litteraturhistorieskrivningen beskrivs hon ofta som en kännande (kvinnlig) författare snarare än som den medvetna författare, retoriker och tänkare som hon faktiskt var. Det är först under senare år som intresset för, och förståelsen av, hennes komplexa författarskap väckts till liv igen.

Under sitt liv kom Hedvig Charlotta Nordenflycht att bo på en rad olika platser, främst i Stockholm med omnejd. År 1759 hade hon fått ekonomiska möjligheter att bygga ett hus vid Mälaren i närheten av Sko kloster: gården Lugnet, ett hus som revs efter hennes död. Det var också där hon avled året då hon skulle fylla 45 år. Hon är begravd på Skoklosters kyrkogård.