Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Hilda Teresia Borgström

1871-10-131953-01-02

Skådespelare, teaterchef

Hilda Borgström var Sveriges första filmstjärna med internationell genomslagskraft. Hon var även en framgångsrik scenskådespelerska samt uppskattad lärare i scenframställning på Dramatens elevskola.

Hilda Borgström föddes i Stockholm 1871 och började vid nio års ålder som elev vid Operans balett. År 1887 övergick hon till Kongl. Stora Theaterns elevskola som då låg i Musikaliska akademien. Kända lärare var bland annat Signe Hebbe, Knut Almlöf och Frans Hedberg. Baletteleverna fick ibland se på när eleverna på Operans elevskola uppträdde och detta inspirerade Hilda Borgström och hennes kamrater till att skapa egna pjäser som alltid började med repliken ”Klockan är så mycket och Han har inte kommit!”

Hilda Borgström debuterade 1888 hos Rydbergska sällskapet som Elfrida i Askungen. Efter diverse engagemang, bland annat på Svenska Teatern i Helsingfors, arbetade hon mellan 1891 och 1893 hos den inflytelserika skådespelaren och regissören Anders Lindberg på Stora teatern i Göteborg. Där slog hon igenom som Hilde Wangel i Henrik Ibsens pjäs Byggmästar Solness, en rolltolkning som även lät tala om sig i Stockholm efter ett gästspel på dåvarande Operan som under några år var inhyst på Svenska teatern. Därefter kom hon, med några avbrott, att fram till år 1900 bli en betydande kraft hos teaterledaren Albert Ranft, både i Göteborg och på hans olika teatrar i Stockholm, däribland Vasateatern, Svenska teatern och Djurgårdsteatern. Hos Ranft i Göteborg gjorde hon bland annat Cyprienne i Vi skiljas av Victorien Sardou mot Gustaf Fredrikson. Senare ansågs hon i sin spelstil och replikföring att gå i Fredriksons tradition. Mellan 1900 och 1912 var hon engagerad vid Dramaten, först på den så kallade gamla Dramaten på Kungsträdgårdsgatan där hon bland annat gestaltade titelrollen i Zaza av Pierre Berton och Charles Simone. Den rollen var hennes första så kallade bravurroll.

Vid Hilda Borgströms 75-årsdag skrevs i en tribut:” [h]on har spelat eleganta, sköna och lättfotade damer i de franska komedierna, hon har spelat stilrena klassiska roller och tokiga, färgstarka karikatyrer, och hon har varit en av våra yppersta Strindbergskådespelerskor.” Hennes karriär var lång och spände över många olika genrer som operetter som Sköna Helena och sångspel som Värmlänningarna av Fredrik August Dahlgren, båda 1890. Hon spelade ingeny i boulevardkomedier som Bérangère i Odette, 1890-1891, av Victorien Sardou, och Hildur i Ljungby Horn i Frans Hedbergs översättning och näbbiga subretter i Molières komedier som Toinette i Den inbillade sjuke, 1892-1893 och Dorine i Tartuffe, 1892-1893. Även mera komplexa roller som till exempel Hilde Wangel i Byggmästare Solness av Henrik Ibsen samt den demoniska modern i August Strindbergs pjäs Pelikanen finns på hennes meritlista. Mellan 1908–1938 gestaltade hon 78 roller bara på Dramaten.

Hilda Borgströms skådespelarkonst karaktäriserades av antydningen, både i replikföring och i mimik. Vid hennes 50-årsdag skrevs bland annat i hyllningarna: ”[h]on är en av våra verkliga diseuser. Hon snubblar inte på repliken, och samspelet mellan henne och Gustaf Fredrikson kunde på sin tid tjänstgöra som en utmärkt uppvisning i konsten att tala inte bara så att det hörs, utan så att alla dialogens valörer komma till sin rätt.” Enligt skådespelerskan och regissören Mimi Pollak lät Hilda Borgström som ett välslipat kristallglas. Teaterkritikern Daniel Fallström skrev beundrande: ”natur – natur antingen hon spelat i ett vansinnigt franskt lustspel, eller burit upp den kvinnliga huvudrollen i t ex ett så allvarligt stycke som Didrings ”Högt spel”. Som Signe var hon här icke endast förtrollande, utan hon fann även de mest övertygande tonfall för både kärlek och smärta, vrede och skam”. Annan karakteristik som återkommer i pressen är ”klokhet, klarhet och intelligens”. Även humor är ett återkommande ord i beskrivningen av hennes rolltolkningar.

I början av sin karriär betraktades Hilda Borgström främst som en komedienne med ett måttfullt, men träffsäkert satiriskt sinne som gav sälta åt rollskapelserna. Det talades gärna om hennes innerlighet och hjärtlighet. Men missnöjd med de uppgifter hon fick lämnade hon Dramaten 1912. Ranft lär samma år ha erbjudit henne 9 000 kr för ett halvår men hon höjde budet till 10 000 kr. Efter diverse gästspel gjorde hon sig till direktris för ett eget sällskap och gav sig själv rollen som Nora i Ibsens Ett Dockhem, 1916. Denna roll hade hon velat spela i många år men varken Ranft på Svenska teatern eller teaterchef Tor Hedberg på Dramaten ville ge henne rollen. Hilda Borgström sade till en journalist ”– Ni kan inte tro, vad det känns skönt att få ge sig in i en riktig roll efter allt det jams man fått då man varit engagerad.” Skådespelaren Ernst Eklund gestaltade Noras man Helmer. Hilda Borgström turnerade landet runt och tillträdde sedan i december 1916 som direktris för Blancheteatern. Hon ville göra Blancheteatern till ”en intim scen af så konstnärligt hög kvalitet som det är möjligt.” Från 1917 delade hon direktörskapet med Ernst Eklund. År 1919 turnerade hon landet runt med sällskapet i Lessings komedi Minna von Barnheim. Då spelade hon Franziska, den skälmska och frispråkiga kammarjungfrun.

År 1920 återvände Hilda Borgström till Dramaten. Vid sitt återinträde gestaltade hon Mrs Norma Mc Intyre i Vi mördare emellan av Gudmunder Kamban. Hon övergick successivt till att gestalta medelålders och äldre kvinnor, som exempelvis den torra men komplexa trotjänaren Boman i Swedenhielms av Hjalmar Bergman 1925, vilken spelades 59 gånger. Hon fick även mycket beröm som Modern i Strindbergs pjäs Ett Drömspel i den uppmärksammade uppsättningen som regisserades av Olof Molander och med scenografi av Erik Skawonius och Isac Grunevald. År 1928 gestaltade hon mor Åse i Olof Molanders uppsättning av Ibsens Peer Gynt. Hon tog avsked som skådespelerska från Dramaten 1938 med Mannen utan själ och tackade nej till både avskedsföreställning och recett. Hon spelade dock ännu en gång sin paradroll Boman i Swedenhielms på Dramatens scen 1942.

Hilda Borgström debuterade som filmskådespelerska 1912 i Ett hemligt giftermål eller Bekännelsen på dödsbädden i regi av Victor Sjöström. Därefter kom hon att vart och vartannat år medverka i en eller flera filmer fram till 1951, två år före sin död. Hon såg ingen motsättning mellan film och teater. Under 1944 medverkade hon exempelvis i 10 filmer, däribland Hets efter Ingmar Bergmans manus, i regi av Alf Sjöberg, och Appassionata i regi av Olof Molander. Hon blev tidigt en bemärkt filmskådespelare med sin framgång med titelrollen i Victors Sjöströms film Ingeborg Holm, 1913, där hon med sin nedtonade spelstil gestaltade ett tragiskt kvinnoöde. Denna gestaltning lät tala om sig även internationellt.

En stor succé gjorde Hilda Borgström som David Holms förpinade hustru i Körkarlen 1921 i regi av Victor Sjöström. Den, liksom Ingeborg Holm, tillhör svensk stumfilms stora mästerverk. Hilda Borgström gestaltade ofta trötta, slitna och kämpande kvinnor i många variationer. Hennes utseende med sitt besjälade åldrade ansikte, exakta diktion, naturliga textbehandling och spelstil med små medel framkommer också tydligt i alla de större eller mindre roller hon kom att spela på film. På senare år blev hennes rollfack en gammal vis kvinna och trotjänare, som mor Sigga i Rid i natt! 1942 och trotjänarinnan i Driver dagg, faller regn 1946 eller frusna, knarriga gummor med besk humor som exempelvis Farmor Maria i Eva 1948. Totalt medverkade hon i 81 filmer. Däribland inräknas Tomten där hon med sin signifikativa, lite hesa röst med en underliggande biton (hon var plågad av astma) och knivskarp diktion läser Viktor Rydbergs dikt. Denna film sänds ännu i början av 2000-talet varje jul på SVT.

Hilda Borgström var även mycket anlitad av Radioteatern, där hon fortsatte att verka även efter att hon lämnat teatern och filmen. År 1938, efter 57 år som scenskådespelerska, drog hon sig tillbaka från scenen. Hon fortsatte dock med roller på film och i radio samt som lärare i scenframställning på Dramatens elevskola och även med egna elever privat. Hon började undervisa 1928 och 1930 övertog hon positionen som lärarinna på elevskolan efter Olga Björkegren. Hon stannade till 1940. Hon kom att bli en viktig förebild för senare generationers skådespelare, exempelvis Georg Rydeberg som i sina memoarer uttrycker sin tacksamhet till henne. Hon mottog 1906 medaljen Litteris et Artibus i guld för sin konstnärliga verksamhet och även den danska medaljen ”Ingenio et arti” i guld 1936.

Hilda Borgström var anspråkslös som person och höll sitt privatliv för sig själv. Hon förblev ogift, men födde en dotter. Hon ansågs av många journalister vara svår att intervjua. Bland annat Inga Tidblad har vittnat om hennes jordnära inställning till sitt yrke samt hennes beska ironiska humor. Sina semestrar tillbringade hon i sitt hus Soltomta i Jämtland, där hon bland annat hjälpte äldre boende i byn med fotvård.

Hilda Borgström dog i Stockholm 1953.


Hélène Ohlsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Hilda Teresia Borgström, www.skbl.se/sv/artikel/HildaBorgstrom, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Hélène Ohlsson), hämtad 2018-12-14.




Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Ulrika Theresia Borgström
  • Far: Uppgifter saknas
  • Bror: Nils Ferdinand Borgström
fler...


Utbildning



Verksamhet

  • Yrke: Teaterskåpdespelare och filmskådespelare
  • Yrke: Regissör
  • Yrke: Teaterdirektör
  • Yrke: Lärare i scenframställning på Dramatens elevskola


Kontakter

  • Kollega: Gustaf Fredriksson
  • Kollega: Anders de Wahl
  • Kollega: Inga Tidblad
  • Kollega: Liskulla Jobs


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Göteborg
  • Dödsort: Stockholm


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
Uppslagsverk


Vidare referenser